Förra året köpte jag skidor som jag åkte på för första gången på säkert trettio år. Jag åkte säkert flera mil på de där skidorna fast i år har jag inte fått ut dom ur garderoben ens en gång.
Jag har drabbats av promenadmani.
Den här veckan har jag gått nästan varenda dag. Jävlars vad jag går . Jag går och går. Idag gick jag 5 kilometer direkt när jag vaknade klockan 6:30 och när jag kom hem och satt med laxmackan till frukost kom min pappa och hälsade på och undrade om jag ville gå och titta efter vargspår. Det ville jag och så vips var det ca 7 kilometer till lite drygt. Nu var jag uppe i en dryg mil och klockan var inte ens 13:00 och det är så att det kliar i benen nu när klockan närmar sig 17:00. Det är skönt att gå och ibland känns det som att jag skulle kunna gå precis hur långt som helst. Kanske kan jag gå ända till himlen?
Man måste inte ha en mental störning för att häva på sig en tung ryggsäck, spänna på sig skidorna och ge sig iväg i djupsnön i mörkret rakt in i granskogen en fredagkväll i slutet av februari men det underlättar..... Det blev ett rejält fyspass att ta sig till Rödbergstjärns stuga i Kindlareservatet 3 km i den meterhöga snön. Hade naturligtvis tagit fel stavar och när man satte mina mes-stavar gjorda för preparerat elljusspår i den här snön sjönk de så djupt att handtagen nådde någonstans i knähöjd.
Vi hade förvisso skidor på fötterna men det går inte med bästa vilja i världen hävda att vi "åkte skidor" utan det var mer som att "gå på skidor" och vi sjönk bara ca 30 cm istället för 80 cm vilket vi gjort om vi gått utan skidor.... Lilla systern verkade däremot hitta stilen på de gamla trälaggarna med kabelbindning så hon drog iväg förvånansvärt friskt och försvann bakom en snötyngd gran. Jag var onekligen och oåterkalleligt efter - långt efter och jag hade ändå någon form av dike att åka i. Jag har haft lite ont i ryggen de sista veckorna men inte värre än att det gått att härda ut men nu däremot nådde värken nya höjder med packningen och skidor i djupsnön. Högerhöften värkte ett tag vid varje skidsteg så jag trodde benen skulle vika sig. Det värsta är att det gjorde de också- benen - vek sig alltså. Ibland fick nämligen skidorna för sig att de skulle glida till lite i snön vilket ju egentligen är deras uppgift och då blev det för svårt. Helt plötsligt framstod själva "skidåkandet(!?)" som rena barnleken för det var ingenting emot att försöka resa sig upp i djupsnö med ryggsäck på ryggen och skidor på fötterna från liggande. Jag fick några flashbacks från skolans traumatiska skidåkningar där på näthinnan ett tag när stavar och skidor blev som plockepinn. Men eftersom alternativet var sämre (att ligga kvar) var det bara att kämpa på. Även pappan låg ett par gånger i den djupa snön och sprattlade men lyckades reda ut virrvarret av skidor och ryggsäcksremmar. Även med myrsteg kommer en kvinna fram till sist. Det tog två timmar att åka tre kilometer och då var det ändå plogat på vägen den allra första kilometern. Som tur är var kojan ovanligt fin, synd bara att det knappt fanns någon ved(!) Men det stod nån gammal krokig vrestall lutad mot väggen och den sågade pappan upp i bitar för att få veta av lilla systern att det skulle föreställa nån slags installation(?) som stått där sedan kojan byggdes. Men länsstyrelsen får vara glad att stegarna fortfarande är intakta och den lilla trästolen likaså. Och så det blev iallafall brasa, hamburgare, Åbro original, kaffe, sockerkaka och god sömn även denna gång. En fredagkväll fjärran från chipsreklam och betydligt mer spännande än nåt OS i Vancouver. Curling? Hur spännande kan det va? Hemvägen gick bättre, inte lika många rovor, inte lika ont i höften och dessutom var det ju faktiskt dagsljus och spårat kvällen innan av tre galningar.
Nu är det tungt och riktigt svart. Februari har aldrig varit min månad men i år är det visst värre än vanligt. Dagens bästa stund är när jag får gå och lägga mig och dagens värsta är när jag måste kliva upp. Men en dag till klarar jag alltid av och jag undviker helt att tänka på nåt så påfrestande som veckor och månader och år. Det är en förfärlig massa dagar det. Fast en dag klarar jag av och tänker man efter är det egentligen det enda som behövs.
Ett krux är att min depressionsmedicin det vill säga löpningen ligger nere och skidor i all ära men det är mer prazzel och projekt att ta fram skidor och ta sig till spåret. Det kräver en energi redan i starten - en energi som jag inte har. Detta innebär att motionen just nu står på absoluta nollstrecket, vilket i sin tur gör att signalsubstanserna i hjärnan tillsammans med hormonerna fullständigt flipprar ur vilket gör att jag inte orkar vilket gör att....... ja ni fattar?
Jag som önskade mig lite rimfrost och sedan efter skidinköpet ett par tre decimeter att åka skidor på. Suck! Skidföre blev det iallafall med råge kruxet är att jag inte orkar åka på det. Det har hittills kommit ned minst åtta dec av denna vita skit! Problemet just nu är att när jag skottat av alla vindskydd och tak och fan och helvete är jag helt golvad. När jag sedan gjort en gång till dynghögen och till jordkällaren för jag vet inte hur många gånger i ordningen har jag efter ett heltidsjobb ingen ork att åka några jävla skidor. Är man redan blöt i svett och musklerna värker har jag inte motivation nog att ens plocka fram några nya skidor - hur dyra de än var. Ska man dessutom försöka underhålla två hästar ( när de hotar med att äta upp stängselstolparna i brist på annan sysselsättning i snömassorna) genom att släpa hem en och annan asp eller gran i den midjehöga snön är tanken på en skidtur i nivå med en resa till månen.
Plockade ut alla julsakerna häromdagen. Det är alltid med ett visst vemod jag plockar fram dom och med ännu större vemod jag plockar bort dom. Julen kommer alldeles för ofta och när den väl kommer är det alltid för kort. Mycket väsen för tjugo dagar....
Januari har alltid varit lite av en transportsträcka för mig och likadant är det i år möjligen något värre. Går in i minimalismen. Mini med pengar, mini med energi och minimatlust. Utnyttjar det på bästa sätt och krymper ned det mesta till minsta möjliga. Undviker affärer, undviker stress och undviker mat höll jag på att säga. Nåja, riktigt så illa är det inte. Jag äter fortfarande... Om jag för ovanlighetens skull gör en tidig avstämning av årets nyårslöften så går meditationslöftet riktigt skapligt. Missar någon dag men i det stora hela får jag till det åtminstone en kort liten stund. Zenlärare Shunru Suzuki Roshi sade snabbt sammanfattat att bara genom att sätta sig i meditationsställning så kommer vi i kontakt med vår egen sanna natur.
Jag har sedan jag köpte skidorna åkt sammanlagt drygt 2,5 mil. Kostnaden för dom är nu nere på 76 kronor per kilometern. Det känns ju ganska bra, ju mer jag åker desto billigare blir det. En stark motivationsfaktor!
Efter en del prassel med tejp och glidvalla och med hjälp av Googles översättningsprogram från finska till svenska fick jag iallafall dit fästet och Speed Gel -det lät ju både skrämmande och lovande beroende på hur man ser det. Hur jävla petnoga kunde det vara? Jag var iallafall redo för en premiärtur med en försiktig början i trädgården. Jag förstår förresten varför första lektionen i Magnus Härenstams gamla sketch var "Bära Skidor". 8-/
Sen kom nästa grej som dock visade sig vara lite lättare men ändå: - Hur få dit dom röda Oz-pjäxorna???? Jag glömde be affären visa mig.
Eftersom grannen och hans son plöjt upp ett garanterat opreparerat spår på gamla banvallen som passerar Hyttan i förrgår och jag inte stått på längdåkningsskidor på nästan trettio år insåg jag det kloka i att börja där istället för i nåt preparerat racerspår i byn. Gamla banan var dessutom garanterat PLATT! Inte en endaste liten kulle att forcera när jag väl tråcklat mig över plogvallskanten.
Sedan konstaterade jag med barnslig förtjusning att kroppen minns det huvudet för länge sedan glömt bort. Det var samma känsla som att spela Evert Taubes Nocturne på pianot tjugofem år efteråt. Koppla ned hjärnan fullständigt så sköter kroppen spelandet. Likadant var det med längdskidåkningen. Tänk inte! Dä är bare å åk! Det gick förvånansvärt snabbt att komma på hur det var att ha skidor på fötterna. Det enda kruxet var att min kropp hade ett gammalt rostigt minne av att ha fullt glid både framåt OCH bakåt, vilket gjorde att det slog absolut tvärstopp emellanåt när jag lade vikten fel. Då fick jag koppla på hjärnan bitvis för att skapa nya nervbanor.
Jag trillade inte omkull, det var inte bakhalt och jag blev inte kissnödig ( fan annars - jag var ute i max tjugo minuter ) däremot blev jag väldigt snorig,en detalj jag glömt och som inte förändrats. Jag åkte en knapp kilometer och gjorde en 180 graders vändning utan att trassla till det (men då var jag faktiskt tvungen att tänka till ett tag) . Eftersom det var -22 C vid avfärd var jag ordentligt klädd! När jag var nästan hemma igen började jag frysa lite, lite lätt om tårna längst ut vänster fot men då var å andra sidan resten av kroppen säkert uppe i 100 grader så det jämnade väl ut sig. En dryg kilometer i tjugograders kyla och svetten fullständigt forsade under yllemössan! Intressant upplevelse måste jag säga...
Efter två månaders ihärdigt regnande och lervälling till midjan kan jag fortfarande förlika mig med snön som vräker ned. En bidragande orsak heter Bertil och han har en kanonfin traktor. I år kom jag dessutom ihåg att skrapa snön av växthustaket efter förra vinterns haveri vilket ytterligare förbättrar oddsen för en hygglig inställning till en vit vinter.
En andra orsak är att jag trettio år senare efter vissa påtryckningar och trots grundskolans fullständiga slakt på allt vad lust till skidåkning heter, bestämt mig för att ge det här med skidåkning en andra chans. Det jag minns av skidåkning sedan skolan är förutom en obehaglig känsla av tvång, att det alltid var bakhalt, att jag för det mesta var kissnödig långt innan mål och att jag frös om fötterna precis hela tiden men man vet ju aldrig. Trettio år har förhoppningsvis finslipat både mig och utrustningen? NÅT har väl hänt på trettio år även på skidfronten får man förmoda....?
Jag fick dessutom ett par pjäxor av den ena "påtryckningen" och jag lovar - de ser INTE ut som pjäxorna som jag hade i sexan. Det var faktiskt lite av en "Trollkarlen från Oz"-känsla över dem... Och får jag nu tag i ett par magiska skidor också vet man aldrig var det slutar.
Om jag får nån Vasaloppspsykos - lovar jag att publicera startnumret.
