Ljusskygg och folkskygg

Här i Hyttan är plogvallarna manshöga vilket innebär att jag inte törs rida ut. Hästarna gillar att pulsa i snö så länge det går till knäna men inte när det går till magen. På vägen törs jag heller inte rida för det är som att rida i ett jävla krondike. Skulle det komma en timmerbil eller en bildåre har jag ingenstans att ta vägen då vi inte tar oss över plogvallen.

Faktum är att det är lite otrevligt när jag själv är ute och går i mörkret. Jag är inte rädd för mörker, jag är inte rädd för spöken och jag är inte rädd för vilda djur.
Däremot är det väldigt obehagligt att vara ute alldeles själv i skogen på en väg med meterhöga snövallar och det kommer en bil eller en människa. Min vilda instinkt säger mig då att jag ska hoppa in i skogen och gömma mig men hur lätt är det i den meterhöga snön?

Jag avskyr att bli articifiellt upplyst när jag vandrar i mörkret. Jag avskyr höga plogvallar!

Grinolle

Jag har gråtit i mina dar. Det finns nog nästan ingen som gråtit så mycket som jag? Jag har ett behov av att gråta ut ordenligt emellanåt och det har jag dragits med ända sedan jag var barn.
Nu finns det tack och lov eller tyvärr en hel del att gråta över och finns det inga nya sorger och bedrövelser kan man alltid dra fram nåt gammalt elände ur garderoben att grina över.
Fast för ca 5 år sig bestämde jag mig för att det var färdiggrinat, jag var helt enkelt jävligt trött på att gråta. Nu skulle det vara färdiggrinat. För även om behovet finns är det förstås inte så kul i längden. Jag bestämde mig helt enkelt för att tuffa till mig och istället ge mig ut att springa så fort jag kände för att grina. Det blev till att börja med ett jävla löpande men jag höll undan bra länge och nu får jag nåt återfall emellanåt men inte värre än att det är hanterbart. Ibland måste jag bara få falla ned till botten av förtvivlans förtvivlan för att sedan återigen resa mig ur askan (läs snorpappren) som nån egen variant av Fågel Fenix.

Efter att ha börjat läsa på mer om fenomenet Highly Sensitive Person upptäckte jag till min förtjusning och lättnad att det är så gott som standard för oss HSP att vi drar oss undan för att slicka våra sår och få grina ifred. Det finns det forskning på.
Om du är likadan har jag ett tips. Passa på genom att se sorgliga filmer - då är det mer legitimt än att bara tycka synd om sig.

Riktiga gråtfilmer som är aktuella nu är:

My sisters keeper (Allt för min syster)
Hachiko - en vän för livet.

En gammal gringoding är "Breaking the Waves"

HSP

Jag har skaffat mig en diagnos. Äntligen har jag tack vare Sanna Ehdins blogg fått några bokstäver på det som jag haft i 46 år men inte kunnat sätt ord på. Något som jag bitvis har lidit av och använt mycket tid och kraft till att lära mig hantera.

Jag är en HSP - Higly Sensitive Person

Nu vet jag varför jag blir utmattad av att umgås med normala trevliga människor längre stunder än cirka tre till fyra timmar, varför jag helst tar egen bil när jag ska någonstan (det är för att kunna fly när det blir för mycket), varför jag tankar energi när jag är ensam och inte tillsammans med andra, varför jag som barn hellre satt inne för mig själv och pysslade istället för att vara ute och leka med andra barn (Tack gode Gud att dagis inte var uppfunnet på 60-talet och att jag hade kloka föräldrar) och många, många andra saker som jag känner igen. När jag gjorde testet fick jag nästan alla rätt. 23 av 27 möjliga så på sätt och vis är de få saker som inte stämde nästan mest intressant...
Jag är nämligen inte speciellt smärtkänslig (snarare tvärtom), jag är inte känslig för koffein då jag är totalt odisponerad för droger av nån sort och jag reagerar inte speciellt på att vara hungrig utan blir bara lite matt och jag kunde faktiskt gå in i mig själv även när det var rörigt omkring mig t.ex. när jag gick i skolan bara jag blev lämnad ifred.

HSP är ingen sjukdom då ca 15-20 % av befolkningen har det men det är tillräckligt få för att bli missförstådd av många.

Tror du också att du är HSP Läs mer om det på nedanstående länkar:

http://www.hsperson.com/
http://www.highlysensitivepeople.com/

Jag förstår faktiskt hur lättade människor känner när de äntligen får en diagnos som ADHD, Aspergers eller något annat....