Jag har drabbats av en vårtrötthet som heter duga. Jag känner mig som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta när han träffades av draken Katlas eld:
- Att jag kan knappt inte röra benen längre och snart kan jag inte röra armarna heller.
Jag släpar mig fram, dricker Chisan i dubbla doser, försöker promenera med tunga steg, dricker kaffe, likör, äter ordenligt och lägger mig tidigt men inget tycks hjälpa.
Till saken hör kanske att jag fick en envis förkylning som nu är inne på tredje snart fjärde veckan. Hostfasen. Jag som gärna när den föreställningen att jag är immun mot precis allting åkte på ett löjligt virus här på vårkanten. Symtomen har varit TRÖTT, sen huvudvärk, sen blödande tandkött (det var nog det värsta) sen snorfas, rinnande ögon fas, en sväng med diarré(!), mera snor, slemhosta, rethosta, fortfarande hosta, huvudvärk och nu TRÖTT igen. Kan detta vara slutet månntro? På förkylningen alltså...man får väl ändå tro att jag överlever?
Urtrist är vad det är. Att se sig omkring, se massor som smälter fram under snön och se massor som behöver göras och sedan knappt orka lyfta armarna.
2 kommentarer:
jag tänkte skriva något uppmuntrande om hur du kan utnyttja eländet på något vis men jag tror jag är ärlig och bara tycker synd om dig i stället :-)
Helt rätt tänkt! Tyck bara synd om mig så känns det iallafall lite bättre...
Skicka en kommentar