Först och duktigast till slutet vinner?

När jag nu ändå är inne på egospåret. Ibland talar jag högt med mig själv. I mobiltelefonens tidsålder gör det inte så mycket för ingen tänker på det nu när folk går runt på stan med hörlurar i örona och talar oavbrutet ut i tomma intet. De flesta förutsätter då att personen talar i telefon även om så inte alltid är fallet.
Det är alltså ingen som reagerar på att jag går och pratar med mig själv speciellt inte här på landet i oktobermörkret... Vi är dessutom redan kända för att vara lite tossiga här borta i
o-ävla?
Anledningen till att jag talar högt med mig själv det är att jag ibland måste påminna mig själv högt och ljudligt om att jag duger och att jag är helt ok. (Eftersom ingen annan gör det)
Ibland glömmer jag nämligen bort det och försöker ta hem poäng i prestationsrallyt.

- Ta det lugnt!

- Det räcker nu! (här måste man låta sträng)

- Coola ned! Slappna av tjejen!

- Det är helt ok!

För tänk! Ibland behöver jag inte ens göra "mitt bästa" vilket många av oss fått lära sig utan ibland duger det faktiskt att göra det tillräckligt bra (för vem orkar göra sitt bästa hela tiden? Räck upp handen). Eller för att dra det till sin spets - rentav vara ett riktigt klantarsel.
I grund och botten är jag helt ok och duger ändå och det gör du med.