Rakt in i himlen

Förra året köpte jag skidor som jag åkte på för första gången på säkert trettio år. Jag åkte säkert flera mil på de där skidorna fast i år har jag inte fått ut dom ur garderoben ens en gång.

Jag har drabbats av promenadmani.

Den här veckan har jag gått nästan varenda dag. Jävlars vad jag går . Jag går och går.
Idag gick jag 5 kilometer direkt när jag vaknade klockan 6:30 och när jag kom hem och satt med laxmackan till frukost kom min pappa och hälsade på och undrade om jag ville gå och titta efter vargspår. Det ville jag och så vips var det ca 7 kilometer till lite drygt. Nu var jag uppe i en dryg mil och klockan var inte ens 13:00 och det är så att det kliar i benen nu när klockan närmar sig 17:00.
Det är skönt att gå och ibland känns det som att jag skulle kunna gå precis hur långt som helst. Kanske kan jag gå ända till himlen?

Fem bröd och två fiskar

Jag gillar att titta på matprogram. Favoriter är Nigella och Jamie Oliver. Fast det är en sak som förbryllar mig och det är vad små i maten andra människor verkar vara?
I ett program med Nigella åt minst sex personer en bräserad kyckling med lite ris och grönsaker och då fick hon ändå rester över. Här i huset räcker knappt en kyckling till tre personer och då är det ändå rejält tilltaget med tillbehören och några rester att göra Thaisoppa av - ja, det har jag då aldrig sett röken av.

De lagar lika mycket eller om man vänder på det lite(!) mat som jag gör till tre personer och så bjuder de hem huset fullt. Sex till åtta personer runt bordet är inte ovanligt. Det är något som inte stämmer här.

Extremnatt i februari

Fredag kväll och dags att väcka upp livsandarna från vardagsbestyren. Att det skulle kunna bli kallt en fullmånenatt i februari kunde vi ana. Tack och lov hade vi sinnesnärvaro tillräcklig för att välja Eskils Koja på denna uteliggarnatt. När yttertempereraturen på kvällen visade minus - 15 grader var jag fortfarande inne på tanken att jag skulle testa vad det där med komforttemperatur egentligen betyder för en sovsäck - för att inte tala om vad det här med extremtemperatur betyder och tälta utanför kojan i enmanstältet.
Så här i efterhand är jag extremglad att jag ändrade mig då temperaturen fortsatte att sjunka hela kvällen och när vi vaknade på morgonen inne i kojan var det minus -29 grader utanför väggen (vilket är en bra bit under "extremtemperatur" på min sovsäck) men mer komfortabla minus -12 inne i kojan.
När jag varit ute och morgonkissat klockan 4 och gick in i kojan var det kavens som att "värmen" från de minus -12 slog emot i dörren.
Den här natten sov Andreas över i kojan med oss - samme man som hälsade på i Murstensdalen i december 2009. Det här var hans första uteliggarnatt och man får säga att vissa fegar inte - det här var utan konkurrens kallast hittills så snacka om att gå ut stenhårt. Lite expedition på Tundran-varning denna natt.
Fast när brasan brann som värst kom vi faktiskt upp i +5 vid ett tillfälle under kvällen och god mat och gott sällskap värmer gott i februarinatten.

Ljusskygg och folkskygg

Här i Hyttan är plogvallarna manshöga vilket innebär att jag inte törs rida ut. Hästarna gillar att pulsa i snö så länge det går till knäna men inte när det går till magen. På vägen törs jag heller inte rida för det är som att rida i ett jävla krondike. Skulle det komma en timmerbil eller en bildåre har jag ingenstans att ta vägen då vi inte tar oss över plogvallen.

Faktum är att det är lite otrevligt när jag själv är ute och går i mörkret. Jag är inte rädd för mörker, jag är inte rädd för spöken och jag är inte rädd för vilda djur.
Däremot är det väldigt obehagligt att vara ute alldeles själv i skogen på en väg med meterhöga snövallar och det kommer en bil eller en människa. Min vilda instinkt säger mig då att jag ska hoppa in i skogen och gömma mig men hur lätt är det i den meterhöga snön?

Jag avskyr att bli articifiellt upplyst när jag vandrar i mörkret. Jag avskyr höga plogvallar!

Ett speciellt tillfälle

Kom idag att tänka på den gången jag fick en flaska fin champagne i födelsedagspresent av mina arbetskamrater.
- Att drickas vid "ett speciellt tillfälle" som någon sade.
En vacker vacker strålande söndagsförmiddag i juni (ett par veckor efter födelsedagen) tvinnade jag upp ståltråden och tryckte ur champagnekorken med ett behagligt PLOPP och hällde upp de friska bubblorna strax efter frukost i det vackraste glaset jag har.

På måndagen tackade jag för den goda champagnen och vissa såg då lite besvikna ut.

- Men.....den skulle du ju dricka "vid ett speciellt tillfälle"

... och sannerligen säger jag eder att om jag öppnar en flaska fin champagne en helt vanlig söndagsförmiddag.
- DÅ (hokus pokus) BLIR det ett speciellt tillfälle!

Vänta inte till den där "speciella dagen" som kanske aldrig dyker upp.
Nej, drick upp de godaste vinerna först, klä dig i dina vackraste kläder och duka alltid med bästa porslinet. För varje dag är ett speciellt tillfälle - om vi gör det till det.

Dödsätare undanbedes

Om jag skulle råka (Gud förbjude) bli överkörd av en buss, köra in i en lyktstolpe med motorcykeln, bli avkastad från hästen och bryta nacken, få nåt hårt i huvudet på torget eller för att uttrycka mig mer exakt DÖ någon annanstans än hemma meddelas härmed vänligt men bestämt. - Jag vill INTE ha några blomsterarrangemang, rosor, gravljus, lyktor, nallebjörnar eller annan bråte av vilket slag det vara må, på den plats där jag vandrat över till andra sidan.

Skicka blommorna till de som bättre behöver dom och om någon nu absolut vill göra en gest så tänd ljusen hemma på trappen där jag bor så att jag hittar hem!

Jag har absolut ingenting till övers för dessa märkliga minnesmanifestationer på dödsplatsen.