Ett Gott Slut!

På årets sista dag blev det ett motionspass vilket gör morgonens uppföljning av nyårslöften enklare. Ett är iallafall i hamn!
Tre kilometer på Hjulsjö elljusspår med nya skidorna (att jag skulle uppleva den dan!?) Det var hur svettigt som helst och det var vingligt och stappligt men (det här tar emot -vilket det gör om man stretat emot i åratal ;-)) KUL! Jag tänkte klämma ett varv till trots att jag var alldeles darrig i benen men hejdade mig i sista stund. Jag har lärt av mina misstag. Det är korkat att gå ur för hårt och få en massa träningsvärk så jag avslutade på topp.

Väl hemma laddade jag för 80-årskalas hos grannen istället. Med sång, smörgåstårta och några skålar i Mackmyra blev grannen 80 år och dagens konditionspass förmodligen plus minus noll?
Det var det värt! Ett gott slut!

Nyår är verkligen en märklig helg. Den är varken religiös eller hednisk utan en matematisk konstruktion. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag firar egentligen. Att åren går? Ett år närmare döden? Time flies?

Varje dag är ju den första på resten av vårt liv!?

Gott Nytt År!

(Kokos)Olles skidfärd

Efter en del prassel med tejp och glidvalla och med hjälp av Googles översättningsprogram från finska till svenska fick jag iallafall dit fästet och Speed Gel -det lät ju både skrämmande och lovande beroende på hur man ser det.
Hur jävla petnoga kunde det vara?
Jag var iallafall redo för en premiärtur med en försiktig början i trädgården. Jag förstår förresten varför första lektionen i Magnus Härenstams gamla sketch var "Bära Skidor". 8-/

Sen kom nästa grej som dock visade sig vara lite lättare men ändå:
- Hur få dit dom röda Oz-pjäxorna???? Jag glömde be affären visa mig.

Eftersom grannen och hans son plöjt upp ett garanterat opreparerat spår på gamla banvallen som passerar Hyttan i förrgår och jag inte stått på längdåkningsskidor på nästan trettio år insåg jag det kloka i att börja där istället för i nåt preparerat racerspår i byn. Gamla banan var dessutom garanterat PLATT! Inte en endaste liten kulle att forcera när jag väl tråcklat mig över plogvallskanten.

Sedan konstaterade jag med barnslig förtjusning att kroppen minns det huvudet för länge sedan glömt bort. Det var samma känsla som att spela Evert Taubes Nocturne på pianot tjugofem år efteråt. Koppla ned hjärnan fullständigt så sköter kroppen spelandet. Likadant var det med längdskidåkningen. Tänk inte! Dä är bare å åk!
Det gick förvånansvärt snabbt att komma på hur det var att ha skidor på fötterna. Det enda kruxet var att min kropp hade ett gammalt rostigt minne av att ha fullt glid både framåt OCH bakåt, vilket gjorde att det slog absolut tvärstopp emellanåt när jag lade vikten fel. Då fick jag koppla på hjärnan bitvis för att skapa nya nervbanor.

Jag trillade inte omkull, det var inte bakhalt och jag blev inte kissnödig ( fan annars - jag var ute i max tjugo minuter ) däremot blev jag väldigt snorig,en detalj jag glömt och som inte förändrats. Jag åkte en knapp kilometer och gjorde en 180 graders vändning utan att trassla till det (men då var jag faktiskt tvungen att tänka till ett tag) .
Eftersom det var -22 C vid avfärd var jag ordentligt klädd! När jag var nästan hemma igen började jag frysa lite, lite lätt om tårna längst ut vänster fot men då var å andra sidan resten av kroppen säkert uppe i 100 grader så det jämnade väl ut sig. En dryg kilometer i tjugograders kyla och svetten fullständigt forsade under yllemössan! Intressant upplevelse måste jag säga...

Köldhål

Ingen, jag upprepar ingen av alla vädersajter klarar av att ange rätt antal grader nu när det blev riktig nordpolsvinter. De klarar inte ens av det i realtid. De ligger konstant ca 8-10 grader snett. Om http://www.yr.no/ visar att det ska vara -18 C här visar termometern utanför väggen på -27 C.
Varför klarar de inte av det nu när de gör det hyggligt annars?

Om SVT visar att det ska bli -15 C och lokalt bli ända ned mot -20 C får vi ladda för åtminstone -25 C. Det stör mitt perfektionistiska sinne för detaljer.
Att de inte kan förutse det framåt i tiden kan jag ha ett visst överseende med (dock ej med 10 graders felmarginal) men inte när det händer just nu. Har de ingen koll på sina instrument? Har de nån termometer som mäter överhuvudtaget? Den temperaturmätaren sitter i så fall fullständigt galet till.

Nu tycker kanske någon att några grader hit eller dit spelar väl inte så stor roll men faktum är att vid såna här temperaturer kan tio grader åt fel håll vara direkt farligt om man till exempel skulle ge sig ut för en övernattning. Att sova ute i -15 C kan väl gå an men om det kryper nedåt - 25 C är det gränsfall för vad åtminstone mina grejer håller för.

Kung Bore och jag

Efter två månaders ihärdigt regnande och lervälling till midjan kan jag fortfarande förlika mig med snön som vräker ned. En bidragande orsak heter Bertil och han har en kanonfin traktor.
I år kom jag dessutom ihåg att skrapa snön av växthustaket efter förra vinterns haveri vilket ytterligare förbättrar oddsen för en hygglig inställning till en vit vinter.

En andra orsak är att jag trettio år senare efter vissa påtryckningar och trots grundskolans fullständiga slakt på allt vad lust till skidåkning heter, bestämt mig för att ge det här med skidåkning en andra chans.
Det jag minns av skidåkning sedan skolan är förutom en obehaglig känsla av tvång, att det alltid var bakhalt, att jag för det mesta var kissnödig långt innan mål och att jag frös om fötterna precis hela tiden men man vet ju aldrig. Trettio år har förhoppningsvis finslipat både mig och utrustningen?
NÅT har väl hänt på trettio år även på skidfronten får man förmoda....?

Jag fick dessutom ett par pjäxor av den ena "påtryckningen" och jag lovar - de ser INTE ut som pjäxorna som jag hade i sexan.
Det var faktiskt lite av en "Trollkarlen från Oz"-känsla över dem... Och får jag nu tag i ett par magiska skidor också vet man aldrig var det slutar.

Om jag får nån Vasaloppspsykos - lovar jag att publicera startnumret.

Klockan i granen

Jag tar alltid in en julgran. Egentligen vet väl ingen helt säkert varför vi släpar in ett träd och ställer på vardagsrumsgolvet vid juletid.
Det kan ha med det så kallade världsträdet att göra som för länge sedan en viktig symbol för bland annat lapparna i Finland, schamanerna i Sibirien, samt för druiderna i gamla hedniska kulturer. Men jag föredrar berättelsen om att vi tar in ett träd i midvintertid för att skogens andar ska ha någonstans att bo. Sedan dekorerar vi med glitter och kulor. Men glöm för all del inte att hänga dit en liten klocka för när det pinglar i den vet du att det är någon där!

Ett tema som för övrigt kommer igen i filmen "Livet är underbart" från 1946 med James Stewart. I filmen får en ängel sina vingar när klockan pinglar...

Yule - nu vänder det

Håll i Er och lyssna noga i vintermörkret.
Om Wakan Tanka, The Great Spirit, Shiva, Jahve, Gud, Allah vill - så klockan 18:47 svensk tid slår jordens axel i sitt yttersta läge. Det går emot mot ljusare tider igen.
För att vara riktigt säker på att det inte spårar ur nu heller rekommenderar jag att ni offrar något om så "bara" en tanke åt detta återkommande mirakel.
Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Solbarnet föds efter att ha vilat i i underjorden sedan All Hallow´s Eve.

Bäverdammen

När den stora aspen som stod i trädgården for i backen var min första instinkt att skälla ut sambon för egenmäktigt förfarande. Men sedan såg jag den märkliga stubben och den var inte gjord med motorsåg. Det var tydliga märken av tänder, det var en bäver som varit långt uppe på gården och fällt trädet. Just då var jag ganska sur även om jag inser att bävrar gör som bävrar gör och att det därför måste vara helt rätt. De är förmodligen närmare Gud än jag?

Jag har TV-kväll denna söndag och såg alldeles nyss en fantastiskt fin och intressant naturfilm från Wyoming i Klippiga Bergen på National Geographic. Bäverdammen.

Jag ska aldrig mer gnälla när stigen ner till sjön ser ut som plockepinn. Jag är numera mycket nöjd med att ha en bäverhydda som närmaste granne.

Julkorts-avgiftning

Jag slutade skicka julkort för 10 år sedan. PANG! Rakt av bara.

Jag tvärslutade efter år av upptrappning och gick utan avvänjning från säkert 50 julkort till absolut 0 vilket i början var lätt ångestframkallande.

Hur skulle det nu bli?

Ett år efteråt trillade det ned julkort i brevlådan iallafall men sedan inträffar det märkliga eller borde man skriva förväntade? Det kom nästan inga julkort till Kokospelle.

Rätta mig om jag har fel men de allra flesta skickar uppenbarligen julkort för att andra skickar till dom. Man sätter sig helt enkelt med förra årets bunt och så skickar man till dom man fick av förra året. Är någon inte med i dragningen blir den utan. Undantag finns dock för jag har några trogna som förser mig med en liten behändig hög varje år som får plats i julkortshållaren.

Nuförtiden kan även jag göra lite sporadiska utskick utan att få totalt återfall.

Gick och gick och gick

Nu är det färdigsprunget för säsongen misstänker jag. Frostigt och lite småsnö idag frestar inte för löpning. Istället gick jag, jag gick och gick och gick och tog lite bilder här och där. Först 7,2 km runt sjön, sedan red jag ett antal kilometer på Kokopellihästen. Det räckte egentligen mer än väl och något mer var inte planerat. Fast efter maten kom sambon(!) på att han vill ut och gå och då tänkte jag att visst. Varför inte. Jag gillar att gå. Så då blev det ytterligare ca 5 kilometer med rejäla vandringskängor även denna gång.

Nu är jag riktigt trött i mina ben.

http://www.facebook.com/album.php?aid=130884&id=526696249&l=3b26732097

Det var bättre förr

Jag har en elektrisk adventsljusstake. Ja, egentligen har jag två men en är så ful så den räknar jag inte.
Den där som jag räknar har jag ärvt av en farbror som hette Kalle Wester. Exakt hur den hamnade i min ägo minns jag inte riktigt men den är helt säkert en av de första elljusstakar som producerades. En gissning är att den är från 60-talet någon gång.
I den staken sitter det sju stycken el-ljus. När den hamnade i min ägo någon gång på 80-talet satt det samma ljus i den som det gjorde då den köptes. De ljusen höll till för ca fem år sedan. Då gick faktiskt ett ljus sönder och eftersom det nya ljuset brann med ett mycket skarpare sken blev det obalans och jag var tvungen att köpa och byta alla sju.

De första ljusen höll med andra ord i 40 år!

De nuvarande håller i ungefär ett år eller rättare sagt de håller tills jag ställer in ljusstaken i skrubben för sommarförvaring. Eller har jag möjligen tomtar på loftet?
För jag får köpa nya ljus varje år nuförtiden.

Är det inte bra märkligt? Uppfattningen är annars att utveckligen borde gå framåt....tillåt mig tvivla.

Murstensdal blev månskensdal i december

Fullmåne och vackert väder. YES!
Perfekta förutsättningar - förutom på en punkt. Massor att göra på jobbet och inte riktigt läge att be om ledigt igen på så kort varsel.
Men det är väl inte svårare att ställa klockan i en sovsäck än att ställa den på sängbordet?

Sagt och gjort. Mot nya äventyr och det blev Murstensdalen ännu en gång fast på en annan lägerplats. Efter en dryg kilometers vandring i en bitvis vattenfylld stig var vi på plats. Månen var redan långt uppe och vädret slog om till minusgrader. Vi kunde se isen lägga sig på den lilla gruvtjärnen.

Vindskyddet och platsen är rar men veden var sur och rök mest. Det blev ett omfattande projekt att få fart på brasan. Det enda som brann ett tag var pappa(!), när han kom för nära värmeljusen i vindskyddet med syntethuvan på jackan. Jag som i vanliga fall inte ens vågar nypa ut en låga på stearinljuset med fingrarna lyckades helt mirakulöst släcka eldsvådan med händerna, men det blev ett rejält ventilationshål i ryggen på jackan, en mystiskt formad brännskada på min vänstra tumme och endast en halv huva kvar på jackan. Veden låg dock lika obrunnen och rykande. Efter att irriterat övervägt om vi skulle sparka ned en flerhundraårig torrtall i naturreservatet eller äta kalla tortillas så hittade vi, längst ned i det sura vedförrådet några grova bitar kådgran. Efter viss möda och ett antal svordomar fick vi fram kådgranen och DÅ tog det sig äntligen - att elda med kådgran är som att elda med bensin.

När brasan brann som om vi hade laddat den med dynamit så fick vi hör och häpna en kaffegäst på kvällkvisten. En vandringsman(!?) dök upp efter att troligtvis fått lite koordinat-tips? Fram med kaffepannan och blåbärspajen.

Sex minusgrader på natten och god sömn även om lilla systern som låg utanför vindskyddet på marken frös framåt småtimmarna. Min klocka behövde aldrig ringa för vid 5:30 vaknade jag och ville inte ens somna om när månen sken in i sovsäcken.

Sagolikt vackert. Frostnupet och månen sken fortfarande som en stor rund lampa. Aningen segt dock att direkt efter frukost vandra iväg ensam tillbaka för att åka till jobbet vid sjutiden. Behöver jag säga att mitt kontorsrum luktade som en kolmila hela dagen idag? Men det var det värt!

Mer bilder på Picasa webalbum

Kan själv - Piss off "Old el paso"

När jag ratade margarindegen fick jag vackert göra en själv och upptäckten blev att det inte är någon temperamentsfull mardröm att göra egen smördeg det krävde bara lite planering då den behöver ligga kallt innan utbakning. Prazzlet - oavsett om man köper färdig eller gör själv att få den att fästa runt det man ska inbaka.
Att den blev mycket godare med riktigt smör behöver jag väl knappt säga?

Stärkt av denna erfarenhet att så gott som allting blir både godare och nyttigare om man gör det själv gick jag idag på nästa projekt. Majstortillas!

Det var nästan löjligt enkelt. Aldrig mer en färdigköpt plastinpackad tortilla om det inte är campingkris.

Man tog 2,5 dl majsmjöl (saltå kvarn), 1 dl vetemjöl, salt, ett ägg och 5 dl vatten och rörde ihop i en bunke. Lät det stå i ca 10 minuter för att svälla och sedan i med 1 msk olivolja. Gräddades i pannkakslaggen som pannkakor. Plättlätt!

Om man sedan kryddar köttfärsen med vitlök, salt, peppar, paprikapulver, spiskummin, chilipulver och ev ett uns cayennepeppar slipper man dessutom den arom- och med E621 smakförstärkta tacokryddgeggan Santa Maria och company har att erbjuda.

Det jag undrar nu är: Hur gör man hårda tacoskal?

Illusionernas mästare

En illusion jag levde med i åtminstone 35 år är att - sedan - nån gång längre fram när alla mina problem var lösta, de där räkningarna var betalda, vinden uppröjd, ja bara jag fick semester och köket blev renoverat.... DÅ! Då skulle livet börja.
Det riktiga livet! ....inte det jävla oroliga stressiga livskaos jag befann mig i.

Det riktiga livet kom aldrig och till sist kom jag på att alla de där problemen, räkningarna och det skruttiga köket VAR mitt liv.

Så nu har jag bytt illusion. Nu när jag tappar konceptet och det tjorvar till sig mer än vanligt när stressen, problemen och oron hotar att ta över brukar jag stanna upp! Jag bestämmer mig helt enkelt för att dö! Här och nu! Men jag laddar med lösa skott....

Det blir genast lite lättare för OM jag skulle ha dött på riktigt skulle världen fortsätta som vanligt med den skillnaden att alla mina åtaganden och allt mitt ansvar och alla mina problem och min oro skulle bara gå upp i rök. Det skulle på nåt sätt lösa sig ändå utan mig. Min kalender skulle de slänga bort och ingen skulle ringa det där samtalet eller göra det där jag bokat upp.

Jag är redan död! Jag är fri! Resten är bonus!

Vaccinering sprider influensa?

På svt kan man läsa att Svininfluensan sprids snabbast i Sverige, Norge och Italien.

Italien har jag ingen koll på men Sverige och Norge är de länder i Europa som hade stående order på leverans av vaccin om en influensa utbröt som blev uppklassad som pandemi av WHO. Av WHO:S "experter" som enligt dansk media har kopplingar till läkemedelsindustrin. Är det någon som trott nåt annat?
I Sverige och Norge ringlar köerna långa till vaccineringen och många har redan fått sina sprutor.
Då kan jag naturligtvis inte låta bli att undra varför spridningen går snabbast här och i Norge?
För vad det inte det som var meningen med vaccineringen enligt smittskyddsinstitutet. Att förhindra smittspridning?
I så fall kan jag bara konstatera att det inte fungerar.

Kan det rentav vara så att vaccinationsrallyt gör att influensan sprids än snabbare och värre?
Det är det ingen som vet men sambandet är iallafall glasklart.

Kan någon äga ett träd?

Här stod det för något år sedan en vacker granskog. Sedan kom det en stor skogsmaskin och lämnade ett fullständigt katastrofområde efter sig. Ett kalhygge som sedan dess är helt omöjligt att beträda. Det är stora lerfyllda diken - det är totalt sönderkört. I ena hörnet på katastrofområdet fínns det några höga stubbar kvar med gulrandiga remsor runt. På remsan står - mot bakgrunden - den något märkliga texten:

KULTUR-MILJÖHÄNSYN

Jag får enligt allemansrätten plocka en bukett blommor, bär och svamp om jag inte gör åverkan på naturen (!). Jag får däremot inte ta en julgran eller plocka ett påskris utan att fråga markägaren om lov....

Läs senaste stycket eftertänksamt och se sedan på bilden ovan igen....

Hur kan ett aktiebolag äga träden i en skog där jag tillbringar mina levnadsdagar?

Jag kräver min rätt som urbefolkning!

Citat ifrån Ursprungsfolkens Klimat toppmöte i Alaska i Maj 2009:

”What you call resouces – we call our relations”

”Det ni kallar för resurser – kallar vi för våra relationer”

Findus Margarindeg

Imorgon ska jag smördegsinbaka kassler med vitlöksost, creme fraiche och persilja enligt ett gammalt beprövat recept. För att underlätta gjorde jag som förr i tiden. Gick till frysdisken och tog för enkelheten och lathetens skulle en förpackning färdig smördeg och lade i den röda ICA-korgen.

Sedan kom jag på att:

- Ja, visst ja.... Nuförtiden läser jag ju det finstilta och tog därför upp kartongen igen och läste på innehållsdeklarationen. Den startade med vegetabiliskt fett (margarin) och det fanns hör och häpna inte en gnutta smör i hela förpackningen.

Inte heller de så kallade smördegsrullarna i förpackningen bredvid innehöll ett gram smör utan var helt igenom gjorda av margarin.

Men för i helvete Findus!!!!

Hur är det möjligt att enligt svensk konsumentlag få sälja en vara som heter smördeg utan att den innehåller smör? Det borde väl i rimlighetens namn heta "Margarindeg"?

Det fick bli ett paket vanligt smör istället och imorgon får jag besväret med att kavla ihop en egen deg värd namnet.

Mellan stolparna

Intervaller ska man enligt expertis springa om man vill bli snabbare. Kan det vara möjligt?
Efter två års envetet malande i spåren har jag alltså bitvis bytt taktik skulle man kunna säga.
Jag upptäckte att det passar mig som hand i handske. Jag hör till dom som kan ta i och stå ut med nästan vad som helst bara jag ser någon ände på det. Med detta nya sätt blir det en massa ändar.
Jag tog idag sikte på dom vita snöstolparna alternativt röda snöstörarna beroende på vilken väg jag befann mig.
Jag springer alltså som om jag skulle fånga bytet mellan två stolpar och sedan går(!) jag alternativt småjoggar mellan nästa. Fort långsamt fort långsamt. Jag får pusta ut mellan rycken och till och med gå, vilket är helt perfekt då jag i grunden är ganska lat.
Det tog faktiskt inte mycket längre tid än att småspringa hela streckan och då var jag ändå med och grejade med en fårstängselgrind på vägen.

Men jag tror på det där med snabbare när jag ser det.... (fast å andra sidan långsammare kan jag knappast bli)

Tattarblod - Dansarbacken i November

Om jag någon gång tvivlat på lillasysters släktforskning och analys om att vi är resande folk med tattarblod på farmorssidan så försvann det sista vacklandet när fadern klättrade in i lastutrymmet tillsammans med en BorderCollie och tre ryggsäckar för november månads uteliggarprojekt. Några OLW-chips med Idol på TV är inte riktigt min och mina närmaste släktingarnas definition på en lyckad fredagkväll.

I en skramlig renault med sommardäck märk väl gav vi oss iväg till Dansarbacken, återigen i Nitälvsdalens naturreservat för en övernattning i det fria.

Det är mörkertid nu och med andra ord kolsvart redan vid 17:15 och den som är hemma med månens faser vet att det är två dagar till nymåne. Så mycket svartare än så här blir det inte.

En vindstilla och fin kväll med stekta fiskpinnar från Findus och hamburgare med russin som kvällsmat. Vindskyddet var perfekt när vi sopat ur värsta sanden och jag sov i vanlig ordning helt super bortsett från att jag vaknade varje gång jag skulle vända mig.

På morgonen var det snöblandat regn eller som Norska vädersidan http://www.no.nu/ uttrycker det mer precist. SLUDD!

Med brasa, tonfiskmackor och kaffe blev vi ändå kvar långt framåt lunchtid.

This is life!

Mer bilder på Picasa Webalbum

"There's those thinkin' more or less,

less is more,but if less is more, how you keepin' score?

It means for every point you make, your level drops.

Kinda like you're startin' from the top...and you can't do that. " (?)

El-chocker

För några dagar sedan kom första blötsnön (som tack och lov smälte bort). Första blötsnön kommer senast i november månad varje år. Det vet alla utom Fortum som levererar elen hit till Hyttan. För detta elbolag kommer snön alltid som en oförutsedd UFO-landning från skyn. Surprize!
Det innebär följaktligen att strömmen alltid går när första snön kommer - även efter att man grävde ned kabeln i marken vilket gör det hela än mer anmärkningsvärt. Hur gör dom?

Just denna torsdagkväll var lite körig vilket innebar att i princip varenda sak i huset som gick på elektricitet stod med knappen på ON. Hade den gamla elmätaren med snurrskiva varit kvar hade jag kunnat slipa skridskor på den.... Det lyste, blinkade och surrade!
Jag hade precis satt på TV:n och sjunkit ned i TV-soffan lagom för att se Per Moberg kliva ut i en åker med kronärtsskockor...... och PLOPP!


När strömmen gick klockan 21:05 blev det på tusendelen av en sekund kolsvart och precis knäpptyst. Alla som bor på landet vet hur det känns...


Då händer det märkliga som jag fortfarande inte kommit över. När jag sitter där i soffan, helt ensam i kolmörkret hör jag röster utanför huset (obs Notera, jag hör rösterna UTANFÖR huset, inte inne i huvudet). En kvinna pratar och skrattar, inte så att jag hör vad som sägs men jag hör att något sägs. Jag sitter kvar en stund och lyssnar och tänker att vilka kommer nu? Är syrran här? Vem pratar hon med?

När ögonen vant sig aningen vid mörkret trevar jag mig fram för att tända en ficklampa, rösterna tystnar men inte en levande varelse finns utanför huset och inte ett spår i en blöta snön.


Kan världar krocka? Blev det kosmisk obalans när det gick från 20000 watt till 0 w på bråkdelen av en sekund? Fastnade nåt i det tillfälliga el-kaoset? För vart tog all elektricitet vägen? Vems samtal var det?


När håret såsmåningom lagt sig på armarna kom nästa utmaning. Att försöka komma ihåg att stänga av och rycka ur kontakten till varenda lampa, TV och dator i hela huset innan jag gick till sängs. För jag orkar bara en elchock per dygn - jag hade inte klarat av vakna några timmar senare mitt i natten till ett jävla tivoli när alla tusentals watten kom tillbaka också på en bråkdels sekund? DÅ hade jag nog fått röster inne i huvudet......

Tillfällig träningspsykos

Tävling, mätning och tidtagning har aldrig varit min grej under 45 år så jag måste erkänna att jag just nu är lite oroad över min mentala hälsa.
Mätte upp en strecka på tidningen Iforms hemsida i förra veckan som är prick en kilometer.
Just det är inget konstigt, kartor i alla formet har alltid fascinerat mig.
Från hörnet på grannens skrotbod och ut till stora vägen är det en kilometer. Det är helt platt möjligen med en aning medlut.

Nu kommer vi till störningen.
Benita Johnson som vann Lidingöloppet sprang en mil terräng på 34 minuter och 19 sekunder.
Jag fick idag för mig att jag skulle klocka mig på den utmätta kilometern och så satte jag fart(?)......eller fart och fart...jag sprang iväg iallafall så mycket som gick, dock med en viss beräkning att jag iallafall inte skulle svimma innan jag kom till de vita strecken på 63:an.

...........när jag nådde de vita strecken, kippande efter andan och blodsmak i munnen då hade det gått prick 5 minuter.

Det skulle innebära att jag -vilket naturligtvis inte finns på nån karta på denna sida av milleniumskiftet -om jag skulle kunna hålla den farten i en mil så skulle min tid på Lidingöloppet bli 50 minuter. Jag skulle då vara drygt en KVART efter fröken Johnson.

Hon skulle ha 3,42 minuter från skrotboa ut till vägen om hon sprang i Lidingöloppsfart märk väl. (Egentligen skulle hon ha ännu mindre på detta platta medlut i en sketen kilometer, men det föredrar jag att blunda för - det är nog illa ändå. )

Varför ägnar jag mig inte åt stavgång och bullbak som vanliga kärringar?

Vad ska folk säga?

Pratar folk om Er när ni inte är närvarande? Jag bara undrar? Antagligen gör de det - för det gör väldigt många som har någon form av mål i mun. Jag måste dock medge att jag har otroligt svårt att föreställa mig att någon skulle vara intresserad av att diskutera mig och mina förehavanden när jag inte är där eftersom de knappt gör det när jag faktiskt ÄR där.
Att föreställa mig att någon skulle skvallra om MIG(!) eller att man skulle spekulera i vad jag gör, vad jag har sagt eller hur jag tänker alternativt inte gör det. Ja, tänker alltså.... 8-/

Men OM det nu mot förmodan och Gud förbjude är så, att jag diskuteras i något fikarum, i någon annans kök eller vardagsrum när jag inte är där och kan kolla läget så kvittar det nog lika.

Jag försöker nämligen leva på ett sådant sätt, att vad som än sägs om mig inte spelar någon roll, oavsett om det som sägs är sant eller inte.

Kultingpest

Det står att läsa i lokaltidningen om en politiker som "dog i svininfluensa" men den direkta dödsorsaken var hjärtinfarkt. Förklara logiken i den rubriken för mig den som kan...
Med den logiken skulle nästa rubrik mycket väl kunna vara "dog i vanlig snuva".
Hittills har alla som dött i Sverige av eller i samband med svininfluensa har haft underliggande orsaker men ändå får vi ett intryck i media att pesten drabbat oss.

Äntligen november

Underbara, kravlösa november! Det som jag inte hann med i somras kan jag lugnt lägga åt sidan till ett annat år. Inga knott, inga broms och inga slabbiga bananflugor i skafferiet längre. Ingen ser vilka skitiga fönster jag har och det finns ännu ingen snö att svära över.
Tusen jävla juleljus är ännu inte tända och om man aktar sig för att klottra för mycket i almanackan är det är bara att dra en tröja över huvudet, ta en stilla promenad, koka lite te och grotta in sig i mörkret efter jobbet. Det händer till och med denna tid att jag sjunker ned i soffan tillsammans med ett par katter någon timme framför tv:n.
Livet är faktiskt enkelt i november. Och om man skulle känna sig lite deppig någon regnig dag kan man alltid skylla på att det är så mörkt.....Tra la la!

Filmen har kommit - Kindlamossen

Regi och production: Pappa

De dödas fest

Ikväll är det Halloween den 31 oktober vilket i år lämpligt sammanfaller med Alla helgons dag. Förr i tiden - före 1953 var Alla Helgons dag precis som Halloween en helg som alltid inträffade samma datum. Alla helgons afton (All Hallow´s eve) den 31 oktober och Alla helgons dag den 1 november men så var det väl nån politiker eller industripamp som kom på att "det passade bättre in i arbetsveckan" att alltid lägga den på en lördag. Jag bara undrar? Mot bakgrund av mitt förra inlägg - varför protesterade de inte hårdare mot denna helgdagsstöld eller gjorde man det?

Tack och lov är den amerikanska seden på väg tillbaka med lite mer glam, pumpor och dödskallar. Personligen skulle jag även önska lite mer mexikansk touch på det svenska Alla Helgon firandet.

Där firas de döda som tros komma tillbaka denna dag och besöka sina släktingar. Det dukas för extra platser då de kommer för att ta del av den mat och dryck de behöver och saknar från jordelivet och för att återse sina levande anhöriga igen. Den 1 november hedras döda barn och den 2 november de döda vuxna och även om jag egentligen inte är mycket för partaj är det något i detta som tilltalar mig. Döden är så tabu i detta land att vi gärna skuffar undan den och undviker att tala om den. I mexico och i delar av sydamerika är det också vanligt att man vakar på kyrkogårdarna under natten; hela familjer sitter runt gravarna, man småpratar och minns de döda. Lite mer party med tårblandat skratt skulle lätta upp ....

Jag köpte blommor och ställde på matbordet helgen till ära och ikväll har jag varit på en promenad till kyrkogården och tänt ljus på mina döda anhörigas gravar. Det var fullmåne och sagolikt vackert denna vindstilla och milda helgonnatt.

Solens år - en hednisk resa

De flesta av de helger som vi idag firar har sin grund i solåret. Den 1 november dör solen för att födas på nytt på vintersolståndet och göra ett år för att sedan dö igen nästa 1 november.

Kyrkan har idag gjort anspråk på de flesta av våra ursprungliga helger och gjort mässor av dem, samt kidnappat en och annan gudinna och till och med arbetarrörelsen har varit med och gjort en av dessa solhelger till "sin" här uppe i norr.

Solåret för hedningar och kristna

1 November Samhain (halloween)

Nu befinner vi oss exakt mittemellan höstdagjämning och vintersolstånd. All Hallow´s Ewe som blev halloween är inget amerikanskt påhitt som många tror Halloween startade i Europa, for över havet och är tillbaka med pumpor och "trick´n´treat".

Det har alltid varit de dödas fest. Väven mellan världarna nu är som tunnast då vi går in i mörkertiden.

Stora helger tog kyrkan fasta på och gjorde om detta dödsfirande till något mer sakralt men ändock samma tema. Alla helgons dag med ljuständning på gravar och uppläsande i kyrkan av de som dött under året.

21 december (Yule)

Vi är då framme vid vinstersolståndet. Här firades det stort långt innan någon Jesus ens var bebådad. Den tidiga kyrkan var dock inte dumma i huvudet så eftersom det redan var partaj i romarriket den 25 december till solens ära lade man listigt Jesus födelsedag där och Yule blev Christmas. Kristen Mässa. Här i Sverige blotade (offrade) vi för att solen skulle återfödas (vilket fungerade varje gång).

Det kristna temat passade perfekt, ljuset (Kristus - solen) föds/återvänder till jorden.

1 februari Imbolc

Mittemellan vintersolstånd och vårdagjämning. Den celtiska gudinnan Bridget helg som Kyrkan kidnappade och gjorde helgon av. Det blev sedan Kyndelsmäss tillägnad Jesu Moder. Ljusbärarhelg. Protestanterna tyckte dock att den fortfarande var för hednisk och tonade ned den men den finns ännu i vår almanacka.

I solåret firades att våren vaknade under den frusna marken. Tackorna får sina lamm den här tiden . Börjar mjölka igen.

21 mars Ostara (easter -påsk)

Vårdagjämning, en tid att så (lite tidigt i norra Sverige kanske men ändå). Nu började hönsen värpa igen och vi äter därför ägg. Det sker en återfödelse i naturern och det är helt genialt att göra en ny koppling mellan kristus och solen. Han uppstår på den tredje dagen som är påskdagen som alltid infaller den första söndagen efter fullmånen på eller efter den 21 mars. Klockrent!

Här är månen inblandad av någon anledning jag inte vet (och det stör mig en aning).

1 maj Beltaine, fruktbarhet och hänryckning.

Mittemellan vårdagjämning och sommarsolstånd.

Den här helgen lät kyrkan bli, åtminstone förr i tiden men dom ligger i, den var kanske alltför magstark trots allt för nu förenas solguden med moderjord i fruktbarhetens tecken och majstången (hos oss längst upp i norr j.f. midsommarstång), en stor penis nedkörd i marken med vidhängande kulor (kransar)

Men den här solhelgen snodde arbetarrörelsen istället av någon outgrundlig anledning och gjorde till sin. Vi tänder dock fortfarande eldar på valborg, skrämmer häxor och sjunger in våren och ber om god skörd.

21 juni Midsommar.

Sommarsolstånd.

Nu står Solen som högst och starkast.

Midsommar gick både den katolska och protestantiska kyrkan bet med liksom med 1 maj. Kyrkan jobbade dock hårt en period med att få bort firandet av midsommar (alldeles för hednisk och promiskuös även den). Nordborna blev dock inte mer kristnade än att vi behöll denna hedniska solhelg ungefär som den var. Vi kör penisen (majstång - midsommarstång) i den fruktbara marken och dansar runt den med sill och snaps och allmän orgie(?)

1 augusti Lammas

Mittemellan sommarsolstånd och höstdagjämning. Olofs mässa och Lars mässa.

Inte så stor helg idag men vi på landet vet ju vad Larsmäss är = marknad. Nu drar marknaderna igång på allvar fram till Mikaelsmäss den 21 september. Förr var det uppsägningtid för pigor och drängar mellan Olofsmäss (29 juli och Larsmäss 10 augusti). I botten ligger kopplingen till solen och till skörden.

21 september Mabon

Höstdagjämning. Mikaels Mäss

Ingen stor helg heller idag i sverige. Men förr firade Mikalsmäss som en skördefest. Den finns kvar i almanackorna och det är marknadstider. Skörden skulle nu vara avklarad och djuren hemma från fädbodarna.  Vi är nu snart tillbaka till den 31 oktober när solguden ska dö igen på natten till den 1 november för att födas på nytt vid vintersolståndet.

Och så firar vi (omedvetet?) solens gång över himlavalvet och den fruktbara jorden fast vi kanske bor i gatlyktors sken bland asfalt, betong och konsum? För är det inte kyrkan som tejpar över våra traditioner eller arbetarrörelsen så står Köpcentren redo...

En Gud i vår tid

Det har varit en del debatt kring detta att Svenska kyrkan äntligen fick tummen ur och lät personer av samma kön gifta sig där om de så önskar. Vissa har lite svårt att acceptera det med hänvisning till diverse bibeltexter - vissa skrivna för sisådär 3500 år sedan.
När bibeln talar om äktenskapet går man tillbaka till 1 Mos 2:18-25 om hur Gud instiftade förbundet mellan man och kvinna i tidens början. Det var ju väldigt, väldigt länge sedan och då ska vi komma ihåg att enligt bibeln fanns det bara två människor när det begav sig - Adam och Eva. Gud sade förutom detta något om att de skulle föröka sig och det gjorde de minsann - med besked. Enligt Wikipedia så beräknades jorden ha en befolkning på ungefär 6,6 miljarder människor i juni 2008 och mot den bakgrunden är det väl inte helt omöjligt att Gud kommit på lite andra tankar idag när det närmar sig 7 miljarder?

Ett tricks skulle kunna vara att Gud reviderar det äktenskap han uttalade sig om och utvidga det hela till att låta människor av samma kön gifta sig för att på något vis bromsa takten på förökningen men ändå bevara äktenskapet som idé.

Egen tideräkning

Varför ställer vi tillbaka klockan på hösten så att kvällarna blir ÄNDÅ mörkare. Här måste man väl ändå ha gjort ett tankefel.
Det vore väl bättre att istället flytta fram den en timme till när kvällarna blir mörkare och mörkare? För att fortsätta att få lite ljust efter jobbet.

Ett år struntade jag i att ställa tillbaka min egen klocka och försökte att åtminstone fortsätta med det vi kallar för sommartid rent privat hela året, fast det blev minst sagt lite trassligt och jag virrade till det emellanåt när jag fick frågan om vad klockan var och jag kom emellanåt för tidigt till vissa möten och träffar.
Min mormor hade en alldeles egen sommartid året runt i Lappland när det förra seklet var ungt. Då var det bara när hon skulle träffa prästen eller skolläraren som hon fick tänka till och gå på det vi kallar för "normal"-tid(?) annars hade hon en alldeles egen tid.

Ett finns en lucka i ekorrhjulet

Det bästa med att sova ute är att det blir som en fallucka i ekorrhjulet. På ett litet kick har man sladdat ut ifrån det vanliga varvet och får en minisemester fjärran från sus och brus. Tiden stannar upp för en stund och tillvaron ter sig helt plötsligt ganska okomplicerad. Ett avhopp från finanskriser och löpsedlar om så bara för ett knappt dygn.
Det är ett sätt att påminna sig om att vi klarar oss med mindre. Gott sällskap, lite värme runt en lägereld, någonting att äta och en plats att sova.

Dimhöljda mossar på Kindla i Oktobernatten

Det blev ännu en sväng till Kindla naturreservat denna gången till Kindlamossens vindskydd.

Det var ganska klafsigt att komma dit. Spångarna länsstyrelsen lade på mossarna hade sjunkig ned i leran och vi fick treva oss fram för att komma över på vissa ställen.

Väl där visade senhösten sig från en av sina bästa sidor.

På menyn fanns till förrätt fiskpinnar från Pekås med Euroshoppers BakeOff bröd (det går väl....) men gick inte upp emot köttfärs-kebaben som min pappa gjort - helt suveränt goda. En kravmärkt Åbro sigill som måltidsdryck. Det börjar bli riktigt mörkt nu i slutet av oktober och det redan tidigt på kvällarna .

Vindskyddet på Kindlamossen är ett av de bästa, bra att sova i med rejält golv och eldstaden ligger precis under tak.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."
Karin Boye

Mer bilder finns här:

Kindlamossen

Först och duktigast till slutet vinner?

När jag nu ändå är inne på egospåret. Ibland talar jag högt med mig själv. I mobiltelefonens tidsålder gör det inte så mycket för ingen tänker på det nu när folk går runt på stan med hörlurar i örona och talar oavbrutet ut i tomma intet. De flesta förutsätter då att personen talar i telefon även om så inte alltid är fallet.
Det är alltså ingen som reagerar på att jag går och pratar med mig själv speciellt inte här på landet i oktobermörkret... Vi är dessutom redan kända för att vara lite tossiga här borta i
o-ävla?
Anledningen till att jag talar högt med mig själv det är att jag ibland måste påminna mig själv högt och ljudligt om att jag duger och att jag är helt ok. (Eftersom ingen annan gör det)
Ibland glömmer jag nämligen bort det och försöker ta hem poäng i prestationsrallyt.

- Ta det lugnt!

- Det räcker nu! (här måste man låta sträng)

- Coola ned! Slappna av tjejen!

- Det är helt ok!

För tänk! Ibland behöver jag inte ens göra "mitt bästa" vilket många av oss fått lära sig utan ibland duger det faktiskt att göra det tillräckligt bra (för vem orkar göra sitt bästa hela tiden? Räck upp handen). Eller för att dra det till sin spets - rentav vara ett riktigt klantarsel.
I grund och botten är jag helt ok och duger ändå och det gör du med.

Bara mitt - egotripp

Att ha en egen blogg är verkligen en sagolik egotripp. Här får jag göra precis som jag vill.
Skriva om vad jag vill, stava som en kråka, formulera mig som en kratta, lägga in vilka bilder jag vill och välja ämnen huller om bladder. TA bort, ändra och lägga till. Kort sagt: Jag bestämmer! Andra kan visserligen ha synpunkter på vad jag lägger ut, men det är en helt annan sak.

På många andra ställen här i livet vill för det mesta "någon annan" ha ett ord med i saken. Lvet är i det stora hela är för det mesta ett evigt kompromissande och anpassande: I hemmet (om jag inte är det ultimata singeln som saknar mamma och då menar jag även föreställningen om en mamma som håller koll), på jobbet, i samhället, i skolan.

Jag gillar verkligen grejen med att ha ett litet utrymme i cyberspace som bara är mitt och där jag bestämmer. Jag gillar att bestämma helt någonstans!
Jag har förvisso ett öppet forum men skriv nåt som jag inte kan stå ut med - så klick, klick, borta, borta. Det är bara att deleta. Jag, jag, jag, min, min, mitt YEAH!
Rekommenderas om ni inte har prövat.

Into the wild

Igår kväll tittade jag på en väldigt fin film som jag hyrt på DVD. Slutet hade väl kunnat vara lite roligare men bortsett från det var det en väldigt fin film med bra musik. Filmen heter "Into the wild" som är inspirerad av den sanna historien om Christopher McCandless (Emile Hirsch), en ung man som överger sitt bekväma liv för att söka friheten på vägarna. Hans sökande leder honom till Alaskas vildmarker där han ställs inför sitt livs största utmaning.

Idag har jag spelat en av låtarna om och om igen.

Goda råd är inte dyra

Egentligen är fler prylar det sista jag behöver då jag redan har fullt upp med att hålla reda på och hitta lämpliga platser åt mina befintliga grejor alltifrån julgransbelysningar till pastellkritor som glider omkring i huset.
Till sist gick det inte att streta emot längre. Så nu har jag en iallafall. En grön matta med små vita plastspikar på.
Efter massiva påtryckningar från en god vän har jag gett efter när jag inte längre kunde skylla på att 500 spänn var mycket pengar för en liten matta i bomull. När jag kom till jobbet imorse låg det en utriven sida från ett reklamblad på min kontorsstol med spikmatteerbjudandet 159 kr och jag insåg att det var helkört. Jag hade inte en chans jag skulle ha vita piggar i min rygg.
Fast 159 kr tycker jag att det är värt trots att jag:

1. Inte har provat den ännu klockan 23 på fredagkvällen. Jag har dock tagit ut den från plastpåsen.

2. Misstänker att tillverkningskostnaden i nåt asiatland inte är mer än högst några kronor...(?)

3. Förmodar att märket inte är det "rätta" men spikar som spikar och min rygg kan inte läsa.

Och - det är värt det framförallt på grund av att det vanligtvis är jag som oombedd delar ut råd åt höger och vänster och propsar på att andra ska testa än det ena och än det andra. Det ska bli trevlig att som omväxling vara den som följer ett råd.
Spikmatta here I come.....

Animal i örat

Jag har fått mystiska trumljud i mitt högra öra. Började förra torsdagen på kvällen. Det spelar inte i någon takt utan det här påminner mer om Animal i the Muppet show. Det konstiga är att på mornarna är showen borta och sedan återkommer Animal runt 18 tiden på kvällen och så drar det igång igen.....
Är detta tinnitus? Får jag ha det så här i resten av mitt liv?
I så fall kommer jag snart att vara galen vilket kan vara bra att veta för eventuella läsare i den händelse att denna blogg ballar ur fullständigt.

Att flyta ovanpå

Idag har jag sett min hembygd snett ifrån ovan. Jag gick nämligen upp på ett berg där jag inte varit sedan jag var i tioårsåldern och såg ut över det lilla samhället där jag växte upp och idag arbetar i. Jag kände knappt igen det från det där hållet och ändå har det inte förändrats så värst på de senaste 30 åren eller mer. Är det så det ser ut?
Bruket, hyreshusen, skolan och kvarteret där pappa bor, det enda som ändrats är väl att gamla Domus heter Pekås?
Men allt ser annorlunda ut från hög höjd, till och med mitt lilla kontorsfönster såg helt annorlunda ut. Pyttelitet på den lilla gula tegelbyggnaden.
Det är väldigt nyttigt att ändra perspektivet emellanåt, flyta lite ovanpå och betrakta livet lite snett från ovan och se helheten istället för de olika delarna.
Vi är ibland som fiskarna i havet som inte ser vattnet och havet de lever i.

Känslan är fortfarande kvar. Den är behaglig.

foto: "superted"

Livstid på torrfoder och vatten

I butikerna sitter det ibland kuponger vid vissa varor som ger några kronor rabatt. Jag får dom nämligen aldrig i brevlådan nuförtiden eftersom där sitter en liten behändig skylt "Reklam Nej Tack"
Om man läser det finstilta står det nästan alltid "Endast en gång per hushåll" på dessa rabattkuponger och så är det plats för en namnteckning. Nu undrar jag. Vem kollar det?
Kommer kupongpolisen en dag att stå på trappan med en arresteringsorder:
- Du har utnyttjat sojamjölkserbjudandet mer än gång i ditt hushåll! Du är arresterad!

Jag har nämligen köpt.......hm ??? jag vet inte hur många Alpro Soja Mjölk mot kupong och endast Gud vet hur många påsar kattmat torrfoder som inhandlats mot kupong .
Vad torrfodret beträffar kan jag dessutom ärligt säga att jag har aldrig köpt en endaste påse UTAN kupong. Jag brukar nämligen sniket ta med mig en hel bunt när det väl finns. Vad blir det för kupongstraff tro? Livstid på torrfoder och vatten?
Kanske sitter en kupongpolis just nu med grafologutbildning och tyder mina kråkfötter och kryptiska namnteckning för att se om det är mer än en gång per hushåll. Spänningen är verkligen oliiiiidlig......

Teflonminne

Ibland under dagen dyker det upp saker i mitt huvud som jag tänker att DET ska jag blogga om ikväll, men när jag väl sitter här är det helt borta. Vad var det jag tänkte nu igen?
Att jag förlägger nycklar, hattar, mobilen och byxor här och där är vansinnigt irriterande men när jag förlägger mina egna bloggidéer är det etter värre. För var ska jag börja leta?

Hunden i graven bredvid

Enligt Expressen får inte den avlidne Ulf Larsson begravas med sina hundar som han ville.

Det ena skälet är att hundar inte är folkbokförda och det måste man vara enligt lagen för att få ligga på en kyrkogård (förr skulle man vara döpt vill jag minnas och man fick inte ha tagit självmord för då hamnade man på utsidan muren - vissa framsteg(?) har kyrkan ändå gjort).

Djur ska enligt lag vara på djurkyrkogårdar.

Jag bara undrar utifrån detta - om jag nu skulle föredra att bli begravd på en djurkyrkogård istället, skulle det gå att ordna?

Det andra skälet är etiskt (?). Etik, (från gr-ethos; sed), eller moralfilosofi, sedelära, en moralvetenskap, den del av filosofin som söker besvara frågor som "vad är det goda", "vad är det rätta", "hur bör man bete sig".

Och då kan jag bara undra vad som är gott nog för kyrkan om änkan inte får strö dit lite hundaska när det är viktigt för henne att göra som den döde ville. Det är ju så rätt som nåt kan bli!

Jag är iallafall säker på att de som redan ligger på kyrkogården inte har några synpunkter om sådana petitesser som att lite hundaska skulle råka hamna på granngraven.

När graven blir gammal tar de iallafall bort gravstenen och gräver ner nån annan där. Så det blir iallafall huller om buller med tiden enligt lager-på-lager-principen.

Nåväl ,om jag var Ulf Larssons änka skulle jag skita fullständigt i lagboken en sådan här gång.

Tydligen hade de urnorna med hundarnas aska hemma i huset och hur svårt kan det vara.... Det är väl bara att ta dom till gravplatsen på kyrkogården och tappa dom, strö ut eller gräva ned askan själv. Vad ska de göra åt det? Sätta mig i fängelse? Det vore det väl förresten värt i så fall....

Jag är en ganska (väldigt :-)) skötsam och plikttrogen person. Men jag skulle utan att blinka bryta mot lagen och strö ut aska av vem det vara månde på vilken önskad plats som helst - om det är för det goda och därför kändes rätt.

Söndagseld

Idag blev det en liten eld igen. Inga stortag men en dagsutflykt med lätt packning och svampkorg till Kindlahöjden 426 meter över havet och utkikstornet där. En dag när man får tända en brasa i skogen är ingen förlorad dag. Fick lust att sova kvar trots den isiga oktobervinden men det får bli en annan gång. Skulle kanske sova i tornet ? Skulle passa i juli för däruppe borde det vara knottfritt?

Kindlahöjden ligger i Kindla Naturreservat i Örebro län. Faktablad om Kindla

Tillträde till festen

Jag hade inte tänkt nämna det här, men jag kommer inte vidare i den här bloggen utan att göra det. En god vän och en kär släkting är död. Alldeles för tidigt precis som mamma.
Mest talade vi om dagarna som kom och gick och om sånt som gjorde livet gott.

Jag kommer att sakna henne och våra stunder alldeles förfärligt.

Är döden slutet eller är det en början?

Av Karl Vennberg

"Döden är bara ränseln
som vi lägger av vid vägens slut
En blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
Det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
En desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnesnåret
kring genomlysta blommor
Det mörka smycket
som ger tillträde till festen"

Livsfarliga verket

Nu har även WHO slagit fast det vissa av oss vetat hela tiden, att mättat fett inte är farligt. Få se vad livsmedelsverket gör nu som i dagsläget rekommenderar lättmjölk och lättmargarin även till barn? Ska de fortsätta att köra huvudet i sanden och hänvisa till sina "tusentals studier" som de sade visade på att de minsann hade rätt att skrämma folk för naturligt mättat fett.
När några forskare och läkare krävde att de skulle visa dessa "Tusentals studier" fick de slutligen fram 72 som vid en närmare granskning var mest rökridåer och faktist så gav två av dem rentav stöd för att det var nyttigt med mättat fett. Artikel i Dagens Medicin

Sedan livsmedelsverket sedan 70-talet började lägga sig i folks matvanor och förorda konstgjorda härdade margariner framför naturligt smör och dessutom 6-8 skivor bröd om dagen under denna konstgjorda margarinsörja har välfärdssjukdomarna ökat lavinartat. Fetma, diabetes och hjärt- kärlsjukdom för att nämna något.

Läs också Karin Ahlborgs krönika i Aftonbladet

Spring i benen

Äntligen har jag kommit ut ur dimman och känner att jag har spring i benen igen. Blytyngderna i benen är borta och det rullar på.
Nu ska jag skärpa upp mig på allvar och köra så det ryker tills snön kommer.

Nittälvsbränna i Nittälvsdalen - filmen

Producent: pappan

Haglöfs återkomst

Haglöfs är tillbaka från äventyret och det var inte i landet Narnia de befann sig utan på ett betydligt mer jordnära ställe. Brofallet! Inga enhörningar där utan endast en bitvis demoniserad bordercollie.
Byxorna hade förmodligen legat på en stol där jag sedan ovanpå dessa travat en ge-bort-hög till min syster när jag tog tag i stiljten i min garderob. Sedan stuvade jag ned denna hög i en kasse och sedan åkte de med i botten av plastpåsen till Brofallet tillsammans med diverse linnen och märk väl ett par kamoflagefärgade byxor.

När lilla systern läste på denna blogg att Haglöfsbrallorna var på rymmen sms:ade hon faktiskt den något vaga formuleringen att hon hade fått med ett par byxor där med "nåt märke på". Nåt??
Jag svarar då:
- Att dom fläckiga är det meningen att du ska få (underförstått kamoflagefärgade, men hur kul är det långa ordet att skriva i ett sms?) - varvid lilla systern tittar ned på de alltigenom stålgrå Haglöfs byxorna och tänker något i stil med:
- Vilka fläckar? De här verkar ju skapligt rena men det kanske att det finns nån fläck om man tittar efter?

Efter en muta som ett nytt underställ inför vinterns uteliggarnätter lyckades jag prångla hem mina favoritbyxor igen, fast först fick de en exkursion bland havsdjur i Olsofjorden. Det vill man ju inte missunna någon inte ens ett par byxor. Men de är nu tillbaka helt o-fläckade som alltid. Fast de kan ju tröttna igen på min garderob och rymma en annan gång....

Nittälvsbränna i Nittälvsdalen i September

Det gick förvånansvärt snabbt att ta sig dit trots några mil grusväg. På nysladdad väg och med lite lätt sladd i kurvorna stannade vi vid Naturreservatsskylten vid Nittälvsbrännan runt 17:45. En kortare promenad över en lite myr och en bro över Nittälven och så var vi snart framme vid Vindskyddet.


Det var ett vackert litet vindskydd gjort i tryckimpregnerade stockar och med tak av tjärpapp, men det är en sak som förbryllar mig. När länsstyrelsen gör sig så mycket omak med att göra en stig, transportera ut virket, kosta på att bygga ett på utsidan snyggt vindskydd så varför göra så att det går att använda det?

Det gick inte att sova i det för det var endast smala britsar runt om, det gick inte att stå rak i det trots att jag bara mäter 163 cm utan man slog i huvudet hela tiden och det gick inte ens för mig att sitta på bänken längst in för taket var så lågt. Det gick att ha sakerna i det om man gick böjd.

Eldstaden var nedsänkt i marken och hur kul är det att sitta runt en eld som befinner sig en halvmeter ned i marken? Det kunde vi dock råda bot på. Stora stockar lades som "golv" sedan var det bara att elda på för det blev pluspoäng på den torra veden, sågbocken och den till vindskyddet tillhörande sågen som för ovanlighetens skull gick att såga med.

En riktigt fin höstkväll fick vi till det porlande ljudet av Nittälven men tyvärr inga ylande vargar trots att vi befann oss mitt i Ulriksbergsreviret. De enda som ylade under kvällen var systern och hunden som hjälpte till.

Natten var helt perfekt med en stjärnklar himmel och när vi låg där i mossan med en kristallklar stjärnfylld himmel som tak gjorde det inte så mycket att länsstyrelsen gjort sånt löjligt vindskydd.

Mer bilder finns på Picasa

Tantvarning eller Blomman som vägrade ge upp

Nu är det tantvarning á la Allers veckotidning på allvar. Men det skiter jag i.

Jag lägger upp bilden på min Saint Paula iallafall för denna blomma är ett unikum.

Från början bestod den av fyra stycken rosetter och har i princip blommat sedan jag köpte den - det är säkert snart 10 år sedan? Jag vet inte varför jag köpte den, eftersom jag inte ens gillar Saint Paulor men det var väl nåt extrapris? Jag kan ha satt om den nån enstaka gång under denna tid men det är osäkert.

Denna lilla krukväxt har blommat så gott som oavbrutet sedan jag köpte den men....


Förra sommaren blommade den värre än vanligt. Jag har aldrig sett dess like ens i de finaste blomsteraffärer.
Efter den orgien kroknade den faktiskt och två och en halv rosetter gav upp. Den såg riktigt risig ut och jag tänkte att nu är slutet nära.
Den fick flytta upp till övervåningen på nåder och där är det inte nån lek att vara krukväxt vill jag lova. På övervåningen råder det undantagstillstånd .

Men ta mej tusan om den inte drog igång och blommade igen och på den enda överlevade rosetten (det sitter kvar en till halvvissnad i krukan ) så blommar den igen med massor av djuplila blommor.

Den vägrar att ge upp! Jag ska revidera min inställning till Saint Paula. Vilken fighter!

På vandring

Idag har jag fått tillfälle att testa mina nya kängor. Över ett sanslöst stenigt Fulufjäll har fått bekänna färg och de klarade testet. En vacker höstdag gick vi i år runt Njupeskärs vattenfall istället för fram till det som vi gjort förut. Jag har en vandrerska i blodet och ordentliga skor, men tillbringar för det mesta mina dagar på kontor... Jag borde gå mer, oftare och längre.
Snälla finns det ingen som vill ge mig lön mot att jag vandrar?

Om nu bilderna hamnar hur som haver i detta inlägg beror det på att jag testar från mobilen. Det kanske inte blir nåt alls...

Tretton och en halv månad extra om året

Jag hör ibland talas om personer som endast behöver sova runt fyra- fem timmar per natt och jag är grymt avundsjuk på dessa. Själv behöver jag åtta timmar för att må bra, jag klarar mig på sju om det kniper men då måste jag sova ifatt på helgen.
Om jag klarade mig på fem skulle det innebära 21 timmar mer i veckan att göra saker på. Jag skulle till exempel kunna se på 10 långfilmer i veckan och det bara på en vecka.

Eller jag skulle på denna tid ha möjlighet att skaffa mig ett extraknäck på halvtid eller läsa halvfart på universitetet.

På ett år skulle det innebära 1092 timmar vilket är drygt 45 dygn! Det är ju för fan en och en halv månad!

Tänk om man hade en och en halv månad mer tid om året!

Vad skulle jag börja räkna på det här för ?

Livet är orättvist...

Gud vad trött jag blir – måste gå och lägga mig…. 8-/

Ingen fårskalle

Jag har räknat får hela sommaren - en gång om dagen. Baggen Andreas med de stora hornen och jag har blivit kompisar trots att jag inledningvis har en förfärlig respekt för djur med horn. Vi respekterar och känner varandra efter en del inledande missförstånd.
Idag kom beviset att får är betydligt smartare än säkert många tror.
När jag går in i hagen är det tämligen odramatiskt. Fåren sköter sitt, jag kollar läget och går hem igen. No big deal! Vi vet var vi har varandra.

Idag bröt jag mot mönstret och hade en (för fåren) vilt främmande man med mig in i hagen med kopplad hund och då blev det liv i luckan.
Baggen Andreas upptäckte direkt att här var det något som inte stämde, den där snubben var ny och den ska vi kanske ta och kolla upp (ev. smälla på om det behövs?)

Jag fick uppbringa allt mitt mod och som Cesar Millan skulle ha uttryckt det "lugn, energi och bestämdhet" för att rädda min vän.
Baggen gjorde ett gott jobb även om det just i detta fall inte var önskvärt. Fast han "bara" är ett litet (nåja!?) får av hankön tog han ansvar för sin lilla flock och gick fram för att jaga bort inkräktaren.
Vilken kille! Man måste beundra honom...

Jag vet att jag har en trädgård

Idag har jag satt krokusar i blandade färger, röda tulpaner och en massa narcisser. Genom att skriva här på bloggen finns det åtminstone en liten chans att jag åtminstone minns ATT jag satte lökar när våren kommer. Fast jag tvivlar på att jag kommer att minnas VAR jag satte dom?

Jag har köpt en bok om hjärnan som heter "Välkommen till din hjärna" med underrubriken "varför du glömmer var du lagt bilnycklarna men inte hur du kör".

Intressant. Jag har iallafall inte Alzheimers. Om man glömmer var man har lagt glasögonen har man "bara" taskigt minne men om man glömmer att man HAR glasögon överhuvudtaget så har man Alzheimers. Nu har jag i och för sig inga glasögon (än!) fast armarna snart inte räcker till för det finstilta men ändå....

Jag skulle kunna formulera det så här att jag VET att jag har en blogg men jag har inte fullständig koll på vad jag skrev, typ! Beträffande lökarna är gränserna något mer diffusa...

Allt går - även det omöjliga

Jag är inte världens snabbaste. Jag är inte heller världens händigaste. Fast jag är en envis jävel och trots min melankoliska läggning optimist i grunden. Jag tror att allt går även det omöjliga som dock tar lite längre tid.
Det sistnämda har jag sannolikt ärvt av min far som så länge jag kan minnas nästan aldrig (?) säger att "det går inte". Den parollen har jag bestämt mig för att leva efter. Det är klart att "det går" på nåt jävla vis och det gäller bara att komma på hur!

Nu har jag tillsammans med min pappa som rådgivare byggt ett balkongräcke. För en snickare är det förstås en löjlig sak att bygga ett balkongräcke men för mig är det en prestation i klass med Hjulsjöjoggen. Det tog sin tid för det var mycket "tänk" innan jag var igång men nu är det nästan färdigt. Det är bara lite lister som ska på nedefter för att hålla spjälorna på plats. Till våren skall det bli ett trallgolv och så ska jag och resten av familjen skall sitta där och äta frukost på söndagmornarna.

Klosstjärn igen

Pappa har gjort en liten film och lagt ut på Youtube från utflykten i Klosstjärn. Måste bara lägga ut länken här också:



Klosstjärn 2009 på YouTube

Galna springsjukan

Den här veckan fick jag ett infall. Akta er för såna...
Jag bestämde mig för att hålla i när jag ändå var i farten liksom. Istället för att ta ett sedvanligt träningspass så här veckan efter tjejmilen tänkte jag att jag kan väl lika gärna springa Hjulsjöjoggen när det ändå är ganska nära där jag bor.
8,2 kilometer var ändå 1,8 kilometer mindre än förra veckan. Hur svårt kan det va?

När jag anmälde mig tyckte mina kompisar i sekretariatet att jag skulle springa i tävlingsklassen (det var inte så många med där var argumentet) och jag tänkte att det kvittar väl det är ju 8,2 km lik förbannat.
- OK sa jag, bara ni är kvar när jag kommer tillbaka.

Sen gick starten och de flesta försvann bakom första kröken och jag blev nästan helt ensam i skogen direkt 8-/.... som tur var hade byföreningen gjort fina pilar som visade vägen .
Det var upp och ned hela tiden, halkiga träbroar, sunkig myrstig så det klafsade om skorna (de blir aldrig vad de varit). Inte en endaste trumorkester utan bara stock och sten. Men jag kämpade på. Upp och ned. Upp och ned

Jag kom i mål! På 50 minuter och 3 sekunder men hade nära döden upplevelser de sista två kilometrarna. Aldrig mer att jag gör om detta tänkte jag vid 6 km.
Först domnade händerna, sedan släckte termostaten ned och jag blev kall i ansiktet och jag började befara att det skulle bli synen nästa och att jag inte skulle se målet när jag kom fram, OM jag kom fram. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv.
Fast märkligt nog kunde jag formulera hela meningar efter målgång.... talet kanske ger upp sist?
- åtminstone på dig skulle vissa säga...
Vättern runt är "a walk in the park" jämfört med denna pina.

Jag kom tvåa från slutet vilket är helt amazing. Fattar nì? JAG KOM INTE SIST!!!

Jag fick till och med pris och valde 1 kg svenskfångade kräftor. Det gick alltså till och med på plus vilket gjorde att jag tog mig hem och i ett svagt ögonblick lovade min svåger att vi skulle vara med nästa år igen. Jag behöver antagligen en mycket kompetent psykiatiker eller terapeut...

När jag kollade statistiken på pulsklockan (denna fantastiska pryl) konstaterade jag att jag hade 3 slag över det jag tidigare satt som max puls(!?). Nu fick jag ändra till 194. Det innebär att jag i snitt av senast satta maxpuls sprang i låg på 91% av den.

Nästa år tycker jag att man ska ha en ny klass.
Tröttast i mål vinner.

Rödvin istället för vaccin

Jag tänker naturligtvis inte vaccinera mig mot H1N1 dvs den nya influensan. Dels för att sjukdomen i de flesta fall är ganska harmlös och detta kan man ställa mot att vaccinet minst sagt innehåller en hel del tvivelaktiga ingredienser. Den som följt min blogg vet att jag läser det finstilta på maten jag köper och på det jag stoppar i mig och ett vaccin ska trots allt injeceras direkt i blodet utan att passera resten av systemet. Vaccinet är dåligt testat och vissa anser att det orsakar mer sjukdom och död än själva sjukdomen. Med alla vaccin ska man överväga risken mot nyttan.

Vaccinet innehåller en hel del tvivelaktiga saker.
Förutom nåt som kallas Skvalen som är samma ämne som redan finns i vår hjärna och gör att hela immunförsvaret går igång och angriper allt det ser, ska det nya vaccinet tydligen innehålla bland annat följande:

Polysorbat 80, något som innehåller etylenoxid vilket är giftig att inandas. Ämnet irriterar både huden och andningsapparaten och inandning kan göra att lungorna vätskefylls flera timmar senare.
Tiomersal, vilket innehåller kvicksilver, ett av jordens giftigaste ämnen.
Fosfater, bland annat dinatriumvätefosfat som sägs vara mycket giftigt för vattenrelaterade organismer och kunna orsaka högt blodtryck, sämre sköldkörtelfunktion, höjt blodsocker, myrkrypningar, sömnlöshet och muskelsmärta.

Kan man då skydda sig på annat sätt?
Anledningen till att vissa dör som inte tillhör någon "vanlig" riskgrupp av den här influensan (även om det är i sin helhet i antal räknat är mindre än vid en vanlig influensa) beror på en överproduktion av cytokiner. Cytokinstormen angriper vävander och skadar lungorna. Unga människor producerar ofta mer cytokiner som ingår normalt i vårt immunförsvar. Det finns en studie - även om den inte är helt bevisad - som ändå pekar mot att viss kost kan hämma cytokinstormen. Det är grönt te, äpplen, granatäppel-juice, rödvin, gurkmeja, svartpeppar, vitlök, e-vitamin och kokosolja.
Allt detta utom granatäpplen finns i mitt kylskåp!

För att hindra smitta ska man dessutom bland annat sova ordentligt, äta näringsriktig mat, öppna fönstret på jobbet inte minst(!), skölja näsan varje dag (där kom den igen) och gärna äta tillskott på främst D-vitamin som i senare forskning anses skydda mot infektionssjukdomar. (Det skulle bland annat förklara varför nordliga länder oftast drabbas av influensa, förkylningar och kräksjuka företrädesvis vintertid)

Denna länkade sida är nog det mest intressanta och väl sammanfattade sida jag hittills läst om influensan:
"Vad du inte visste om svininfluensan"

Rubriken på dödsattesten

Om en man som har svår cancer får svininfluensa och sedan avlider efter fem dagar. Har han då dött av svininfluensa kan jag inte låta bli att undra? Eller vad står det egentligen i dödsattesten? Kvällstidningar vet att sätta rubriker.

En gång stod det att en "MC-förare fastnade i elledning" och då tänker åtminstone jag att det var helvete vad han måste ha kört fort när han vurpade som hamnade långt uppe bland elledningarna. Men så var det inte om man läste inne i tidningen. Det var en person som arbetade upp i stolparna med elledningarna men som körde motorcykel på sin fritid. Ordet MC har minst sagt använts lite slarvigt i detta fall och många andra.

I vår lokaltidning stod en rubik för ett par veckor sedan efter ett synnerligen tragiskt fall då en ung kille körde crosscykel på regnvåt asfalt och enligt vittnen var klapp-kanon - full som en kastrull tidigare under natten att "En man död i Motocross olycka"!? Det borde väl ha stått "En man död i fyllekörning" eller något likande?

Och tillbaka till svininfluensan. Med ovanstående logik undrar jag. Den där långtradarchauffören i Norge som uppgavs ha dött av svininfluensan under färd. Krockade han eller?

Tjejmilen 2009

Jag sprang en mil i söndags tillsammans med nästan 30000 andra tjejer. Tjejmilen 2009. Det gick över förväntan måste jag ändå säga. Jämt fint tempo hela banan runt som tog 1 timme och 10 minuter. Det kändes väldigt bra hela vägen. Kunde till och med föra ett normalt samtal med min löparkompis och kollega och detta fortfarande när vi var nära mållinjen.
En lyckad dag. Jag kanske inte är i så usel form trots allt?

Medelålders - med mat på hjärnan

Jag läste någonstans att medelålders är man när man tänker oftare på mat än på sex. Alternativt har kokböcker av Jamie Oliver (även om han går under namnet - den nakne kocken) och Nigella bredvid sängen istället för sexigare litteratur.
Jag konstaterar då krasst och aningen oroat att det innebär i så fall att jag varit medelålders hela livet möjligen med undantag någon gång mellan 14 och 18 då jag inte har riktigt koll på läget.
Mitt sängbord har alltid så länge jag kan minnas varit mer belamrat med böcker om mat än om sex. Fast det ska väl också erkännas att mitt minne är inte alltid det bästa har jag märkt. Jag blir ibland väldigt oroad när andra berättar vad jag har sagt och gjort för länge sedan och konstaterar för mig själv att det är helt bortformaterat ur hjärnan. Det är inte ens medelåldersvarning på det utan snarare senilvarning och graven nästa... 8-/

Fast nyligen läste jag faktiskt Paulo Cohelos bok "Elva minuter" vilket förhoppningsvis gjorde mig åtminstone några år yngre? Rekommenderas för Er som kört fast i kokboksträsket.

Och för Er som har Nicklas Mat som favoritprogram på TV finns det en film som faktiskt kombinerar dessa två ämnen på ett lysande sätt. Laura Esquivels "Like water for Chocolate"?
Eller kanske skulle man låta boken Isabel Allendes "Afodite". ligga framme lite synligare? Handlar också om BÅDE mat och sex - skriven av en dam i sina bästa år.... ;-)