Kvinnan som talar med andar och ylar med vargar

Ni har säkert också haft det . Tillfällen då ni har svåra tunga beslut att fatta, jobbiga val att göra eller dagar när livet bara gör ont ont ont och ni ser ingen ljusning. Då kan ni göra som jag, be andevärlden om hjälp. Alla har ni någon på andra sidan som ni förmodar eller vet vill er väl?
Jag har gjort det några gånger - men jag tror man ska akta sig för att bli tjatig. Man ska bara be om hjälp när det är tungt på riktigt, inte för vardagens trassel eller för att hitta vinnarna på travet. Men när det är nöd då ber man högt om hjälp. Antingen rent generellt till andevärlden eller så riktar man  det till någon på andra sidan som känns rätt. Det känns lite märkligt att tala ut i tomma intet(?) men man kan ställa sig framför en spegel så kan det gå lättare. När man väl bett om hjälpen är det lätt att tappa modet direkt - för det händer faktiskt ingenting. Nada. Då är det viktigt att komma ihåg att det slår inte ned någon blixt, det går inga skepnader genom rummet. Det knäpper inte ens i nån gammal trapp. Det funkar inte så har jag märkt, men det märkliga är att det faktiskt fungerar. Ibland kan det ta några dagar men ofta visar sig hjälpen betydligt  snabbare. Andevärlden har sina tricks och de tager vad de haver om man säger så. Vår uppgift är att vara uppmärksamma, öppna upp och ta emot.
Igår var det en sån dag när själen steg ned i det svarta hålet dit ljuset inte når och hjärtat värkte så det läckte ut genom ögonen. Då när jag kände att jag inte orkade längre bad jag högt om hjälp på vägen.  Den här gången behövde jag inte vänta länge förens det började klicka i.
Inom några timmar hade min allra bästa vän på eget bevåg(?) kommit hem till mig för att erbjuda en axel att gråta mot och för att hjälpa mig med rent praktiska saker som att bära ut en massa bråte ur huset - "för att få fart på energin" som hon uttryckte det. När jag sedan gråtit klart mot hennes axel och nästan samtidigt noterat duvhöken som gjorde ett varv precis ovanför oss i trädgården (signs) och vännen åkt hem till sitt for jag iväg uppåt skogarna för att hälsa på pappan och systern som campade vid en vändplan. På vägen dit såg jag två kronhjortar (och då ska vi här minnas att hjorten är mitt totem och Bergslagen kryllar inte precis av Kronhjort). Jag såg även älg och hare och så mitt i skogen innan jag ens var framme dit jag skulle mötte jag andra fina vänner mitt ute i Bergslagskogarna och  innan dagen var slut ylade jag tillsammans med nya och gamla vänner mot den djupblå himlen och mot fullmånen - "the full hunters moon"  .  Och nästan direkt svarade en vargfamilj på vårt rop och så tog vargarna över och ropade med naturens eget moll ut min sorg i den svarta natten så den släppte greppet om själen och hjärtat.
Kvar fanns bara en djup vördnad över livets storhet och magi - jag kunde återigen tryggt vila i den tillit som skapar världen.

Bland vargyl och blixtar i månsken i Nitälvsdalen

Ut i skogen det bar på oktoberövernattning 2011 direkt efter jobbet. Det är alltid lika roligt att fara iväg men ibland tänker jag att hur ska jag kunna förnya mina blogguppdateringar om det. Vi eldar, grillar lite, dricker kaffe och sover under stjärnorna. Hur kul kan det bli att läsa om i längden?

Fast den här gången blev inte som alla andra gånger för denna natt under The Full Hunters Moon hörde vi vargarna yla nästan direkt efter vi gjort upp elden på vår lägerplats. Vi ropade ut i skogen och väntade som vanligt på ett svar (som hittills aldrig kommit) Men nu! - En vargflock svarade nästan direkt på vår rop i skogen. Så många gånger vi stått där i skogen och härmat ylanden och aldrig fått svar. Det var knappt att man trodde det var sant. Händer det verkligen?

Vi hörde vargarna yla vid fyra tillfällen under kvällen. Från lite olika håll, olika långt bort och med olika röster. Vackert och vemodigt på samma gång. De var kanske en kilometer som närmast?

Att stå i månsken i oktober, höra vargar yla och sedan mitt i allt detta helt plötsligt se blixtar lysa upp himlen i söder med jämna mellanrum hör inte direkt till vanligheterna. Vilken märklig och magisk kväll det blev! Månsken, Åska och Vargyl. Välkommen Till Vildmarken!

På vargspan bland kullersten och gamla trähus

Det blev ingen uteliggarnatt i juni. På sommaren är det så mycket natur ändå på något vis. Dessutom är hela naturen full av kryp. Det finns enligt min syster 80 olika sorters knott, bara så ni vet. Jag upprepar: 80 olika modeller av knott! så alltid är det någon som är i farten.

Istället gjorde min pappa och jag precis tvärtom i slutet av juni. Vi åkte en dag till Sveriges största stad för att promenera. Där är garanterat knottfritt och paradoxalt nog tycker jag om att anonym vandra på kullerstensbelagda gator mellan höga hus som kontrast någon gång ibland.
Fast en sak räknade vi listigt ut, nu skulle vi väl ändå kunna få se varg? I en inhägnad på Skansen ska de väl ändå inte gå att missa? Men helt stört omöjligt verkar det vara att få syn på en - för inte ens i hägnet på Skansen lyckades vi. Det enda som hände var att en skata lyckades bajsa på mig där jag stod och stirrade in över staketet.

En härlig dag i stora staden men det är ändå skönt när det börjar glesna mellan husen upp mot de mörka bergslagsskogarna.

Utan GPS - i spåren av björn på Djupdalshöjden

Vi åkte på eftermiddagen i halv storm mot ett naturreservat som är så nytt att det ännu inte finns varken på kartor eller i några turistbroschyrer. Det enda som idag utmärker reservatet är att det är målat en karaktäristisk stjärna (?) med vit ring på träden, inga skyltar, inga stigar nada. Men det skulle ligga ett snyggt nybyggt vindskydd någonstans i reservatet, mitt i skogen i den obanade terrängen - enligt uppgift.
Min pappa har en fin GPS - den låg hemma i skrivbordslådan(!?) Min syster har också en fin GPS som faktiskt fanns med i packningen men hade så oladdade batterier att de lade av strax ovanför lilla Havsjön.
Så nu när vi för första gången verkligen behövde en bra GPS var vi utelämnade åt lokalsinnet för att ta oss till en plats dit endast systern varit en gång tidigare, i november med pannlampa... Jag antar att det är det som kallas "ödets ironi"?
Efter någon felkörning på knaggliga vägar trodde syster i alla fall att vi var på någorlunda rätt spår. Till sist blev vägen så dålig att vi fick parkera bilen och gå vägen fram sista biten tills det vände rakt in i granskogen. För att ytterligare förstärka vildmarkskänslan såg vi i den stelnade före detta lervällingen på vägen tydliga spår av en stor björn som varit på väg åt samma håll som vi och ytterligare lite längre fram såg vi tydliga spår av en fyrhjuling som försvann in i den trassliga ljungen vilket gav en viss ledtråd att något projekt pågått på platsen.
Och så gick vi över stock och sten rakt in i granskogen och så helt plötsligt, bakom en gran, dök det upp - vindskyddet - mitt i skogen på Djupdalshöjden. Helt nybyggt utan klotter och skavanker och med en i princip oeldad eldstad.
Det fanns massor av torr ved och sopigaste yxan hittills (vilket inte är ett dåligt rekord med tanke på alla dåliga yxor vi träffat på under våra utflykter).
Det var ett väldigt fint ställe att tillbringa en majnatt på - djupt inne i granarnas ro - dit vindarna inte nådde.Naturreservatet som faktiskt existerar i verkligheten är som sagt ännu inte uppskyltat och kartlagt men om du vill dit och förhandskika så finns reservatet i detta området (obs ej exakt position vi hade som sagt ingen GPS):

Visa större karta

Julstämning vid hyttdammen

På natten mellan julafton och juldagen vandrade en liten flock vargar förbi här ovanför bostadshuset på vägen. De kom fram från den lilla vägen nedanför sandåsen. Därför såg vi ingen större anledning att dra iväg ut till en annan vildmark för december månads övernattning. Det var bara att packa ryggsäcken och gå ca 1 km till den vindskyddet och vildmarken vid åsen strax ovanför hyttdammen.

Denna julhelg till ära hade även hunden Chikoro fått ett tält vilket han uppskattade till fullo. Efter natti-natti vid ca 21:30 lämnade han inte sitt nya tält med en centimeter sen fick väl eventulla vargflockar komma och gå precis som de ville?

Ännu en olycklig omständighet

Nu har det hänt igen att en jägare skjutit ihjäl en oskyldig vid älgjakt. En 71-årig skidåkare fick sätta livet till med hänvisning i vanlig ordning till "olyckliga omständigheter". För några månader sköt en jägare en häst med blått täcke i tron att det var ett vildsvin. Hästen föll död ned en bit ifrån huset där hästens ägarna satt och grillade. Och det är bara rena rama änglavakten att den här 7-åriga flickan fortfarande lever.

Om vi vanliga svenskar rörde oss i samma omfattning i skog och mark under själva älgjaktsveckan som under årets övriga tid, är jag helt säker på att det skulle bli betydligt fler "olyckliga omständigheter". Ingen normalbegåvad svensk vid sunda vätskor går nämligen ut i skogen denna dystra vecka i början av oktober (eller september för norra sverige).

Det går dock åt en och annan stackars bärplockare från andra länder som inte känner till koden "älgjakt pågår"

Samtidigt är det jägare som piper och gnäller mest om "den farliga vargen"
Det är så att man kan bli tokig att det inte är hårdare kontroll och föreskrifter för de som får bära skarpladdade vapen.

Vandraren som dansade med vargen i Novembernatten

November igen och fullmåne, bakom ett ganska jämntjockt dis men ändå. Månen höll naturen benvit och ljus hela novembernatten .

Vi valde än en gång Dansarbacken för november månads övernattning och det största skälet är att systern hörde vargarna yla där i förra veckan och såg spår så sent som dagen innan. Fast vi hörde varken yl eller såg några vargar. De här kommentarerna jag läser och hör ibland om att människor ska vara så rädda i glesbygd så att de inte vågar gå ut för att det finns varg ter sig alltmer patetisk.
Fast vi har en yster bordercollie som lockbete har vi aldrig hört en varg och än mindre sett någon och då väljer vi ändå många gånger område med hopp om det - så även gång.

Fast något var det som passerade framåt aftonen för hunden tittade helt plötsligt in bland granarna, upp mot stigen och skällde varningsskall:
- Det kommer någon!

Vi stirrade in bland skuggorna och när hunden sedan satte sig och viftade glatt på svansen så var vi helt säkra på att någon vandringsman skulle dyka upp bland granarna i det lätta snöfallet vilken sekund som helst för det har ju hänt förut.
Ingen kom, iallafall ingen som vi kunde se. Då blev hunden riktigt upprörd och ställer sig upp för att denna gång istället skälla aggressivt, dra i kopplet, resa ragg och hålla upp svansen i en varnande plym.
Vi gick iväg längs stigen med pannlamporna för att se efter vad det kunde vara, men såg ingenting. Inga spår i den vita snön mer än våra egna lätt översnöade och när vi kom fram till bilen och vägen fanns det varken bilspår eller andra spår i den vita snön.

Vad var det som kom eller passerade i novembermörkret? En vandrare från svunna tider som hittade lite sällskap på sin färd eller var det en varg som var på väg? En varg som vek undan av röklukt, människodoft och hundskall.
Det får vi aldrig veta. Men för första gången sedan vi började ligga ute var det fortfarande glöd av den sista stocken vi lade på elden på kvällen. Den brann nästan hela natten som om någon skött om brasan medan vi sov och det gick en lätt översnöad varglöpa lite längre upp längs vägen då vi for hem...

En sorgens dag - idag startade varg-sl(j)akten

Idag skäms jag för att vara svensk. 12000 jägare invaderar vår skog för att skjuta bort 10 procent av våra svenska vargar. Det är som att spela rysk roulette för det är inte utvalda problemvargar de skjuter, det är urskillningslöst utan hänsyn till om det är fungerande flockar som varken tagit tamdjur eller hundar.

I dalarna hade man 9 tilldelat och 13 påskjutna. Man har alltså skjutit fyra fler än tilldelat. De har fått använda motorfordon i jakten vilket aldrig tillåts annars. Det är en skam för Sverige och framförallt för den svenska jägarkåren.
Det har varit många bomskott och skadeskjutningar under dagen. Med jägarförbundet som viltvårdare behövs inga fiender. Dra in viltvårdsanslagen för jägarförbundet omgående!

Information från Statens Veterinärmedicinska Anstalt
http://www.sva.se/sv/navigera/Djurhalsa/Vilda-djur/Allman-information-om-vilt/Stora-rovdjur/Vargjakt/

Det lär inte hjälpa nu men för framtiden kanske:

http://upprop.nu/ODGQ "Nej till licensjakt på varg"

Vargar har alltid ett naturligt beteende

Det finns en del människor som på full allvar hävdar att det inte är ett naturligt beteende att vargar går in i byar och bland bebyggelse.
De flesta vilda djur som fåglar, rävar, rådjur och harar för att nämna några vid sidan av råttor och möss besöker bebyggelse mer eller mindre frekvent. Eftersom alla dessa djur tillsammans med vargar är vilda djur i vår natur så har de väl i allra högsta grad ett naturligt beteende.
Det är bebyggelsen med sina gator, torg och bilar som är att betrakta som onaturligt.
Det är vi människor som helt plötsligt separerat oss från naturen och blivit i högsta grad onaturliga. Det vargar gör är ALLTID ett naturligt beteende.

Ingen vapenlicens till varghatare

Överåklagare Sven-Erik Alhem anser att jägare som uttalar hot om att skjuta varg skall få sin vapenlicens omprövad. Ett bra förslag som egentligen borde vara självklart.
Vi kan inte ha en massa presumtiva beväpnade brottslingar här ute i buskarna. Vi glesbygdsbor vill inte ha några räddhågade varghatare med vapen i handen.

Hårdare prövningar för att få bära vapen är en förhoppning. Enligt en omröstning på webben på TV4 tycker närmare 90% av dataanvändare i Sverige likadant. De 8 % som tycker tvärtemot får man väl förmoda är varghatare då?

http://tv4nyheterna.se/1.365670/2008/04/03/ingen_vapenlicens_at_uttalade_varghatare

Vargens Dag den 4 februari

Med anledning av den avrättade vargen i Norrbotten är det glädjande att det från och med nu finns ett förslag om att den 4 februari varje år kommer att vara Vargens Dag. Det blir en dag för vargen där vi manifesterar för acceptans, tolerans och mot hat och utrotning.

Jag kommer att tända marschaller denna dag och gå ut i skogen där jag trivs bäst.

Många människor upplevde sorg och bedrövelse när vargen dödades. Vi behöver verkligen ett sätt att uttrycka vår förtvivlan och att instifta en dag är ett bra sätt. Det är en skam för ett modernt land att slakta ett sådant högt stående djur på grund av minoriteters hat och rädsla. Vargen borde ha flyttas hit till mellansverige om ingen annan lösning finns i Norrbotten.

Varglöften

Jag har ännu ett löfte och det är att skriva minst ett debattinlägg alternativt en insändare i månaden (fast helst ett i veckan) för rovdjur i allmänhet men för varg i synnerhet. En liten klick människor gör allt för att få till stånd en utrotning av vargen och vissa hatar den urskiljningslöst. Jag har själv fått ett antal telefonsamtal från diverse knäppisar som är oförskämda och provocerande enbart för mitt engagemang för rovdjuren. En snubbe som säger sig heta Torsten Victorin har ringt flera gånger och säger att han ska skjuta alla vargar och lägga ut gift. Att jag är dum i huvudet som tycker att vi ska ha varg i landet. Om det är ett påhittat namn eller inte vet jag inte.

Dessbättre har jag också fått uppmuntrande brev och mejl för samma sak, människor som precis som jag är oroliga för varghat, ett hat mot vår natur. Ett han som många inte inser existerar och ser vidden av.

Idag skrev jag ett inlägg på arbetarbladets hemsida. I övrigt går det lite trögt med löftena fast jag har ätit ganska bra men motionen blir det lite si och så med. Det har ju regnat så inihelvete den sista tiden vilket medför att det är precis kolsvart när jag kommer hem från jobbet. Och även om det varit ljust hade det inte hjälpt då det är precis svinhalt med regnet på isen. Idag har jag dock gått en långpromenad på ca en och en halv timma.

Björnen och vådaskotten

Jägare borde vara mer rädda för varandra än för björn. Inte ens sin egen familj går de säkra för för nu har en fader klantat till det och skjutit sin egen son.

"Strax före klockan ett på lördagen driver jägarkompisarna en älg framför sig. Lite längre fram i skogen sitter pappan på pass. Plötsligt ser han en skugga i ögonvrån och skjuter. Sedan gör de den fasansfulla upptäckten. Det var ingen älg pappan hade skjutit sin egen son."

Han sköt på en skugga i ögonvrån!!! En skugga i ögonvrån?Hur jävla nonchalant och oaktsam får en fullvuxen beväpnad karl vara? Enligt artikeln var jägaren en erfaren jägare och då kan man bara undra hur de oerfarna är!

Att björn dödar människor hör trots allt till undantagen. Att jägare skjuter ihjäl andra jägare samt en och annan bärplockare händer betydligt mer frekvent. Nedan är ett litet axplock från TT.

Andra vådaskott
• En 80-årig älgjägare vådasköt 2002 en litauisk bärplockare till döds utanför Sundsvall.
• En 60-årig tysk man dog sedan han vådaskjutits av en annan tysk under ripjakt vid Högvålen i Härjedalen 2003.
• En 39-årig älgjägare vådasköts till döds 2005 utanför Dannemora i norra Uppland.
• Samma år dödades också en 67-årig älgjägare av en 78-årig jägare utanför Gällö i Jämtland.
• Kvällen före älgjakten 2005 sköts en 29-årig man ihjäl i en jaktstuga i norra Skåne.
• Under älgjakten utanför Mellerud i Dalsland i fjol hittades två jägare ihjälskjutna. Enligt polisen rörde det sig om ett vådaskott följt av ett självmord. (TT)

Ut ur kyrkan för vargens skull

Jag har gått ur kyrkan och denna sfär som genom tiderna totalt förnekat den kvinnliga sidan av Gudomligheten. Det enda jag undrar just nu är varför jag inte gått ur tidigare? Varför jag väntade så länge? Jag är inte döpt i kyrkan och jag är inte konfirmerad men har betalat denna ganska dyra föreningsavgift i alla år. Det som fick mig att få ändan ur vagnen, tummen ur arschlet och fick mig att komma till skott var prästen i Äppelbo.
Prästen i Äppelbo ska enligt uppgift avsky(?) varg och hade inför älgjakten en gudstjänst mot varg i denna annars lilla rara röda by. Det var då som att jag vaknade ur min slummer. Vad är det här för förening? Jag vet förresten fler präster som har älgjaktsgudtjänster även i mitt närområde. Här har vi ett gäng karlar (det är till största delen män) med den lite makabra hobbyn att skjuta djur i Guds natur och för det håller man särskilda gudstjänster! Det är konstigt och jag ifrågasätter starkt om det är kyrkans uppgift.
Jag är inget emot jakt om den sker med respekt för naturen i sin helhet och hänsyn till arternas fortlevnad. Fast älgjakten i dess nuvarande masspsykosliknande form är minsann inget att bli salig inför. Stora grupper i de flesta fall män som drar ut unisont för att avrätta älgar i enlighet med de stora skogsbolagens önskan om mindre betestryck samtidigt som en stark lobby inom samma jägarkår i det närmaste vill utrota flera av våra stora rovdjur. Om gudstjänster mot varg och för älgjakt hör till kyrkans uppgifter vete väl fåglarna om inte djävulen är att föredra?
Om vi till det lägger att det fortfarande finns ett stort motstånd till kvinnliga präster, oroväckande hög andel homofober läs fundamentalister blir valet inte svårt vid en uppspaltning av FÖR och EMOT.
Och så slutligen som pricken över i, tuppen på tornet, bollen i krysset - när min mor dog lovade prästen i församlingen som jag tillhörde att vederbörande skulle höra av sig till min far efter begravningen som hölls. Det har nu gått tretton år(!) och vi har fortfarande inte hört ett endaste ord från densamme eller från kyrkan överhuvudtaget. Det är om möjligt ännu knepigare...

Se gärna pdf-foldern utgiven av Riksföreningen Hänsynsfull Jakt http://home.swipnet.se/~w-167671/rhj/folder06.pdf.

Om att gå ur kyrkan: http://www.uturkyrkan.se/

Kokospelle - en djupt andlig troende människa utan att för den skull vara det minsta religiös