Glömskan - en välsignad förbannelse?

Ibland slår det mig med lättnad eller med fasa - beroende på dagsformen, att jag har glömt de flesta dagarna som hittills inträffat i mitt liv. Jag minns människor (inte alla dock), vilka platser jag bott på och har ganska mycket barndomsminnen men jag minns endast i stora drag. Faktum kvarstår att de allra flesta dagarna är helt blanka, ibland är de blanka bara efter någon vecka. Det är bara vissa speciella händelser som fastnat - inte nödvändigtvis de storslagna men ändå-
Jag misstänker att den här dagen är ännu en av de där dagarna jag kommer att glömma om det (Gud förbjude) inte inträffar något dramatiskt de sista fyra timmarna.
Jag åkte till jobbet på MC och frös som fan men det har jag gjort förr så det utmärker sig inte direkt, deklarerat en förening, jobbat på med löpande lönearbete, handlat, köpt färg, ätit en medelmåttig lunch förvisso tillsammans med ett trevligt gäng från skolan och så har jag gjort de vanliga sysslorna härhemma. Eldat, diskat, matat hästarna...

Jag kan inte bestämma mig för om denna glömska är en välsignelse eller en förbannelse? På ett vis är det ju ganska skönt att inte minnas allt men samtidigt känns det som ett slöseri och lite oroväckande att inte kunna återkalla stora delar av mitt liv.
Hur många procent minns vi av våra levnads dagar? Tänk så många "vanliga" dagar vi haft som vi inte kan återkalla fast de säkert har varit jättetrevliga med lite fika, goda vänner och svamplockning kanske. Inte ens när jag läser mina egna gamla dagboksnoteringar i gamla almanackor kan jag minnas att jag faktiskt deltagit. Vissa saker är små och obetydliga som vad jag åt till middag men ibland kan det handla om till exempel en hel skolresa som jag har raderat ur minnet.
Handlar det verkligen om mig? Om jag läser den här bloggen om tjugo år? Känner jag då igen att det är jag som har skrivit den? Och den här torsdagen, kommer den att gå att återkalla?