Mitt liv som katt med hatt

Jag har en hel del planer inför min så kallade ålderdom - när jag blir tant på riktigt - förutom det där kollektivet jag talat om i ett tidigare inlägg:

Pensionärspower

Det första jag ska göra är att köpa mig lite roliga hattar på slutlönen. Jag tycker att folk borde bära hatt oftare.
Vid 80  tänker jag vara fullfjädrad vinalkoholist och dricka vin till alla måltider utom till frukost då jag kommer att dricka ett glas champagne. Enligt expertis ska det ta ca 20 år att bygga upp ett alkoholberoende vilket innebär att jag får börja träna redan nu med ett glas här och där.
Sedan har jag räknat med att jag får lite knapert med pensionen så därför kommer jag plocka ut så mycket som går i början för att sedan runt 75 börja snatta i affärer om det visar sig att mathållningen blir för ensidig. Jag tänker minsann inte leva på gröt allena och dessutom kommer ju de där vinflaskorna belasta den redan ansträngande ekonomin. Om de tar mig med en kyckling i hatten tänker jag - om jag inte redan är det - spela senil och förvirrad. Skulle det värsta hända kommer jag att ha mat och husrum på Hinseberg.
De gånger jag betalar för maten kommer jag handla vid lunchtid - med mynt - om det finns kvar. Finns det inte kvar kommer jag att krångla med alla kort, ta fel kort och glömma koden medan kön växer sig lång. Sist men inte minst kommer jag att bli en "Crazy Catlady" och skaffa mig en massa katter. Jag kommer vara en sanitär olägenhet redan några år efter avgång med pension. Det kan till och med hända att  jag kommer sluta mina dagar som katt-mat.

Det krävs mod att bli gammal!

Jag har nyligen firat att jag nått ända fram till den aktningsvärda åldern 50 och fått frågan ett antal gånger:
- Har du åldersnoja nu när du ska fylla 50?

Svaret på den frågan är ett tveklöst JA. Så ini helvete. De som kommer med klämkäcka svar av typen " man är inte äldre än man gör sig" ljuger.

Åldersnojan tar sig tack och lov olika uttryck.

Jag är rädd för döden (både min egen och andras) och jag är dessutom hypokondrisk. Minsta krämpa och jag googlar direkt och ni anar inte vilka skrämmande diagnoser "en klump i halsen" kan ha förutom en vanlig förkylning - ALS är fullt möjligt, för att inte tala om alla cancerformer eller giftstruma. Och får ni en rostagg i fingret så googla INTE på det för då får ni veta att det kan orsaka en amputation av hela armen i den sämsta prognosen. Om denna hypokondri var illa förut tar det sig nu helt andra dimensioner. När jag fick ont i knäna vid 25 år tänkte jag knappt på det - när jag får ont i knäna idag kan jag inte sluta tänka på det för det kanske aldrig går bort?

Fördelarna med nojan är att jag nu kan göra saker "med ålderns rätt". Vid 50 är det färdiglekt och kom inte och stick upp för då klipper jag till er med handväskan! Om jag tidigare varit egensinnig och obstinat kommer det nu att nå nya höjder.

Här är en underbar förebild i tantvärlden vilket indikerar att jag borde skaffa en ny garderob. Geraldine McEvan som Miss Marple:

 

För rent statistiskt om ingen Googlad diagnos tar livet av mig kommer jag kunna göra saker med "ålderns rätt" i minst 35 år till.

Konsten att tänka positivt

Nu går det ofelbart mot höst och mörkare tider och skolorna börjar i dagarna. Det är alltid ett visst vemod när jag ser sommaren gå mot sitt slut och flyttfåglarna vända tillbaka mot söder.
Fast då tänker jag som så - att augusti räknas faktiskt till sommarmånaderna och halva augusti är ju faktiskt kvar.
 September och oktober brukar bjuda på många klara vackra och även varma dagar som man kan tillbringa i naturen och jag mår ofta som bäst under höstmånaderna. November är årets mest kravlösa månad med tid för vila och återkoppling - jag tycker om när det blir mörkt och då får jag använda min fina pannlampa igen. December är dessvärre i svartaste laget men då vänder det ju igen och går mot ljuset. Runt jul blir det dessutom lite extra ledigheter att se fram emot och i mellandagarna brukar frökatalogerna dimpa ned i brevlådan för det är då dags att sätta chili och paprika i januari. Sedan kommer det två tunga grismånader- Januari och februari - svinkalla och trots vändningen den 21 december är det ännu mörkt och vid det här laget börjar man bli grymt trött på kyla och mörker.
Men kommer vi bara till mars så blir det vårdagjämning, solen börjar värma, talgoxen spela och svanarna återvänder till Tysslingen. Då går det lite lättare igen och knopparna sväller.

Och va fan två månader kan man väl stå ut?

Meningen med livet

Ifall du går och oroar dig för vintersolståndet i år med anledning av vissa fått för sig att Maya-kalendern förutspår jordens undergång precis det datumet så kan du härmed sluta upp med att oroa dig och lugnt fortsätta att planera för julfirande även 2012.

Vår gregorianska kalender är baserad på jordens rörelse runt solen som varar 365,25 dagar.
Maya hade också bra koll på solens gång över himlavarvet och de hade faktiskt en kalender baserad på detta men den underordnade kalendern använde de bara för att hålla reda på när det var dags att betala skatt(!). Känns det igen?
För egentligen är väl det syftet här i Europa också med vår ganska stela kalender  - att hålla koll på när vi ska betala vår skatt för att nämna något. Tid för lön och tid för deklaration och bokslut. De gamla kalendrarna vi hade en gång i tiden kopplade till andra saker som till exempel sådd och skörd, fruktbarhet och solåret har industrisamhället framgångsrikt raderat eller försökt radera och flytta till "närmsta" lördag. Tänk till och med vår kalender är baserad på ekonomitänk.

Maya däremot hade - förutom sin skattekalender-  en annan kalender som de kallade HAAB. Det var samlingsnamnet på två andra kalendrar på vardera 360 dagar respektive 260 dagar som gick som kugghjul i varandra. Den var baserad på människans personliga kall och  livsuppgift. De baserade alltså sin viktigaste kalender på människan i sitt sociala sammanhang istället för på planeters fysiska färd runt solen.

Och för att återgå till den 21 december som nåt slags slut eller som enligt vissa beräkningar redan inträffat den 28 oktober 2011 så bygger Mayakalendern på cykler som upprepar sig och inte på en början och ett slut. En del uttolkare menar istället att det ska ses som att det är nu vid denna tid som människan når sin högsta potential. (Vilket i och för kan oroa - blir vi inte klokare än så här går det väl utför med mänskligheten ändå utan apokalyps på specifikt datum?)

Enligt Maya är jag (och även du som eventuellt hittat hit) född på en mycket speciell dag och har en specifik uppgift i samhället. Tänk vad skönt att veta! Att just jag är här och klev in i jordelivet för ett syfte och en mening. Det är iallafall bra mycket roligare än att ha koll på än när jag ska deklarera.

Jag är för det första född på den 16 dagen i ugglans tecken vilket innebär att jag är här för att förkroppsliga uråldrig vishet. 
"Det är ett tecken som symboliseras av gamla minnen begravda i stentempel och heliga platser runt om i världen och det har ovanligt djup inblick i essensen av alla ting. Den enorma inre styrka Ugglan ger är tyst, djup introspektion för att upptäcka områden i sig själv som innehåller visdom mer värdefullt än världens dyrbaraste ädelstenar. Ugglan är mycket angelägen om det andliga välbefinnande även hos sina medmänniskor, Ugglor hjälper ofta andra med deras medfödda psykiska, insiktsfulla förmågor och är tappra försvarare av familj och samhälle.

Ugglan är också känd som Gamen som hänvisar till den mer lättsammma, nästan lata aspekten av detta med söder förknippade tecken. På ytan kan Ugglor(gamar) vara glada och humoristiska, men inuti är de mycket djupa och allvarliga. De kan till och med bli hårda och kalla och kan behöva en hel del förlåtelse för sin ibland okänsliga och även likgiltiga attityd.

Det här är ett ganska utmanande tecken att födas in i, eftersom Uggle-personer kan ha en hel del karmiskt bagage att ta itu med. Deras utmaning i livet är att hitta den rätta och etiska vägen genom att bara ta det lugnt. Periodvis kommer kontakt med naturen och / eller att besöka heliga platser att innebära välbehövlig stabilitet för Ugglan.

Och som om inte detta var nog är jag dessutom född på dagen Ho som är den femte tonen i mayanska kalendern. Tonen i kalendern representerar Egen Makt.
Personer födda med denna ton har en skarp intelligens och är skicklig på att organisera och på logistik för att hantera kommunikation, resurser, kunskap och tillämpningar. De är naturliga nätverkare som kan samla precis vad som behövs för varje projekt eller företag, och de söker sig direkt till kärnan av varje situation vilket gör dem till utmärkta utredare. Ho styrs av Tlacolteotl Aztekernas gudinna av kärlek och barnafödande.

Om det stämmer? Ja självklart!

 Bara så ni vet....

Vill ni veta vad din uppgift är enligt Maya så kan du kolla här:

http://www.maya-portal.net/tzolkin

Signs - on the wind

Efter mitt inlägg om fjädrarna har de nästan som väntat lyst med sin frånvaro - jag hade ju trots allt fattat till slut. Trodde jag åtminstone...

För idag kom tecknen tillbaka med besked då jag helt oväntat och otippat får ett litet fint paket av en arbetskamrat - ett svart med rosa snören. Jag blev mycket glatt överraskad av att få en present för en tjänst (som jag själv inte tänkt så mycket på) en i övrigt bedrövligt stressig onsdag och när jag öppnade paketet så var där ett par jättefina örhängen med vita fjädrar. Amazing!
Till saken hör att den här kära arbetskamraten aldrig läst min blogg, inte hade någon direkt aning om min passion för fjädrar och inte följt mig på FB men aldrig tvekade när hon hittade dessa örhängen med fjädrar - de var till mig.

Tack snälla finaste Birgitta! Jag är så fantastiskt glad för dessa örhängen som skall bäras vid speciella tillfällen. De betyder mer än du kan ana eftersom de förutom att de var jättefina som smycken betraktade också har en djupare innebörd för mig...

Jag har ingen aning om vart detta ska leda och vart jag är på väg men:

"..open your eyes to their possible meaning, to their soulcharging poetry, and you may suddenly find yourself on the wind as we call it...."

Feathers - walk with me

Utan att gå in på en endaste detalj har sommaren som gått varit aningen motig. Det har hänt fler än en gång att jag mitt upp i någonting verkligen tänkt att:
- Är det verkligen det här jag ska hålla på med?
- Ska jag göra det här?
- Varför gör jag det här?

 Eller att jag  helt plötsligt mitt i någonting har tappat fokus och kraft, när det bara har känts tungt och meningslöst. DÅ - varenda gång som jag har vacklat har den legat där rakt nedanför mig. En fjäder! Gud vet från vilken fågel det är minst sagt varierande storlekar och utseenden. Fjädern har inte varit en bit bort utan den har alltid varit precis rakt nedanför mina fötter. En av de senaste låg rakt nedanför mig  på stenplattorna precis utanför skjutdörrarna på ICA Supermarket - vilket väl inte känns som en naturlig plats för fjädrar. Det är den minsta längst ned i bilden.
När fjädern ligger där vet jag att jag trots att det känns lite motigt trots allt är på rätt väg, gör rätt saker och inte behöver fundera så mycket

Enligt infödda amerikaner är fåglar andarnas budbärare då de befinner sig närmare skaparen än vi.
- "Always pay attention to them" säger Buffalo Jim, Seminole medicinman.
Jag måste tillstå att andarna verkar uppfatta mig som aningen trög och jag är benägen att hålla med, för det har under denna korta sommar blivit åtskilligt med fjädrar.

Här är samtliga - utom en - som var mer än lovligt tilltufsad - precis som jag kände mig när jag hittade den. Den fjädern hittar jag dock inte igen och det är kanske inte meningen heller?

Following the path :
"You either see and acknowledge such signs , or you don´t. They´re not true unless you make them so. Like everything else on the path of the Wisdomkeepers, they assume for you the meaning you choose to give them. Disregard them, negate them, and they give back to you exactly what you have given to them - nothing. We create our own meanings."
 ur "Travels in a stone Canoe - the return to the wisdomkeepers" av Harvey Arden och Steve Wall

Kan man spela trolltrumma i en minaret?

."Sverige är trots allt ett kristet land" var det någon som sade på en fikarast på mitt arbete när skolavslutningens vara eller icke vara i kyrkan diskuterades . Jag minns inte vem som sa det och det spelar egentligen ingen roll. På mitt jobb finns det som jag antar att det finns på de flesta jobb(?) ett antal personer som:
 - Inte är rasister MEN.... blabla blabla...

Inom detta blablaande kommer det ofta fram att det är islam man hakar upp sig på fast man själv endast sätter sin fot i kyrkan på dop, bröllop och begravningar.

Jag sade inget vid det tillfället men tänkte desto mer att -Nja, vaddå Sverige ett kristet land, det är det väl ändå en viss överdrift. 
Redan i slutet av 1600-talet rycktes mina förfäder ut ur sin tro och sitt levnadssätt. De var skogssamer - ett naturfolk med trolltrummor och nåjder och de trodde på en besjälad natur men tvingades mer eller mindre brutalt in i den kristna tron. De tog barnen ifrån oss och satte dom i kristna skolor. Kristendomen är mig alltså påprackad en gång i tiden!

Kanske är det därför jag kan tänka mig en moské (gärna med minaret) vid sidan av Folkets Hus i det lilla samhället där jag bor. Även en liten stupa på andra sidan det lilla torget med rökelse och klockor skulle piffa upp en vanlig arbetsvecka och varför inte ett litet hindutempel tillägnat Shiva eller Kali någonstans i närheten av gamla konsum. Oavsett om det är helgmålsringning i den röda kyrkan av träspån, en imam som ropar ut : "Allahu Akbar" (ung Gud är större) från toppen av en minaret, lite klockor från stupan som sänder ut tusen mantran över världen välkomnar jag trots eller kanske just på grund av mitt ursprung alla försök till en stunds eftertanke, stillhet och bön.


Det är nämligen vår enda chans till frid och fred. Att hitta det som förenar och inte det som skiljer.
Jag är nämligen inte det minsta religiös men jag är en djupt andlig människa.

By the way - Jag tycker förresten att man kan gå till kyrkan på skolavslutningen och sjunga "den blomstertid nu kommer" fast psalmen innehåller ordet Gud och jag tycker också att prästen kan få välsigna alla barnen oavsett om de är samer, somalier eller Stockholmare.

För Gud ÄR större - Allahu Akbar! och jag kan lova att trolltrumman har inte tystnat i Bergslagsskogarna trots den ihärdiga kristna missionen som pågått i över trehundra år.

Bom bom bom

Borttappade dagar

En del dagar kan man lika gärna stryka ur almanackan. Ni har säkert haft dom också, en sådan där dag som det liksom inte blev nåt vettigt av. Ibland kommer man in snett redan från första början och ibland smyger sig obalansen på framåt förmiddagen. De är varken bra eller dåliga egentligen, de där borttappade dagarna, de bara ingenting.  Min borttappade lördag började bra  men så klev jag upp. Ingenting som jag påbörjade denna dag fick ett ordenligt slut utan jag blev avbruten hela tiden och dagen försvann i tomma intet som om den tillhört någon annan?

Gräv där du står!

På dagens kafferast berättade jag om en av mina vänner - lärarinnan som för en tid sedan i sin tur berättade för mig att barnen nuförtiden hade svårt att göra en sak i taget och vara här och nu. Hennes intryck var att barnen var mer rastlösa nu än för bara ca 20 år sedan. Om lärarinnan sa att:
- Idag ska vi måla, så skrek alla barnen:
- JAAAA, Hurra! Vi ska MÅLA! Sedan tittade de frågande på fröken innan de knappt ens fått fram kritorna och sade:
- Vad ska vi göra sen?
 ...

Jag måste erkänna så här i efterhand att det där bryr mig också. Om jag till exempel börjar gräva och rensa kvickrot i ett land i trädgården är min hjärna som härbärgerar mina tankar onödigt ofta på annat håll och ägnar sig åt vad jag ska göra därnäst efter att jag har grävt och fått bort den jävla kvickroten (jag hatar förresten kvickrot mer än nåt annat ogräs). Ibland är det till och med så illa att jag släpper spaden och rusar iväg till några perenner som behöver sättas om, delas och vattnas på andra sidan trädgården. När jag kommer på mig själv med detta så har det hänt att jag sagt högt och irriterat till mig själv:
- Men för fan! Gräv där du står Kärring!

Mindfulness - heter det visst med ett modernare engelskt ord....

Inte yngre än man gör sig

Jag är före min tid och det har jag varit sedan jag var liten. Jag tror det är mina föräldrars fel för redan vid ett års ålder då jag fick dricka kaffe och äta tårta alldeles själv. Det kan ju vem som helst fatta att något sådant skulle spåra ur direkt. Jag gillade aldrig saft efter det utan ville alltid ha kaffe till bullarna och sitta med vid bordet med dom vuxna. Jag var som man sade"Lillgammal" . Eller med andra ord "gammal redan som liten"! Det där har sedan förföljt mig hela livet och jag känner mig fortfarande och har alltid känt mig mycket äldre än jag är - även om jag periodvis när hormonerna löpte amok i 16-årsåldern kanske inte alltid betett mig helt moget alla gånger - men i det stora hela....
Många som är jämngamla säger att "man är väl inte äldre än man gör sig" - för mig är det tvärtom.

Jag känner mig mycket äldre än mina år och jag är - om jag tänker efter - faktiskt helt redo att gå i pension redan nu om någon skulle erbjuda mig det.
Jag känner mig som en gammal tant på många sätt när jag tänker - det är bara det yttre som förråder mig. Kroppsligt för att jag är ganska rapp i stegen, har blonderat hår ( och detta trots att min förra frissa tyckte att det verkade "desperat" ?) och prylmässigt eftersom jag för det mesta gärna har den senaste mobilen och gillar att åka motorcykel.

Så om jag var lillgammal som barn kan man kanske säga att jag nu är "lastgammal" i medelåldern. Och sen då......?

Urbefolkningen och tillväxtkorparna

Här i trakten oroas vissa tillväxtskorpar över att orterna här i obygden ska försvinna, att byarna ska tömmas på folk och att långtradarna ska sluta gå. De ser det som ett problem att människor flyttar härifrån men - Fine, säger jag bara. Om någon frågar mig så är det ju helt perfekt om vi bara blir några skogsmänniskor kvar här uppe i norr och de andra drar till städerna. Då får vi som vill leva bland älg och varg ha skogen för oss själva. Helst ska naturligtvis vägarna bli riktigt skitdåliga också och järnvägen rosta bort för då kommer vi kanske till och med få ha träden kvar?

Men nu sliter tillväxtkorparna i sina fjädrar och det senaste är att dra igång en massa bergsprojekt och gruvprojekt i förhoppningen att det ska finnas tillräckligt med malm och mineral så att man ska öppna de gamla gruvorna här i trakterna. För att det ska ge fler jobb

.....Jo pyttsan de jobben kan jag klara mig förutan och förresten - hur mycket jobb ger skogsavverkningen? En som kör helvetesmaskinen och en som kör ut långtradaren med timret = två. Kvar är ett stort kalhygge och alla vi som bor här och som snart inte har en stig att gå på utanför naturreservaten. Förresten verkar inte ens reservaten förhindra avverkning.

- Nej fy fan! Inte nog med att de stora bolagen kör ut vår skog härifrån så det knappt finns en pinne kvar, det skulle väl bara fattas att de börjar urholka marken vi går på också. För inte kommer gruvdrift att komma lokalbefolkningen till godo lika lite som att avverkningen kommer oss till godo.

Den som vill se hur det ser ut efter exploatering kan klicka på den här länken!

Run Forrest Run!

När filmkaraktären Forrests mamma dör i filmen Forrest Gump och han drabbas av en djup sorg knyter han på sig sina springskor och börjar springa. Han springer och springer över hela Amerika från den ena änden till den andra. Människor börjar följa honom fast de inte har en aning om varför han springer.

Forrest: "Anyway, like I was saying, I had a lot of company. My Momma always said you got to put the past behind you before you can move on. And I think that's what my running was all about. I had run for three years, two months, fourteen days, and sixteen hours. "

Sen sade han: "I´m pretty tired I´ll think I´ll go home no and just like that my running days was over"



Jag tror att den som drabbas av sorg åtminstone symboliskt måste knyta på sig ett par springskor och börja springa.
När jag drabbades av samma sak tog jag MC-kort och köpte en motorcykel och sedan en sexmånaders fölunge som jag red in. Det är nu snart 17 år sedan....




By the way - I´m still riding!

Ett julkort till Susanne!

Jag skickar inga julkort på posten. Den där lilla påsen de lägger i brevlådan avsedd för årets julklappsskörd går rakt ned i eldningskorgen. Det var ganska många år sedan jag slutade med det och första året var lite ångestfylld. Jag hade en lång lista på de jag brukade skicka till och de jag fick från förra året.
Jag vill minnas att jag skickade några där i avvänjningsperioden för att inte få abstinens men nu är jag absolutist. Inte ett julkort går iväg per post och följaktligen får jag inga julkort heller om jag bortser ifrån underbara Susanne Stjärnkvist som inte brydde sig om petitesser som att kolla om hon fick julkort från mig förra året. Hon skickar alltid ett kort. Så här Susanne, det här är till dig:

klicka på kortet!

Ljuständardagen - Tocke Tok!

Idag är det den konstruerade Alla Helgons Dag som finns i den svenska almanackan. Ljuständarlördagen kallar jag den. För jag är inte bangen utan kan minsann fira de döda en gång till i samma vecka fast på lite olika sätt. Jag försöker alltid att denna lördag ta en promenad till kyrkogården här i sockna för att tända ljus på alla mina gravar.

Det blir ett ljus på mormor Jenny och morfars Mannes grav som jag faktiskt bara känner som döda då jag aldrig fick träffa dom levande. Mormor dog bara något år innan jag blev född. Det ljuset är också för morbror Lage, morbror Ture och morbror Pontus. Det är för moster Hjördis och Ville och för moster Siri. Ljuset brinner också för allra finaste Berit.
Precis bredvid den stenen ligger farmor Vera och farfar Erik. Vera fick jag tack och lov lära känna men farfar känner jag inte från livet. Ljuset brinner också för faster Svea och faster Signe och kusin Mary och hennes man Egon.

I minneslunden brinner ett ljus för mamma Gunilla.
Just denna kväll brinner också ett ljus för min arbetskamrat Rune som dog igår och med det ljuset tänker jag även på Kerstin som begravdes igår och på min sambos mormor Karla. Många ljus blir det!

Sedan tänder jag det sista ljuset för faster Anna och gammelfarmor Amanda och gammelfarfar Klas. Amanda fick jag förmånen att träffa men inte Klas. Om det går förstås det brukar alltid krångla det där sista ljuset för kära faster Anna var inte mycket för tåcke där trams.
- Tocke tok, säger ho varenda gång, va mycke kösta dä där ljuse?

Fast en sak fattar jag inte när jag går runt där på kyrkogården - det är varför i hela friden man sätter dit lampor som ser ut som ljus men som går på batteri? Man sätter dit ett ljus som lyser i veckor alldeles av sig själv utan att någon behöver titta till det... Varför gör man så? Det är som jag ser det själva handlingen att tända ljuset och skicka en tanke i mörkret som är det väsentliga och inte att det lyser i veckor på en grav som ingen ser.

As good as it gets

I filmen "Livet från den ljusa sidan" kommer huvudpersonen Melvin Udall suveränt spelad av Jack Nicholson ut från sin psykiatriker till väntrummet där ett antal personer sitter och väntar på sin tur. Han ser sig om i rummet och säger rakt ut:

~ What if this is as good as it gets?~

Ett av filmvärldens bästa citat. Så kan det vara. Det är helt ok.

Om ni inte har sett filmen så titta gärna på den. Den är vansinnigt rolig.

Tankar för dagen

Igår morse åkte jag till Örebro och lyssnade på P1 "Tankar för dagen" med Claes Hulting där han kort sammanfattat gör lite lätt narr av kurser i Mindfulness och sedan berättar om sina fantastiska stunder av Mindfulness (= sv. Medveten närvaro) när han i tystnad glider fram på vågorna i vinden. Han behöver minsann inga kurser och jag är beredd att hävda motsatsen.
Att vara medvetet närvarande när man i tystnad susar fram på vågor, när man mediterar på en bergstopp eller flyger ballong är ingen som helst jävla konst. Det klarar de allra flesta både med och utan kurser och böcker.
Nej, det är i vardagens brus utmaningen finns. Att vara i medveten närvaro när datorn krånglar och telefonen ringer oavbrutet. Att vara medvetet närvarande när kunderna klagar, disken växer eller när man går till postlådan. Det vill säga att leva i nuet, varje dag, i varje ögonblick - oavsett om man seglar eller gräver diken.

Glömskan - en välsignad förbannelse?

Ibland slår det mig med lättnad eller med fasa - beroende på dagsformen, att jag har glömt de flesta dagarna som hittills inträffat i mitt liv. Jag minns människor (inte alla dock), vilka platser jag bott på och har ganska mycket barndomsminnen men jag minns endast i stora drag. Faktum kvarstår att de allra flesta dagarna är helt blanka, ibland är de blanka bara efter någon vecka. Det är bara vissa speciella händelser som fastnat - inte nödvändigtvis de storslagna men ändå-
Jag misstänker att den här dagen är ännu en av de där dagarna jag kommer att glömma om det (Gud förbjude) inte inträffar något dramatiskt de sista fyra timmarna.
Jag åkte till jobbet på MC och frös som fan men det har jag gjort förr så det utmärker sig inte direkt, deklarerat en förening, jobbat på med löpande lönearbete, handlat, köpt färg, ätit en medelmåttig lunch förvisso tillsammans med ett trevligt gäng från skolan och så har jag gjort de vanliga sysslorna härhemma. Eldat, diskat, matat hästarna...

Jag kan inte bestämma mig för om denna glömska är en välsignelse eller en förbannelse? På ett vis är det ju ganska skönt att inte minnas allt men samtidigt känns det som ett slöseri och lite oroväckande att inte kunna återkalla stora delar av mitt liv.
Hur många procent minns vi av våra levnads dagar? Tänk så många "vanliga" dagar vi haft som vi inte kan återkalla fast de säkert har varit jättetrevliga med lite fika, goda vänner och svamplockning kanske. Inte ens när jag läser mina egna gamla dagboksnoteringar i gamla almanackor kan jag minnas att jag faktiskt deltagit. Vissa saker är små och obetydliga som vad jag åt till middag men ibland kan det handla om till exempel en hel skolresa som jag har raderat ur minnet.
Handlar det verkligen om mig? Om jag läser den här bloggen om tjugo år? Känner jag då igen att det är jag som har skrivit den? Och den här torsdagen, kommer den att gå att återkalla?

Om heliga ting

Thich Nhat Hanh (skumt namn) heter en vietnames som skrivit boken "Mindfulness" ögonblickens under. Den ska ni läsa. Speciellt ni som gnäller och klagar över att tiden går så fort och kanske rentav fortare och fortare med åren.

- "Det det finns två sätt att diska. Det är ena är att diska för att få ren disk och det andra är att diska för att diska" skriver Thich i sin bok. Om man diskar för att bli färdig, för att kunna sätta sig i soffan med en kopp kaffe kommer man inte heller kunna njuta av kaffekoppen om sinnet hela tiden är någon annanstans. Var närvarande. Om man diskar ska man diska som om det är det viktigaste i ens liv, om man bär vatten till hästarna skall man bära det som om det är det viktigaste i ens liv och om man dricker kaffe.. ja ni fattar. För det är precis så det är. Ingenting har någonsin hänt imorgon.
Det händer nu eller inte alls.

Diska därför varje sak om om det är ett heligt ting. Underbart!

Totem - min rätt som urbefolkning del 2

Har ni tagit reda på vilka djur som är Ert kraftdjur? Jag har koll på mina iallafall...

Det finns många olika sätt att göra det på men mina har kommit till mig på lite underliga vägar.

När jag var liten fick jag först en Apa. Den dök upp i drömmar och visioner och jag skrev till och med små egna sånger om Apan.

Apan är snabb, vig och modig
I österländsk mytologi så var det en apa som var den verkliga hjälten då han befriade drottningen Sita som hade blivit bortförd av en demon. Apan har full kontroll när den rör sig i trädtopparna med mycket stor grace och skicklighet. Apan kan flytta sig från den ena platsen till den andra utan att bli upptäckt.
Den rör sig genom livet med grace och följsamhet fastnar sällan i gamla vanor och rutiner. Apan är intelligent, smart och anpassningsbar och använder dessa talanger genom kreativt problemlösande.
Apan är social, nyfiken och frågvis, ivrig att lära sig mer om vad som än korsar apans väg.

När jag befann mig i en svår kris i trettioårsåldern dök hjorten upp i en klardröm då den reste sig i all sin prakt från att ha legat helt gömd bakom en stor sten.
Trots att hjorten är försiktig till sin läggning är den samtidigt kraftfull och respekterad av andra för sin grace och karaktärsstyrka. Den står för förmågan att lyssna uppmärksamt, för uppoffring och för alternativa vägar och mål. Hjorten symboliserar balans och harmoni samt visar på styrkan i tacksamhet och givande. Hjorten är en försiktig och stillsam själ. Fast paradoxalt nog också äventyrlig då den tycker om att resa, men inte nödvändigt vis till andra länder och fysiska platser (även om det inte utesluts) utan till andra inre dimensioner.
Hjorten har en förmåga att ta sina drömmar och visioner och föra in dem i fysisk verklighet.
Hjorten är en mycket stabil och en välbalanserad individ med maskulin energi. Den är kompetent och tycker om att guida andra, oavsett om det är över fysisk eller andlig terräng.

Vid en shamankurs som jag gick när det var Primtöngel i Hällefors bestod en av uppgifterna i att vi skulle jobba två och två och hämta kraftdjur åt varandra. Min samarbetsparter Helen (undrar om hon minns detta) som jag hämtade en stor björn åt fick en vision av mitt tredje kraftdjur (men förhoppningsvis inte det sista kraftdjuret). En haj! Vilket var lite omvälvande - att få en haj som totem men samtidigt inte förvånande vid en närmare eftertanke.
Hajen är väktaren av familjen. Den har en förmåga till konstant rörelse och den har en stark förmåga att kunna beskydda sig själv. Den har kontakt med äldre visdom och är alltid beredd. Hajen är ursprunglig och går på rå instinkt.
Människor med hajen totem navigerar genom livet med ett specialiserad "roder" - en primal ursprunglig instinkt. Där målet är att skydda "det heliga".

Detta visar den genom sin ständiga rörelse. De rör sig hela tiden för att syresätta sina gälar. Deras rörelse genom livet - att aktivt gå vidare - säkerställer deras existens. Hajar har inte råd att vara stilla.
Hajar vet att död inte existerar eftersom de inte har något egentligt begrepp om döden. Bara om förändring och transformation. Hajar befinner sig i ett konstant tillstånd av förnyelse och vi med hajen som totem kommer alltid att bekräfta frånvaron av död.
Hajen rör sig i vattnet som står för känslor. De är fullständigt omgivna av känslor både utanför och inom sig men de är ändå coola och kontrollerade.
Det är viktigt att notera den inneboende dubbelheten här. Elementet vatten är esoteriskt symbol för känslor, drömmar och intuition så detta innebär inte att en haj symboliskt saknar känslor. Snarare tvärtom - den är en mästare på känslor!
Denna symboliska lektion är att: Vi kan sänkas ned i känslomässiga draman, men vi behöver inte uppslukas av dem.

En viktig gåva från hajen är "emotionell vishet".

Om du har spotify kan du här lyssna på Hjortens dans:

Sacred Spirit – Deer Dance

Min rätt som urbefolkning första delen

Extremnatt i februari

Fredag kväll och dags att väcka upp livsandarna från vardagsbestyren. Att det skulle kunna bli kallt en fullmånenatt i februari kunde vi ana. Tack och lov hade vi sinnesnärvaro tillräcklig för att välja Eskils Koja på denna uteliggarnatt. När yttertempereraturen på kvällen visade minus - 15 grader var jag fortfarande inne på tanken att jag skulle testa vad det där med komforttemperatur egentligen betyder för en sovsäck - för att inte tala om vad det här med extremtemperatur betyder och tälta utanför kojan i enmanstältet.
Så här i efterhand är jag extremglad att jag ändrade mig då temperaturen fortsatte att sjunka hela kvällen och när vi vaknade på morgonen inne i kojan var det minus -29 grader utanför väggen (vilket är en bra bit under "extremtemperatur" på min sovsäck) men mer komfortabla minus -12 inne i kojan.
När jag varit ute och morgonkissat klockan 4 och gick in i kojan var det kavens som att "värmen" från de minus -12 slog emot i dörren.
Den här natten sov Andreas över i kojan med oss - samme man som hälsade på i Murstensdalen i december 2009. Det här var hans första uteliggarnatt och man får säga att vissa fegar inte - det här var utan konkurrens kallast hittills så snacka om att gå ut stenhårt. Lite expedition på Tundran-varning denna natt.
Fast när brasan brann som värst kom vi faktiskt upp i +5 vid ett tillfälle under kvällen och god mat och gott sällskap värmer gott i februarinatten.