Ge apan i dig en chans

Jag har köpt mig ett par nya skor eller vad man nu ska kalla det? De passar väl inte till finkjolen direkt men annars är de stencoola? Vibram Five Fingers och jag provade dom idag på den tidiga morgonpromenaden- ca 4 kilometer. VFF är hur sköna som helst och helt plötsligt fick jag lust att börja springa igen och då sprang jag och jäklars vad häftigt det var. Aldrig mer ett par Nike säger jag bara eller nåt annat dravel, det här var grejer det.
Jag kommer förmodligen få en grym träningsvärk för steget och nedslaget blir helt annorlunda än i ett par vanliga skor. Undrar helt plötsligt varför andra skor s.k. "vanliga" skor ser ut som de gör?

Rakt in i himlen

Förra året köpte jag skidor som jag åkte på för första gången på säkert trettio år. Jag åkte säkert flera mil på de där skidorna fast i år har jag inte fått ut dom ur garderoben ens en gång.

Jag har drabbats av promenadmani.

Den här veckan har jag gått nästan varenda dag. Jävlars vad jag går . Jag går och går.
Idag gick jag 5 kilometer direkt när jag vaknade klockan 6:30 och när jag kom hem och satt med laxmackan till frukost kom min pappa och hälsade på och undrade om jag ville gå och titta efter vargspår. Det ville jag och så vips var det ca 7 kilometer till lite drygt. Nu var jag uppe i en dryg mil och klockan var inte ens 13:00 och det är så att det kliar i benen nu när klockan närmar sig 17:00.
Det är skönt att gå och ibland känns det som att jag skulle kunna gå precis hur långt som helst. Kanske kan jag gå ända till himlen?

Aj aj aj

Jag gick i mål 1 timma, 9 minuter och nåt mer efter starten. Stel och trött som aldrig förr, är verkligen långt från toppform.
Efter att först köra 25 mil sedan springa 1 mil för att ganska kort därefter sätta mig i bilen och köra 25 mil åt andra hållet var inte optimalt kan jag säga.
När jag klev ur bilen hemma fick jag hålla mig i bildörren för att inte ramla omkull. Jag hade och har fortfarande ont nästan överallt. Att det skulle bli ett jobbigare lopp än sist var jag beredd på men inte att jag skulle stappla fram efteråt.

Laddning pågår

Jag håller på att ladda upp för ett förhoppningsvis ytterligare ett varv på Lidingö Tjejlopp. Det går till så att jag den här sista dagen innan försökt hålla mig lugn och stilla.
Jag undrar alltid dagarna innan ett sånt där påhitt hur jag kunde komma på nåt så befängt som att anmäla mig till dylikt.
Inte nog med att det är ett bök att ta sig till Stora Staden för att springa en mil, Lidingöloppet är dessutom en mil upp och ned och upp och ned. Jag som föredrar och tycker det är tillräckligt jobbigt att springa på platta backen.
I år har jag inte tränat lika mycket som förra gången, men har försökt vila mig i form nu i veckan för att på så vis ta mig runt. Fast runt en mil kommer man väl alltid såvida man inte bryter benet på nån gammal trädrot men det lär inte bli några rekord i år.

Heavy - en dag i taget

Nu är det tungt och riktigt svart. Februari har aldrig varit min månad men i år är det visst värre än vanligt. Dagens bästa stund är när jag får gå och lägga mig och dagens värsta är när jag måste kliva upp.
Men en dag till klarar jag alltid av och jag undviker helt att tänka på nåt så påfrestande som veckor och månader och år. Det är en förfärlig massa dagar det.
Fast en dag klarar jag av och tänker man efter är det egentligen det enda som behövs.

Ett krux är att min depressionsmedicin det vill säga löpningen ligger nere och skidor i all ära men det är mer prazzel och projekt att ta fram skidor och ta sig till spåret. Det kräver en energi redan i starten - en energi som jag inte har.
Detta innebär att motionen just nu står på absoluta nollstrecket, vilket i sin tur gör att signalsubstanserna i hjärnan tillsammans med hormonerna fullständigt flipprar ur vilket gör att jag inte orkar vilket gör att....... ja ni fattar?

Men snart får jag iallafall gå och lägga mig.

Gick och gick och gick

Nu är det färdigsprunget för säsongen misstänker jag. Frostigt och lite småsnö idag frestar inte för löpning. Istället gick jag, jag gick och gick och gick och tog lite bilder här och där. Först 7,2 km runt sjön, sedan red jag ett antal kilometer på Kokopellihästen. Det räckte egentligen mer än väl och något mer var inte planerat. Fast efter maten kom sambon(!) på att han vill ut och gå och då tänkte jag att visst. Varför inte. Jag gillar att gå. Så då blev det ytterligare ca 5 kilometer med rejäla vandringskängor även denna gång.

Nu är jag riktigt trött i mina ben.

http://www.facebook.com/album.php?aid=130884&id=526696249&l=3b26732097

Mellan stolparna

Intervaller ska man enligt expertis springa om man vill bli snabbare. Kan det vara möjligt?
Efter två års envetet malande i spåren har jag alltså bitvis bytt taktik skulle man kunna säga.
Jag upptäckte att det passar mig som hand i handske. Jag hör till dom som kan ta i och stå ut med nästan vad som helst bara jag ser någon ände på det. Med detta nya sätt blir det en massa ändar.
Jag tog idag sikte på dom vita snöstolparna alternativt röda snöstörarna beroende på vilken väg jag befann mig.
Jag springer alltså som om jag skulle fånga bytet mellan två stolpar och sedan går(!) jag alternativt småjoggar mellan nästa. Fort långsamt fort långsamt. Jag får pusta ut mellan rycken och till och med gå, vilket är helt perfekt då jag i grunden är ganska lat.
Det tog faktiskt inte mycket längre tid än att småspringa hela streckan och då var jag ändå med och grejade med en fårstängselgrind på vägen.

Men jag tror på det där med snabbare när jag ser det.... (fast å andra sidan långsammare kan jag knappast bli)

Tillfällig träningspsykos

Tävling, mätning och tidtagning har aldrig varit min grej under 45 år så jag måste erkänna att jag just nu är lite oroad över min mentala hälsa.
Mätte upp en strecka på tidningen Iforms hemsida i förra veckan som är prick en kilometer.
Just det är inget konstigt, kartor i alla formet har alltid fascinerat mig.
Från hörnet på grannens skrotbod och ut till stora vägen är det en kilometer. Det är helt platt möjligen med en aning medlut.

Nu kommer vi till störningen.
Benita Johnson som vann Lidingöloppet sprang en mil terräng på 34 minuter och 19 sekunder.
Jag fick idag för mig att jag skulle klocka mig på den utmätta kilometern och så satte jag fart(?)......eller fart och fart...jag sprang iväg iallafall så mycket som gick, dock med en viss beräkning att jag iallafall inte skulle svimma innan jag kom till de vita strecken på 63:an.

...........när jag nådde de vita strecken, kippande efter andan och blodsmak i munnen då hade det gått prick 5 minuter.

Det skulle innebära att jag -vilket naturligtvis inte finns på nån karta på denna sida av milleniumskiftet -om jag skulle kunna hålla den farten i en mil så skulle min tid på Lidingöloppet bli 50 minuter. Jag skulle då vara drygt en KVART efter fröken Johnson.

Hon skulle ha 3,42 minuter från skrotboa ut till vägen om hon sprang i Lidingöloppsfart märk väl. (Egentligen skulle hon ha ännu mindre på detta platta medlut i en sketen kilometer, men det föredrar jag att blunda för - det är nog illa ändå. )

Varför ägnar jag mig inte åt stavgång och bullbak som vanliga kärringar?

Spring i benen

Äntligen har jag kommit ut ur dimman och känner att jag har spring i benen igen. Blytyngderna i benen är borta och det rullar på.
Nu ska jag skärpa upp mig på allvar och köra så det ryker tills snön kommer.

Galna springsjukan

Den här veckan fick jag ett infall. Akta er för såna...
Jag bestämde mig för att hålla i när jag ändå var i farten liksom. Istället för att ta ett sedvanligt träningspass så här veckan efter tjejmilen tänkte jag att jag kan väl lika gärna springa Hjulsjöjoggen när det ändå är ganska nära där jag bor.
8,2 kilometer var ändå 1,8 kilometer mindre än förra veckan. Hur svårt kan det va?

När jag anmälde mig tyckte mina kompisar i sekretariatet att jag skulle springa i tävlingsklassen (det var inte så många med där var argumentet) och jag tänkte att det kvittar väl det är ju 8,2 km lik förbannat.
- OK sa jag, bara ni är kvar när jag kommer tillbaka.

Sen gick starten och de flesta försvann bakom första kröken och jag blev nästan helt ensam i skogen direkt 8-/.... som tur var hade byföreningen gjort fina pilar som visade vägen .
Det var upp och ned hela tiden, halkiga träbroar, sunkig myrstig så det klafsade om skorna (de blir aldrig vad de varit). Inte en endaste trumorkester utan bara stock och sten. Men jag kämpade på. Upp och ned. Upp och ned

Jag kom i mål! På 50 minuter och 3 sekunder men hade nära döden upplevelser de sista två kilometrarna. Aldrig mer att jag gör om detta tänkte jag vid 6 km.
Först domnade händerna, sedan släckte termostaten ned och jag blev kall i ansiktet och jag började befara att det skulle bli synen nästa och att jag inte skulle se målet när jag kom fram, OM jag kom fram. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv.
Fast märkligt nog kunde jag formulera hela meningar efter målgång.... talet kanske ger upp sist?
- åtminstone på dig skulle vissa säga...
Vättern runt är "a walk in the park" jämfört med denna pina.

Jag kom tvåa från slutet vilket är helt amazing. Fattar nì? JAG KOM INTE SIST!!!

Jag fick till och med pris och valde 1 kg svenskfångade kräftor. Det gick alltså till och med på plus vilket gjorde att jag tog mig hem och i ett svagt ögonblick lovade min svåger att vi skulle vara med nästa år igen. Jag behöver antagligen en mycket kompetent psykiatiker eller terapeut...

När jag kollade statistiken på pulsklockan (denna fantastiska pryl) konstaterade jag att jag hade 3 slag över det jag tidigare satt som max puls(!?). Nu fick jag ändra till 194. Det innebär att jag i snitt av senast satta maxpuls sprang i låg på 91% av den.

Nästa år tycker jag att man ska ha en ny klass.
Tröttast i mål vinner.

Tjejmilen 2009

Jag sprang en mil i söndags tillsammans med nästan 30000 andra tjejer. Tjejmilen 2009. Det gick över förväntan måste jag ändå säga. Jämt fint tempo hela banan runt som tog 1 timme och 10 minuter. Det kändes väldigt bra hela vägen. Kunde till och med föra ett normalt samtal med min löparkompis och kollega och detta fortfarande när vi var nära mållinjen.
En lyckad dag. Jag kanske inte är i så usel form trots allt?

Jag gör det ändå

Jag har äntligen kommit igång med löpningen efter en sommar med o-löpning. Inte för att jag låg på sofflocket under sommaren precis men jag fick inte på mig löparskorna mer än ett par enstaka gånger.
Nu kommer skorna på men det går fruktansvärt trögt. Motionsturerna har de senaste veckorna varit som att springa i en mardröm - ni vet där allt går trögt, man tar i så mycket man orkar men kommer ingenstans.....

Efter en genomkörare igår på 1,4 mil konstaterade jag trots allt att det är inte kroppen och benen det är fel på... Pulsklockan visade inga extrema värden. En jämn fin puls hela tiden. En puls som dessutom snabbt gick ned när jag bestämde mig för att gå vissa sträckor.

Trögheten sitter med andra ord inte i benen utan i skallen. Just nu är det så jävla tråkigt att springa, men jag gör det ändå. För jag vill inte bli nån soffpotatis.

- Jag kan springa!
- Jag kan springa!
- Jag kan springa!

Jobba på!

Knappt styrfart

Det är inte lätta att springa den här årstiden. Nog för att jag får på mig skorna, kläderna och motivationen. Pulsklockor och hela kittet.
Men sen är det rent av hopplöst att få upp farten. Det går faktiskt bra i tallskogen där endast en och annan korp distraherar. Tallskog ser ut och luktar ungefär likadant vår, sommar och höst vilket är tryggt på sätt och vis. Men så närmar jag mig den lilla kyrkbyn och då öppnar sig landsskapet och ändrar karaktär och det är HELT OMÖJLIGT att springa genom ett hav av liljekonvaljer. Inte heller går det bra att flåsa igenom daldockor och midsommarblomster och inte heller förbi holländarnas vackra haflingerhästar.
Det går i slowmotion kan jag säga bland syrener och svalor och fårhagar och dofter och den klorofyllstinna grönskan och och och.
Men vem fan har bråttom?

Vårtrötthet och vårrus

Det är kavens så att man längtar till hösten? Begreppet vårtrötthet har nått nya dimensioner. Jag är så fruktansvärt trött så det känns som om jag skulle kunna stå och sova. På ett seminarium förra veckan fick jag nypa mig i låren för att inte somna på första bänkraden och det redan före lunch. Jag såg och ser som i kors mest hela tiden. Jag har släpat benen efter mig i en veckas tid och till och med att vattna plantorna i växthuset har känns som ett mastodontprojekt.

Tydligen är det så att när immunförsvaret aktiveras så bildas speciella ämnen s.k. cytokiner som ger trötthet. Det är för att tala om för kroppen att den ska ta det lugnt och vila och vad gör ägaren av denna kropp då? Åker 12 mil med buss för att springa 5 kilometer på Vårruset i Karlstad för att komma hem och ramla i säng framåt midnatt. Jag lyckades under 29 minuter och 17 sekunder förtränga alla varningssignalerande cytokiner och hänga på alla de andra 8000 kvinnorna. Inte undra på att jag känner mig halvdöd idag med en lätt huvudvärk och så har jag fått ont i halsen också.

Fast det är på sätt och vis är det en tröst att få veta att man nog har en infektion för annars kunde jag nästan tro att det är nåt allvarligt. Men det är nog immunförsvaret som går på högvarv? Jag borde gå och lägga mig bums, men jag ska bara.......... 8-/

Bygympa i alla åldrar

Hemma i våran by har vi en nedlagd skola. Den skolan har en gymnastiksal som idag ägs av byföreningen. Ikväll var jag där för första gången för att delta i ett aerobicpass tillsammans med en mycket blandad skara. Totalt prestigelöst samlas diverse människor, kvinnor, män, barn och äldre och tränar ihop. En ung tjej har rollen som inspiratör och ledare. Var och en tränar efter sin förmåga och ork. Den som är med lägger 20 kr i en burk till byföreningen för underhåll till lokalerna.
Det var riktigt, riktigt roligt och kommer att bli ett perfekt komplement till löpträningen de mörka vintermånaderna. Vilket härligt koncept att alla kan vara med.

Andra andningen

Nu har jag visst kommit in i andra andningen för nu börjar jag känna ett visst behov att få på mig löparskorna och komma ut iallafall. Något har alltså hänt och jag väntar med spänning på fortsättningen. Skall jag bli beroende av nåt här i livet?
Jag har ännu inte upplevt nåt man kallar för "runners high" men måste erkänna att det låter eftersträvansvärt. Jag har dock inte större hopp då jag aldrig haft en hjärna om är disponerad för droger av någon sort och ett uttalat beroende har jag aldrig haft. Det verkar som belöningscentret saknas men jag ska kämpa på.
För att få fräs på kroppens eget morfin ska man tydliga springa i två timmar och det har jag nog aldrig gjort om jag tänker efter 1 timma och 48 minuter är det längsta. Det går kanske inte att bli hög på korta turer?
Detta måste utforskas så jag får väl planera in någon tur på mer än två timmar någon helg och hoppas att grejerna håller.

Train for the brain

Jag har börjat på en fantastiskt bra bok. Sparks av John J Ratey som handlar om hur träning bygger upp hjärnan. Inte bara genom att öka mängden endorfin, dopaminer och andra hormoner som ökar välbefinnandet utan hur träning är en viktig (den enda?) aktivitet som faktiskt kan bilda nya hjärnceller och dessutom göra nya kopplingar. Sedan får man själv naturligvis fylla dessa celler genom att lära sig nya saker. Det går dock mycket lättare om man tränar. Alltså finns det fler vinster med den där löpturen än de jag hittills begripit.
Första kapitlet handlar om en skola och ett projekt där man bytte ut den ordinarie gymnastiken som av tradition handlat (och handlar fortfarande oftast) om tävling och istället fokuserat på fysisk aktivitet där alla som vill kan få högsta betyg i gympa. För det handlar då inte om att vara mest atletisk, ha lätt för sig i bollsporter och att springa fortast. Nej istället handlar det om graden av ansträngning. Alla elever fick varsin pulsklocka och istället för att mäta vem som kom först i mål mätte man ansträngningen . På så vis kunde alla få ett bra gymnastikbetyg!

Den här boken borde vara obligatorisk på GH för alla blivande gymnastiklärare att läsa så kanske nästa generation inte blir förstörd av gymnastiklektionerna.

Lidingöloppet 2008

Jag har idag sprungit 1 mil terräng på 1,06,25 och det är jag mäkta stolt över. En stadig ägg och baconfrukost med te satt som smäck klockan 06:30 och sedan en hemgjord kycklingröra med mycket majonäs och cremefraice i två pitabröd till lunch höll mig i bra form. Fast det var tungt med detta upp och ner, upp och ner och svårt att hitta en löprytm. Det blev både tredje och rentav fjärde andningen innan upploppet nalkades.

Nytt personligt rekord

Idag sprang jag 1,5 mil på 1 timme och 46 minuter. Det är förvisso ingen toppentid för proffs men för mig en 44 årig kontorsråtta är det en prestation. Nu är jag trött i benen och kommer sannolikt att somna ovaggad.

Superfort på lätta fötter

Hej hopp vad lätt det går. Nu har löpningen kommit in i en ny fas. Det hände efter vårruset då jag vid 44 års ålder satte nytt personligt rekord och sprang 5 km på 28 minuter och 21 sekunder. Jag var ändå fortfarande i ett skick att jag hade kunde prata direkt efter målgång om jag hade haft nån att prata med vill säga. Efter vårruset har jag hittat en ny växel och helt plötsligt är det inte nåt joggande längre utan jag SPRINGER på lätta fötter och bredvid står mitt föredetta jag och ser förvånat på. Hur gick det där till. Det är en häftig känsla! Den där pulsklockan var verkligen en lysande investering och värd varenda krona. Eller är det de nya nikeskorna?