Kokopelli och jag – berättelsen om en häst och hans följeslagare

Kokopelli var med viss reservation för en del egenheter en fantastiskt fin häst. Hans bästa gren var att bli riden på. Han gick fram överallt, tryggt och stabilt över stock och över sten. Han hade gått genom eld om jag hade bett honom om det. Vi mötte turistbussar, traktorer, älgar, varg och en och annan fartdåre på våra ridturer. Kokopelli tappade aldrig fattningen. En gång rev han ner en halv veranda över oss båda på Rombohöjden men Kokopelli klippte inte ens med öronen när virket flög ut över nejden och verandan blev plockepinn.

Men det hade inte alltid varit lugnt och enkelt, det var verkligen inte nån ”a walk in a park” att hantera Kokopelli som unghäst. När jag fick hem honom vid sex månaders ålder och fram till att han blev inriden var han helt rabiat galen. Hans ena testikel envisades med att ligga kvar i bukhålan ganska länge vilket medförde att han blev sent kastrerad. Kokopelli gick som hingst till en bit över två års ålder och även om det förvisso finns sansade hingstar här i världen så hörde inte Kokopelli till dessa. Under en period gick han mer på två ben än på fyra, han försökte bita mig flera gånger varje dag samt att han var extremt explosiv och slet sig fler än en gång. Han var för att uttrycka sig kortfattat - ett jävla as att hantera! Jag tänkte mer än en gång att vad fan har jag gjort?! Jag har fått hästen från helvetet i mitt stall.
Jag bad följaktligen till såväl Gud som till Djävulen om vägledning, jag läste varenda bok som fanns om Horsemanship på den tiden, jag såg nästan varenda video på marknaden som gick att uppbringa där i slutet på 90-talet om hur man skulle komma tillrätta med diverse beteendeproblem som att bli undvika bli mosad, översprungen, förhindra stegring, undvika att bli nafsad på och diverse menlösa tips och trix om hur jag skulle göra för att få hästen att respektera mitt ”revir”.
Instruktionsböckerna och filmerna var förvisso bra och tydliga men det var bara ett problem. Kokopelli hade inte sett filmen, han följde inte manualen! Han gjorde på sitt sätt. Han var en riktigt hårding! Enligt böckerna skulle jag vifta med grimskaftet för att få hästen att vika undan. Jag hade behövt en stridsvagn.
Det var svett (min svett) och en hel del tårar (mina) men det var bara att inse att den fina teorin inte fungerade i praktiken - åtminstone inte i min praktik. Jag blev till sist tvungen att tänka ut en egen metod som var aningen (läs mycket) tuffare. Fast jag vet fortfarande inte om det var metoden eller om polletten helt enkelt trillade ned av sig själv i Kokopellis hjärna någonstans runt tre år som gjorde att det blev en ridbar fantastisk häst av Kokopelli trots allt. För lika lite som han brydde sig om nåt viftande spö eller fjantigt viftande grimskaft lika lite brydde han sig om att jag satte mig upp på på hans rygg en dag. Han klippte inte ens med öronen då heller. Inte en enda gång att han protesterade mot att en dag jag helt plötsligt satt där och dinglade med benen på var sida om honom. Den buffliga stilen behöll han dock livet ut. Om man kunde gå rakt över något istället för att gå runt det så gjorde han det.

I 22 år fanns Kokopelli vid min sida. Det är mer än hälften av mitt vuxna liv. Jag saknar honom något så fruktansvärt men jag är verkligen tillfreds med att jag hade styrkan att låta honom gå vidare med värdigheten kvar. Jag vet att det var rätt beslut. Jag ville verkligen inte se honom tyna bort sakta alternativt riskera ett akut trauma. Lederna hade varit knackiga länge men när sedan tänderna började ge upp och när jag märkte att han inte längre låg ned och sov mer än undantagsvis (han hade besvärligt att ta sig upp) då visste jag att det var dags att skiljas åt. 

Att ta det beslutet var det svåraste jag någonsin gjort...

Det var vidrigt tungt när dagen kom och bilen med den stora släpkärran svängde in på gården i Södra Hyttan. Mina ben ville knappt bära men Kokopelli var lugn och han gick med mig tryggt och tillitsfullt till platsen jag valt ut, platsen där hinken med godis fanns. Med hjälp av en hink med godsaker, med hjälp av min syster och den trygga, lugna mannen som var utsedd till bödel, föll så Kokopelli lugnt och smärtfritt ned på marken när bultpistolen avfyrades. Och Jag, som följt honom genom hela livet följde sedan med honom hela vägen ända in i döden. Jag låg på marken bredvid honom och strök honom över halsen medan hans blod och mina tårar sakta pumpade ut i gräset omkring oss. Hjärtslag för hjärtslag. Andetag för andetag.  Livet släppte så långsamt och stillsamt taget om min fina häst och allt blev stilla. 

Kokopelli var fri!  

Det var nog det starkaste jag någonsin gjort…   

Vintertid

Någonting har klickat till. Det här att jag bestämde mig för att älska vintern har liksom ramlat på plats. Jag njuter nästan dagligen av mörkret och kylan och tystnaden. Idag tog jag en semesterdag -det bästa med att ha ett jobb är faktiskt att ha semester ifrån det. Det är ca 10 grader kallt ett magiskt vinterljus och lagom mycket snö (än så länge märk väl)
Jag tog en ridtur i det vackra landskapet. Här gör Kokopelli och jag ett litet stopp när solen bröt fram ur molntäcket och gav det vinterblåa landskapet ett gyllene skimmer.

Det är dock en sak som bekymrar mig med vintertiden och det är att jag är hungrig precis HELA tiden- från det jag kliver ur sängen till den stund jag somnar. Jag blir som inte mätt hur mycket jag än stoppar i mig. Det är som att mina gener säger till mig att lagra allt som går och på nåt vis känns det  - om jag tittar på midjan - som ett väldigt falskt alarm!? Jag har inte för avsikt att gå upp de där kilona jag gick ned i somras. Jag tänker på mat nästan hela tiden. Nu tänker jag på mos, gräddsås och Wallenbergare med Cabernet Sauvignon Reserva... men inte än. Håll i håll ut det ska väl ändå bli en kopp kaffe först?

När kartan inte stämmer med verkligheten

Kokopelli som min häst heter är 15 år idag och med viss reservation för vissa egenheter är han en härlig individ. Hans bästa gren är att bli riden på. Han går fram överallt, tryggt och stabilt över stock och över sten. En riktig hästkompis!

Men det har inte alltid varit så...

När jag fick hem honom vid sex månaders ålder och fram till ungefär fyra var han helt rabiat galen. Eftersom hans ena testikel envisades att ligga kvar i bukhålan ganska länge blev han dessutom sent kastrerad och gick som hingst till en bit över två års ålder. Under en period gick han mer på två ben än på fyra och var inte speciellt rolig att tas med. Han var för att uttrycka sig kortfattat - ett jävla as att hantera!
Jag läste varenda bok som fanns om horsemanship och såg nog varenda video som fanns om hur man skulle komma tillrätta med diverse beteendeproblem som att bli översprungen, förhindra stegring, bli nafsad på och få hästen att "respektera" mitt revir.
Instruktionsböckerna och filmerna var bra och tydliga men det var bara ett problem:
Kokopelli följde inte manualen!
Att till exempel snärta till med ett grimskaft på magen när hästen stegrade sig fungerade lika lite som att få honom att flytta sig genom att veva lite med samma grimskaft. Efter blod, svett och tårar bokstavligt talat var det bara att inse att teorin inte fungerade - jag var tvungen att uppfinna min egen metod. Så det gjorde jag, Jag tog det jag tyckte funkade någorlunda ur böckerna och lade sedan till egen erfarenhet. Det blev häst av Kokopelli också till sist. En fin häst!

Vad vill jag nu ha sagt med detta?

Jo! Om det inte fungerar utifrån teorin och om kartan inte stämmer överens med verkligheten får man gå efter verkligheten!

Den insikten kan förmodligen implementeras på allt ifrån till exempel ledarskap, organisationer, sjukhusvård och personalpolitik till odling av krukväxter, barnuppfostran och bergsbestigning för att nämna något. Läs böckerna och ta till dig teorierna men handla sedan efter vad hjärtat säger dig. Ingen individ är den andra lik...

Hästar som konst

Från det jag var tio år och började rida på ridskola blev jag helt fascinerad av hästar. Det enda jag ville rita var hästar, hästar och åter hästar.
Men det var verkligen inte "fint" att rita hästar. Det betraktades som lite larvigt och det var verkligen inte KONST. Långt därifrån. Man fick inga bra betyg genom att rita hästar vilket är urdumt för det är faktiskt en konst att rita och måla hästar. Försök själv får du se...

Så jag försökte göra omgivningen till lags men fortsatte i smyg med att måla hästar. Ovan är ett alster i torrpastell.

En annan kvinna - Leslie Harrison på andra sidan atlanten gjorde samma erfarenhet i skolan men härdade ut och gav blanka fan i sina lärare. Hon lever idag på sin KONST där hon målar djur naturtroget i främst torrpastell. Helt underbara målningar av hästar men även vargar.
Kolla in Leslies bilder här och besök hennes hemsida: Leslie Harrison Blog

Undan för Hjärter Drottning!

Här händer det inte mycket märker den som eventuellt tittar in här emellanåt.
Jag har fullt upp med att lära mig att gilla vinter kan jag säga.
Idag skulle jag gå en promenad med hästen men insåg redan på bron här i Hyttan att det var helt fel dag. Jag mötte en liten blågul dundrande sak nästan direkt och den närmade oss när jag befann mig mitt på bron i hög fart.
Eftersom jag åtminstone helt säkert inte befann mig på någon specialsträcka och jag har en häst med mig i grimma finns det i dessa lägen bara en sak att göra.
Samla mod och gå MITT I VÄGEN och mitt på bron! Det kräver bra skor och en beredskap i klass med James Bond för säker kan man aldrig vara men det är det absolut bästa sättet att få bilförare att använda den lilla pedalen de faktiskt har i mitten. Rallyföraren insåg till sist och slutligen att jag inte hade för avsikt att flytta mig så han fick lov att sänka farten och jag klev då åt sidan med värdighet. Jasmine tyckte ändå inte om den även i låg fart bullrande bilen och steppade loss ganska ordentligt så jag bestämde att det var lika bra att gå hem igen. En transportsträcka är inte heller rolig att befinna sig på med en häst i släptåg. Tog då vår lilla träbro längre ned efter älven på tillbakavägen och till min stora glädje fanns där färska spår av ett lodjur som troligen passerat bron inatt. De hade jag inte upptäckt om inte rallybilen kommit. Kan det verkligen finnas en mening med allt?

Den här tekniken att gå mitt i vägen är minst lika effektiv om man sitter på hästen och tycker en bil närmar sig i hög fart. Då kan man dessutom i slutfasen vända ut rumpan på hästen mot mitten av vägen och själv se ut som om man satt på häst för första gången i sitt liv. För även de som inte har den minsta kolla på hästar vet åtminstone en sak, de kan sparkas där bak och de allra flesta är rädd om lacken.....

Att sänka en travkusk

Läste på Aftonbladet häromdagen att Kari Lähdekorpi inte vunnit V75 på två månader. Han har dominerat en längre tid, men är nu inte bättre än på fjärde plats som travtränare. Det spekuleras hit och dit om diverse orsaker som till exempel att hästmaterialet inte omsätts tillräckligt och det kan de ju tro på, men jag vet nog vad det beror på jag.

För när jag tänker efter har jag spelat ganska ofta på Lähdekorpis hästar på V75 på lördagarna den sista tiden....

För några år sedan, medan toppkusken Stig H Johansson fortfarande körde lopp bestämde jag att alltid ha honom med på mitt system. Och från varit Sveriges vinstrikaste kusk i åratal, fick han det året sitt absolut sämsta någonsin. I en intervju skyllde han på virus och diverse orsaker men jag vet nog jag....

Bäva månde Åke Svanstedt!

Because I´m worth it - Kokospelle och Kokopellihästen

Kan man rida i skogen på en American Quarter Horse?

Den där frågan ställde jag en gång på ett hästforum. Diskussionen handlade från början om huruvida man kunde rida western på en travare (vilket går alldeles utmärkt). Varmblod (travhäst) går att få väldigt billigt när de inte visar sig kunna prestera något på travbanorna därför väljer en del att köpa ett varmblod eller någon gatukorsning för att rida western på dem. Vissa tävlar också framgångsrikt på dessa varmblod och korsningar. Varmblod har ofta bra psyke och god exteriör.

Under resans gång upptäckte jag dock sedan jag köpt mig en renrasig Amerikansk Quarterhäst att det fanns något som jag idag kallar för omvänd snobbism och det är nog nästan ännu värre. Att någon rider western på och tävlar på ett varmblod kunde man trots allt stå ut med - de fick (trots snobberiet) en viss respekt.

Men jag gjorde tydligen det oerhörda i Westernsverige blev jag snart varse. Jag köpte mig ett fint, dyrt Quarterföl UTAN att ha några tävlingsambitioner! Helgerån! Pärlor för Svin! Som att svära i kloster!

Där gick uppenbarligen gränsen! Svårast att ta detta hade naturligtvis vissa (inte alla) av de westernryttare som

1. inte hade någon Quarter eller liknande ras

2. ve och fasa DESSUTOM tävlade

Uppfödaren däremot verkade mest glad över att jag ville ha just "hans" fina häst.

Så nu till alla som fortfarande undrar: Jag köpte en American Quarter Horse för att jag kunde, för att jag hade pengarna, för att jag ville och framförallt kanske "Because I´m worth it".

Dudes Kokopelli Kid blev - efter en onödigt galen unghästtid som dessvärre i sin tur orsakade onödigt många veterinärräkningar (ska gå igenom dem i något inlägg) - en förvånansvärt bra och stabil ridhäst. Jag har lärt honom allt jag kan även om just det gick ganska fort(!?) ;-)

Men Kokopelli och Kokospelle har ännu inte, som dessa vissa uttrycker det "blivit nåt" och vi får finna oss i att bli kallade för "skogsmulle" och tro mig - det är inget de säger som beröm eller med beundran i rösten....

Därför gör jag det själv! För visst blev vi nåt! Även om vi inte har några rosetter...

Jag är helt säker - vi är superbra på skogsridning.

Det finns märk väl - toppdrillade tävlingshästar och även andra hästar som blir helt nippriga när de kommer utanför ett ridbanestaket. Kokopelli omvänt däremot har inte blivit prillig bara för att han kommer innanför ett ridbanestaket vilket faktiskt har hänt ett par, tre gånger i hans nu 12-åriga liv. Han gör som Kokopelli alltid gör. Han skrittar, travar eller galopperar dit jag styr honom, han stannar och backar när jag ber honom, han flyttar sig på alla ledder på begäran och är samarbetsvillig och gör alltid sitt hästbästa.

Elitlopp i soffan framför TV:n

Inte för att jag förstår varför men inför varje elitloppsstart varje år får jag fjärilar i magen och blir nervös som om jag skulle köra själv. Men jag har ingen häst som är med, jag kör inte travhäst nuförtiden, jag spelar inte ens i loppet och det kvittar egentligen lika vem som vinner. Ändå sitter jag där med en klump i halsen och känner mig till och med lite tårögd.
Kanske är det för att jag vill att alla ska vinna?
För att hästar är så ärliga och kämpar så ini helvete?

"Idrottspsykologen: En fantastisk prestation"

Horseman(sheep)ship

Hästar och får går bra ihop kan man läsa i forum och bloggar, att de ignorerar varandra. Jag hoppas att de har rätt även om jag ställer mig aningen tvekande. Då vi släppte Kokopelli idag sprang han in i fårskocken det första han gjorde så det sprätte iväg lamm åt alla håll. När han märkte att han hade kontroll på de små liven lugnade han ner sig och resten av dagen betedde han sig enligt regelboken och fåren vilar här ut sig efter första chocken.



Om jag någon gång sagt att jag ska göra salami av Kokopelli så tar jag tillbaka det nu. Han har verkligen skärpt till sig de sista åren efter en fullständigt rabiat unghästtid.
Det är lite prazzligt när hästarna ska hem för kvällen för det är (förutom 26 får som helst ska vara kvar i hagen även efter grindpasseringen) två elband och tre spiralgrindar som svi ska trassla igenom och det är dessvärre också ett brett grindhål. Ensam med två hästar i grimma och grimskaft är det inget för amatörer. Det vill till att man har två lydiga hästar som fattar grejen, kan backa på kommando och som har vett att stå still med grimskaft på marken medan jag grejar med grinden och elströmbrytare om man säger så. Pat Parelli släng dig i väggen, nu pratar vi horsemanship eller borde man säga horsemansheep.

Kvällens utpassering var klockren och tur var väl det eftersom vi började med det lättaste. Nyskrämda får fjärran från grinden, blå himmel, insektsfritt OCH vindstilla. Jag kan få ta tillbaka det här också när det varit 15 sekundmeter och åskväder någon kväll. Eller varför inte med miljarder knott? Det kan alltså bli värre så det jag är glad att det åtminstone startade med en toppnotering.

Snordimma

När jag slog upp mina gröna i morse trodde jag först att jag skulle få tillbringa hela dagen i sängen. Fast efter en del spottande och fräsande och ett antal krutisladdningar som sköljde bort värsta geggan har jag faktiskt klarat dagen riktigt bra. Jag orkade till och med släpa ut den 11 kg tunga westernsadeln ur boa och kasta upp på Kokopelli för en ridtur. En ganska stillsam ridtur men iallafall. Det är tur att man har en sådan hygglig och samarbetsvillig häst. Nu framåt aftonen är jag åter inne i dimman - jag har dock sett ljuset.

Före detta stammis

Jag har på stående fot bytt foderlevernatör till mina hästar efter att ha handlat på samma ställe i 11 år!!
Jag är inte lätt att reta upp men det går om man anstränger sig.
Jag köper mat till mina hästar för ett antal tusen varje år. Jag köper och många med mig t.ex. foderjäst regelbundet som är bra för päls och mage. Det är ett ganska vanligt hästfoder speciellt vår och höst när fällning pågår och hästarna sätter ny päls. Jag vände mig givetvis till det ställe där jag brukat handla de senaste 11 åren, men foderjästen var slut (igen?) och det skulle kunna komma hem nytt om två veckor (det är inte första gången under dessa 11 år som ganska vanliga saker är slut - lagerhållningen har ofta lämnat en del övrigt att önska under dessa år).
Men ok det har jag kunnat leva med. Butiken ligger trots allt på samma ort som jag arbetar och det är smidigt att ta det på väg hem från jobbet.

Nu var det dock slut i värsta vinterpälsfällningen och två veckors leveranstid. De skulle ta hem förstås - vilket jag naturligtvis tyckte var bra men just denna gång informerade jag om att OM jag hade vägarna förbi närmsta stad eller en annan butik så skulle jag nog köpa där (för en gångs skull). Två veckor är ändock två veckor.....men för säkerhets skull beställde jag.
Då till min stora förvåning säger ägaren av butiken att de minsann inte skulle ta hem nån foderjäst om jag inte var säker på att jag skulle köpa ....... Jag fick väl bestämma mig!

... ridå ....

Men herregud det är inget elaggregat, en ny bil eller storlek 50 av en udda stövel jag ska ha!? Det är foderjäst för 175 spänn!!! Det är ungefär som att vilja ha olivolja om man jämför med ICA. Jag köper det regelbundet och fler med mig tydligen eftersom det tar slut ganska ofta?
- Detta påpekade jag vänligt men bestämt. Jag insisterade på min beställning trots att jag inte kunde svära på att köpa det precis om två veckor. Foderjäst är inte som färksjäst utan har -vilket jag även påpekade - ganska bra hållbarhet.
Väl hemma ilsknade jag dock till.
Dra åt skogen! De kan ha sin foderjäst kvar. Sätter man inte mer värde på en stamkund sedan 11 år än så där finns det faktiskt andra att handla av.
Nu i fortsättningen åker jag två mil extra åt andra hållet där jag vid de ENSTAKA tillfällen jag handlat där fått ett glatt och positivt bemötande, där de tar hem varor i partier och inte styckvis och detta bara man andas om att man eventuellt kanske är intresserad och framförallt utan att man måste svära på att handla veckan efter. Där avrundar de dessutom nedåt om det kostar 603 kr, man betalar kontant och växeln är slut i plånboken.
Värt att notera är också att jag har en bus-kompis med butik på denna ort. En kompis som är syster med vargarna och som köper med när hon ändå behöver köpa spannmål till sina höns.

Inget för veklingar

Idag fick mitt vanligtvis lugna sto fullständigt spader och jag hade ännu en nära döden upplevelse till häst. Tänk ibland får jag den fåniga frågan om jag inte är rädd för varg och björn när jag är ute och rider eller går. Löjligt! Störtlöjligt, jag befinner mig sittande på ca 500 kg ibland ganska korkade muskler. Det är hästarna som är farligast för ryttare och det går åt en och annan ryttare varje år eller så kan man bli ett vårdpaket som Christoffer Reeve.

När Jasmine (stoet alltså) inte blir riden så ofta som jag skulle vilja och det dessutom är lite taskigt väder som det varit nu nån vecka då står hon still i hagen och såsar. Detta i sin tur gör att hon laddar upp sina muskler till bristningsgränsen. Hon får minimalt med kraftfoder men beter sig ändå som om jag hade gett henne dynamit. Ridturen började trots allt ganska stillsamt och invaggade mig i en förädisk känsla av säkerhet, hon hade knappt styrfart i lössnön i kanske två kilometer men sen....var det som om hin håle tagit hästen i besittning. Efter att ha småpipit (hon gör konstiga små skrin när hon är på det där skithumöret), bockat, galopperat på stället, kastat sig, knasgalopperat (jag får hålla i ordentligt) kom vi till sist ut på en plogad väg. Hon trippar och skuttar lite men tar det hyggligt lugnt. Strax därpå kommer det sedan upp en bil bakom oss och åker förbi lugnt och stilla (hon är normalt helt trafiksäker) DÅ händer det, då gör hon något hon inte brukar göra ens i sina värsta stunder. Hon reser sig på bakbenen på den halkiga vägen, inte nån liten fjuttresning utan satan i gatan, rakt upp stod hon, en stegring som platsat i Hollywood och jag känner ett svindlande ögonblick att SHIT! Nu slår vi över baklänges. Jag hade inte skuggan av en chans att parera och att ta tag i henne och vända ner henne på alla fyra. Fast i absolut sista sekunden kom tydligen även hästen på att det skulle gå käpprätt åt helvete för precis i balanspunkten satte hon sig som tur var på ändan (!) med mig fortfarande på ryggen (att sitta kvar hela vägen måste väl sägas vara en bedrift) och sedan lyckades hästen utifrån den sittande ställningen ta sig upp på alla fyra fötter igen på den ishala vägen. Det var nog en syn i backspegeln på den passerade bilen om det tog sig för med att titta på spektaklet. Läbbigt! säger jag.

OM hon slagit runt hade jag knappast suttit här nu eller OM det hade kommit en bil till efter den första eftersom övningen avslutades mitt på vägen.

Att ha häst är inget för veklingar.

Maharajah - vilken kille

Travtränaren Stefan Hultman grät, skötaren Malin grät och till och med Örjan Kihlström den coolingen som hade svarta solglasögon darrade på rösten och grät uppenbarligen han också. Maharajah vann E3 finalen på Bergsåker i en fantastisk stil. Om han får vara skadefri är mitt absoluta tips att detta är vår nya Järvsjöfaks, Ina Scot, Scarlett Knight you name them.

Kanonhäst! Vilken kille! Vilken uppvisning!

Mitt stalltips är att det kommer att bli ett förfärligt grinande på travbanorna framöver för Stefan Hultman som är min favvo bland tränare (och just därför) låter tårarna och känslorna flöda utan hämningar. Det är en fröjd att se denna stora karl gråta för sina hästars skull.

Det här kommer att bli kul att följa.

Döda hästar kastas åt lejonen

Det här är väl återanvändning när den är som bäst? Aftonbladet.
Själv har jag långt till Kolmården och förhoppningsvis långt kvar tills jag av någon anledning blir tvungen att avliva mina hästar. Men om jag bodde närmare lejonen och var tvungen att fatta beslutet att avliva min häst skulle detta definitivt vara ett alternativ. Avliva den av kolmårdens erfarna veterinär och utfodra lejonen med kroppen.
Lejonen får mat på ett sätt som är så nära naturen det går i en djurpark, samtidigt som den stora hästkroppen tas om hand på ett hedervärt sätt och blir till nytt liv för dessa ståtliga kattdjur.

När den dagen kommer skulle jag vilja ha ett lika bra alternativ. Kanske kan jag få dispens och lägga hästköttet till vargarna som förhoppningsvis finns kvar här i Bergslagen den dagen det blir aktuellt?

Mystiska hältor

I förrgår var mitt sto helt frisk, igår haltade hon i traven på alla fyra såg det ut som. Jag kunde iallafall inte lista ut vilket ben det var, jag kunde inte ens lista ut om det var fram eller bak? Ingen feber ingen svullnad någonstans ingen värme. Idag var jag alltså aningen nervös när jag hämtade henne i hagen. Jag är skitskraj för fång som kan resultera i att hästen blir oanvändbar för all framtid.
FAst idag syntes inte ett spår av någon hälta utan allt var som vanligt. Borrelia? Det är sanslöst mycket fästingar i sommarhagen och jag är något av en expert på att plocka fästingar med naglarna. Skum skumt är det iallafall...