Djupt - jättedjupt

Det här kommer att bli djupt....

Av alla mina nyårslöften är meditationslöftet det löfte som går absolut sämst och då går inte ens de andra med glans. Men just det går inte alls ärligt talat.

På två månader har jag suttit ned i en kvart högst vid ett par tillfällen och försökt hamna i nån slags trance eller åtminstone stillhet . Det går INTE bra. Nerverna är som ett trassel och rastlösheten river i ådrorna.

Fast nu senast när jag satte mig mitt på min röda vardagsrumsmatta kom jag iallafall på nåt som jag inte tänkt på sedan jag var barn.
När jag var liten tänkte jag och mina kompisar ibland på det spännande faktum, att om vi grävde ett hål rakt ned under oss skulle vi titta upp ur jorden igen någonstans. Detta eftersom vi vet (trots att det är svårt att tro på ) - jorden är rund. Som en boll. Såna självklarheter är det lätt att glömma bort i ekorrhjulet.

Det finns ganska många meditationstekniker där man ska visualisera jorden under sig och himlen ovanför sig men det är ju en märklig illusion för jag har ju egentligen lika mycket himmel under mig som ovanför mig. Det finns ingen fast punkt utan allt svischar omkring i en rasande fart i universum (inte underligt att man känner sig mer än lovligt förvirrad stundtals)

Teoretiskt kvarstår det faktum att om jag skulle gräva ett hål precis under mig skulle jag komma ut någonstans på andra sidan. Vid mitt enda ganska korta försök till juli-meditation dök frågan upp igen precis som när jag var nio år:
Vardå?
Vad?
Vad finns på andra sidan det här klotet - om jag går till den exakta punkten under rumpan där jag sitter på vardagsrumsmattan? Det finns ju en exakt punkt och den kan man antagligen räkna ut på något vis.

Inte Kina iallafall.
I havet? Antagligen. Det kan rent av vara så att precis där jag sitter och försöker meditera, så långt långt där under mig - där simmar en val, en haj eller något annat precis i samma ögonblick . Jag kanske sitter rakt ovanför magen på en vithaj!
Fascinerande känsla!
Skulle kanske köpa en jordglob och fördjupa mig i detta. Tänk om man skulle investera i en bra GPS och åka dit som ett livsprojekt? Sedan sätta sig där på andra sidan och meditera och veta om att långt långt där under röven är baksidan av min vardagsrumsmatta......

Trött Tröttare Tröttast

Inatt drömde jag att jag var i fikarummet på jobbet och somnade i soffan där. Jag drömde sedan att jag vaknade med dåligt samvete för att jag hade sovit i en och en halv timme på arbetstid. Jag vill också minnas att jag var ganska sur på mina arbetskamrater som inte väckt mig. Ganska ointressant i och för sig men....

Intressant är dock hur trött jag kan bli? När det inte räcker med att sova hemma i sin vanliga säng utan jag måste dessutom gå och lägga mig i drömmen och somna i ännu ett steg på en soffa på jobbet. PÅ min semester dessutom. Gäsp!

Katt-snacks

Jag har en katt som heter Zorro. Det är en riktig praktkatt, han är stor, vacker, snäll och kan prata. Han har dock en äcklig vana. (förutom att han som de flesta katter - äter upp hela råttor.)

Zorro äter dessutom fästingar. Det är i och för sig väldigt praktiskt för när jag har knipsat bort en fästning behöver jag inte ta reda på det lilla äcklet själv. Det är bara att kasta den på golvet så snaskar Zorro i sig den. Faktum är att först kommer han och talar om att han har en eller flera fästningar (jag sa ju att han kan prata) och sedan när han hör det lilla "ta-bort-en-fästing-knipset" börjar han se sig om:

-Var är den? Var är den?....Smaskens!

Skywalker

Jag är rädd för många saker här i livet. Förändringar jag inte valt själv, att tappa kontrollen, vatten när jag inte bottnar (eller åtminstone vet att jag bottnar i andra ändan av bassängen), intolerans, våld och gubevars för att spy (gah!) för att nämna något.
Jag är däremot inte det minsta rädd för höjder har jag upptäckt. Jag åker utan att blinka upp i högsta läget med en sky-lift, klättrar obehindrat upp fem meter på en stege och skrapar och målar gavlar eller kravlar runt på tak utan att ens känna en susning vare sig i knäna eller i huvudet.

Att jag upptäckt detta, är för att jag tillsammans med övriga familjemedlemmar har målat vårt hus från grunden till taknockeln och det är (med undantag av lite pyssel i hörnen och ändarna på två vindskivor) så gott som klart.

"Vi i Villa-varning" klass 1 är det garanterat på detta och förresten på tal om det gamla inlägget, så nåt expansionkärl såg inte sambon till trots att han för första gången på 14 år kom upp på vinden. Jag fattar ingenting om hur alla ledningar är dragna i den här gamla villan och DET måste jag ändå erkänna, det gör mig ganska skraj....

När ett plus ett ofelbart blir två

1. Vi har hyrt en lyft för att måla husgavlar.

1. Vi har semester

= 2 LÅGTRYCK

Det fullständigt vräker ned och om huset imorgon är naturligt träfärgat för att färgen runnit av kommer jag att betsa det i ek-bets för att åtminstone få lite (om)växlande nånstans.

MORR! :-(

Because I´m worth it - Kokospelle och Kokopellihästen

Kan man rida i skogen på en American Quarter Horse?

Den där frågan ställde jag en gång på ett hästforum. Diskussionen handlade från början om huruvida man kunde rida western på en travare (vilket går alldeles utmärkt). Varmblod (travhäst) går att få väldigt billigt när de inte visar sig kunna prestera något på travbanorna därför väljer en del att köpa ett varmblod eller någon gatukorsning för att rida western på dem. Vissa tävlar också framgångsrikt på dessa varmblod och korsningar. Varmblod har ofta bra psyke och god exteriör.

Under resans gång upptäckte jag dock sedan jag köpt mig en renrasig Amerikansk Quarterhäst att det fanns något som jag idag kallar för omvänd snobbism och det är nog nästan ännu värre. Att någon rider western på och tävlar på ett varmblod kunde man trots allt stå ut med - de fick (trots snobberiet) en viss respekt.

Men jag gjorde tydligen det oerhörda i Westernsverige blev jag snart varse. Jag köpte mig ett fint, dyrt Quarterföl UTAN att ha några tävlingsambitioner! Helgerån! Pärlor för Svin! Som att svära i kloster!

Där gick uppenbarligen gränsen! Svårast att ta detta hade naturligtvis vissa (inte alla) av de westernryttare som

1. inte hade någon Quarter eller liknande ras

2. ve och fasa DESSUTOM tävlade

Uppfödaren däremot verkade mest glad över att jag ville ha just "hans" fina häst.

Så nu till alla som fortfarande undrar: Jag köpte en American Quarter Horse för att jag kunde, för att jag hade pengarna, för att jag ville och framförallt kanske "Because I´m worth it".

Dudes Kokopelli Kid blev - efter en onödigt galen unghästtid som dessvärre i sin tur orsakade onödigt många veterinärräkningar (ska gå igenom dem i något inlägg) - en förvånansvärt bra och stabil ridhäst. Jag har lärt honom allt jag kan även om just det gick ganska fort(!?) ;-)

Men Kokopelli och Kokospelle har ännu inte, som dessa vissa uttrycker det "blivit nåt" och vi får finna oss i att bli kallade för "skogsmulle" och tro mig - det är inget de säger som beröm eller med beundran i rösten....

Därför gör jag det själv! För visst blev vi nåt! Även om vi inte har några rosetter...

Jag är helt säker - vi är superbra på skogsridning.

Det finns märk väl - toppdrillade tävlingshästar och även andra hästar som blir helt nippriga när de kommer utanför ett ridbanestaket. Kokopelli omvänt däremot har inte blivit prillig bara för att han kommer innanför ett ridbanestaket vilket faktiskt har hänt ett par, tre gånger i hans nu 12-åriga liv. Han gör som Kokopelli alltid gör. Han skrittar, travar eller galopperar dit jag styr honom, han stannar och backar när jag ber honom, han flyttar sig på alla ledder på begäran och är samarbetsvillig och gör alltid sitt hästbästa.

Kokospelle och Ambrakatten

Har ni läst om Pettson och katten Findus? Om ni inte har det rekommenderar jag det varmt och nej, det krävs inga barn för att låna böckerna på biblan eller köpa dom i affären.

Fantastiska böcker med underbara bilder för stora som små, om Pettson och hans katt Findus som alltid finns i hans omedelbara närhet.

Jag heter typ Kokospelle och trots att jag gjorde mig av med hönsen för några år sedan har Pettson och Kokospelle vissa likheter.

Kokospelle bor också i en röd stuga, skrotar runt som Pettson i trädgårdslanden, har förvisso hästar istället för höns att sköta om, Kokospelle dricker liksom Pettson en hel del kaffe, grejar och donar med allehanda saker. Men framförallt - Kokospelle har också en katt - katten Ambra.

Katten Ambra - hon grejar med sitt men om man ritade eller fotade en barnbok om Kokospelle och Ambra skulle de också alltid finnas med på samma bild har jag märkt. För där Kokospelle är, där är också Ambra även om vi grejar med vårt. När jag rensar morötter krafsar Ambra upp salladsfröna i andra änden av landet, när jag matar hästarna jagar Ambra mössen i sågspånen, när jag dricker kaffe i köket passar Ambra på att pilla i sig några kattmatspipplor(=torrfoder) och när jag sitter vid datorn leker Ambra med sladdarna . Naturligtvis sover Ambra i sängen och man behöver inte vara det minsta allergisk för att riskera kvävning.

Här i huset finns det två katter till men de går mer sina egna kattvägar och passerar in och ur livet mer kattlikt och sporadiskt. Men inte Ambra. Hon är där Kokospelle är!

Hokus-Pokus Bearnaise

Spänn av...
Det sista jag vill är att detta skall bli ännu en matblogg och jag vet att nu är det nära eftersom det (nästan?) handlar om mat tre inlägg på raken.

Fast vissa saker är värda att sprida vidare av flera anledningar.

Bearnaisesås brukar jag köpa konstgjord i en plastburk, detta trots att den är så fullsmäckad med E-nummer och andra tillsatser att ingredienslistan knappt får plats på etiketten. Lite märkligt eftersom riktig bearnaisesås är gjord av typ fem ingredienser ägg, vinäger, lök, dragon och smör. Än märkligare är att det sällan är varken smör eller ägg i den där konstgjorda E-bearnaissåsen trots att äkta bearnaise består mest av smör och ägg. Men tänk ibland måste man ändå beundra kemisterna...

Jag erkänner motvilligt att jag går igång på bearnaisesås på burk. Det är den perfekta nödsåsen till en blodig biff (eller så är det nåt E-nummer jag knarkar på?) och jag har ofta en burk ståendes i kylen (till saken hör också att nödsåsen med hjälp av alla tillsatser håller sig oförändrad i flera månader).
Igår var jag därför helt säker på, när jag grillade rotsakerna, stekte biffen och slog upp vinet att jag hade en kemi-bearnaise i kylen. Men till min fasa när jag rotat runt överallt även längst bak bland bortglömda marmeladburkar och odefinierbara gröna slemmiga saker i plastpåsar fanns det inte en konstgjord bearnaiseklick i hela kylen.
När man har ställt in sig på É-nummer och burken är borta finns det ingen återvändo utan då är det bara att plocka fram dom riktiga grejerna som handen på hjärtat är snäppet bättre. Smör, äggulor, dragon och vinäger. Nu är det tack och lov inte den temperamentsfulla mardröm att vispa ihop en egen bearnaise som kockarna och Rydbergs försöker lura i oss. Det är i själva verket - om man har lite armmuskler vill säga - ganska enkelt att slänga ihop en bearnaisesås. Detta faktum håller de hemligt för oss amatörer. Bearnaisen tycks vara kockarnas sista fästning? Rör inte vår bearnaise!

I alla kokböcker jag har läst (och det är en hel del) står det att lite dragon och finhackad lök (jag hoppade löken eftersom biffen redan låg på tallriken) skall koka ihop i lite vinäger och vatten. Sedan vispar man i två-tre äggulor och ställer kastrullen i ett vattenbad (för att såsen inte får koka). Sedan kommer momentet när det smälta smöret skall hällas ned i en fin stril och man ska vispa som en tok för att såsen inte ska skära sig. Ok lite jobbigt är vispandet men se det som att du sparar in på gym-kortet. Ända hit gör jag precis som det står i recepten fast sedan står det längst ned att "om såsen skär sig den går att rädda även om det tar lite tid".

Vaddå OM såsen skär sig? Jag skulle till att börja med vilja ändra det till "NÄR såsen skär sig" -för det gör den - var så säker. Min skär sig 99 gånger av 100 trots att jag har ganska hyggligt med armmuskler. Skillnaden är att NÄR den skär sig så slutar jag omedelbart att följa receptet för där det står att man måste börja om från början igen med en ny äggula och sedan göra om hela processen med den skurna såsen i en ny äggulesats. Om så var fallet skulle jag lika gärna kunna göra omelett till biffen - för många äggulor skulle det bli om man säger så och tid skulle det ta.

Nej nu kommer Hokus-Pokuset som du aldrig får veta av proffsen. Det räcker att ta cirka en matsked IS-kallt vatten och hälla i den skurna såsen och vispa till och vips är det bara att fortsätta som om ingenting har hänt. Mat-Magi i bästa kemiststil!

Varför kokboksförfattare inte berättar detta är en gåta.... eller så är det med flit?

Leksaker för vuxna

Mitt kök är inte stort men det blir aldrig så trångt att det inte går att klämma in en ny köksmaskin. Jag vill gärna framstå som anspråkslös och enkel till min läggning men jag har tvärtemot denna föreställning om mig själv - en bisarr last. Jag är barnsligt förtjust i maskiner och apparater av allehanda slag.

Nu har jag inhandlat två nya viddunder att leka med. En glassmaskin med display som jag inte hunnit prova än eftersom jag har haft fullt upp med att göra juice i den nya Råsaftscentrifugen. En råsaftscentrifug motsvarade alla begärda förväntningar hos en köksmaskingalning som mig. Det här var kul!

I ett rör stoppar man ner hela äpplen, morötter, ananas, lime, broccoli, spenat, ingefära, vattenmelon eller vad man nu råkar ha hemma. Det behövs inget skalande och hackande utan det är bara att slänga i stora bitar med skal så länge det går ned genom röret, på med full effekt och ett tryck med medföljande matare. BRUM!

Sedan rasslar det till och ut i en liten pip ned i en tillbringare rinner jättegod juice. I bakänden kommer skalet och resterna ut i en liten låda. Amazing!

Resterna förresten har jag räknat ut att jag kan ge till hästarna åtminstone när jag gör på morötter och äpplen.

Nu ska jag leta bland glassrecepten vad jag ska inviga Krupsen med. Man skulle kanske kunna ta juicen och hälla ned den i glassmaskinen när man tröttnat på att dricka juice?

Spagetti i lyxigt sällskap

Igår hade jag en god vän på besök. Den vännen hade en flaska MASI Campofiorin 2006 med sig i korgen och jag stodför maten. Det blev en spagetti Carbonara och ibland blir kombinationen vin och mat 5 av 5 möjliga. Godare kan man inte få på värsta Italienska restautangen helt säkert.

Stek på bacon eller ännu hellre pancetta om du bor avigt till (stört omöjligt att få tag på inom sex mils omkrets här i Bergslagsskogen). Koka vit spagetti gjord på durumvete (ingen jävla fiberspagetti) al dente. Blanda i nymald svartpeppar, riktig grädde och bacon. Upp på tallriken och toppa med en rå äggula och massor av färskriven parmensan. Häll upp det underbara vinet som inte gav skuggan av huvudvärk trots två glas (jag är lite klen när det gäller rödvin)

Mamma Mia!

Rosa Helenae

Jag försöker att anlägga en trädgård fast jag kan inte påstå att det går så värst bra. Ambitionerna är höga men brännässlor, våtarv och kvickrot ligger för det mesta steget före mig. Att påta i trädgården är ju inte heller det ENDA intresset jag har. Men en sak har jag iallafall lyckats med och det är honungsrosen Rosa Helenae. Den hotar för närvarande att ta över hela huset.

Kreativt Kaffe

Här i ute i oävla finns eller rättare sagt fanns det en gång två fik att fika på så här i sommartider. Ett på cykelavstånd efter en sjö (populärt för MC-åkare) och ett logcafe som var öppet på helgerna. Nu har det kommit fram till mina öron att dessa caféer inte fått tillstånd att sälja kaffe och bakverk denna sommar. Varken till oss som bor här och till turister på grund av några EU-regler. Detta har jag förvisso inte käll-kollat men det skulle inte förvåna mig ett smack.
Är det inte bra märkligt i så fall?
I Örebro ställer de ut stolar på snart varenda trottoar och sedan är det fritt fram att servera öl och vin långt in på småtimmarna men här uppe i skogen får man inte sälja kaffe och bullar på en loge. Detta på grund av ett snårverk av regler förmodligen anpassade för de stora matställen som ligger utefter Europavägarna?

I boken "Det franska lantköket" berättar författaren Joanne Harris om en bioodlare i Frankrike som myndigheterna med hänvisning till EU-reglementet förbjudit att sälja traditionellt tillverkad honung. En honung som hans familj sålt i generationer. Idag säljer han vykort istället för 5 euro styck, vilket kan tyckas ganska svindyrt för ett vykort. Men om man köper ett vykort så ingår det en kruka honung också.

Om det stämmer att små caféer och fikaställen här ute på vischan får ge upp sin verksamhet på grund av nåt korkat reglemente uppmanar jag till kreativitet. Sälj skosnören. Eller måla en tavla och ta inträde. För kaffe och dopp det har vi alltid rätt att bjuda på när det kommer gäster.

Udda talanger

Ikväll har jag pratat om dikning, buskröjning, bärlager, priset på grus och salt samt diskuterat det stigande dieselpriset. På landet får man odla de mest märkliga talanger som man inte hade en aning om att man hade. Jag är nämligen kassör i vägföreningen här och ikväll hade vi årets enda styrelsemöte där vi pratar om sådana praktiska saker blandat med lite skvaller om vad som hänt borta i stugorna sedan förra årets styrelsemöte .
Tack och lov är det härliga människor som också åtagit sig dessa märkliga väguppdrag så gott som helt ideellt och jag har förutom trevligt sällskap fått kakor, bullar och bakelse till kvällsmat(där föll varenda föresats om att äta bättre och nyttigare mat).
Tänk på det nästa gång ni svischar in på en grusväg med gul skylt (de blåskyltade vägarna tar vägverket hand om) att dessa vägar sköter sig inte själva och inte är det staten heller även om vi får viss statlig finansiering än så länge

Packers ö i Juli

Hemma där jag bor finns det en sjö och i den sjön ligger en ö som heter Libsons ö på alla befintliga kartor. Fast vi som bor här tycker inte att det är Libsons ö utan vi tycker att det är Packers ö. Förr i tiden bodde det en man på ön som hette Packer. Libson kanske också har bott där men det är Packer vi tänker på för Packer hade ett livsprojekt. Han skulle bygga en väg från ön till fastlandet och av det syns spår än idag. Han kom inte så långt trots att han jobbade på, kanske sisådär en 10 meter ut på var sida? Men om det projektet och om när Packers häst Svarten hoppade i sjön finns det en låt med Kuntera men det kanske jag berättar om en annan gång.

Uteliggargänget fick i alla fall idén att vi skulle tillbringa julinatten mellan den 3 och 4 juli på just Packers ö. (Nu märker vän av ordning att juni fattas i denna uteliggarsvit men det blev ju två i maj och en avstickare till Nordkalotten i juni så skitsamma - det är ingen prestigeförlust att missa juni, då tältar ju varenda skolklass).
Det åskade rätt så bra på fredageftermiddagen men det lugnade ned sig framåt 19 tiden så efter att vi letat på en borttappad åskskrämd(?) bagge gav vi oss i väg med packning i plastbåten för en sommarkväll på ön. På något vis anade vi redan under sökande efter baggen att den här övernattningen inte skulle bli någon lek och så här i efterhand kan vi konstatera att det blev det inte heller.
Kvällen var förvisso otroligt vacker och hade varit helt perfekt på vykort men verkligheten var en annan. Utan en vindpust fanns det knott i tillräcklig mängd för att döda en oxe men hårda som flinta smorde vi in oss med bekämpningsmedel klass tre samt tjära och hängde sjalar över huvudet. Vi fick i oss lite mat tillagat på grill och spritkök för trots det kraftiga regn som fallit under dagen var det totalt eldningsförbud i länet och brandkåren hade vi fått ut i skogen förr och vi hade inte lust med någon favorit i repris.
Ca kl 22:30 nådde knottstressen klimax och vi gick och lade oss bara för att upptäcka att knott kommer igenom myggnät hur enkelt som helst.

Klockan 01:12 plingar mobilen till och ett SMS anländer ”Strömmen har gått” stod det. Inte för att strömförsörjning har någon direkt betydelse under en presenning på Packers ö men det är sambon som tänker på alla fåren och hästarna i hagen och att de nu är utan el i staketet vilket gör att de kan passera ut och rovdjuren kan passera in, för att fatta sig kort om det.
Jag däremot tänker mest på vår extremt ostrategiska placering under de höga tallarna uppe på klippan på ön när jag återigen hör åskan mullra på avstånd men högt säger jag:
- Strömmen har gått!
Svaret kommer klarvaket från nästa sovsäck:
- Åskan närmar sig för varje blixt och jag är helt knottäten.
Tystnad. Sedan säger fadern hoppfullt:
- Ska vi dra?
- Ja, vad fan vi har ju sovit en stund och klockan är snart halv två och det räknas väl som nästan morgon eller hur? Det gills som juliövernattning… Jobba!

Under djup koncentration och under massiva knottattacker river vi lägret i mörkret medan åskan kommer rullande över skogarna. Detta är enda gången jag beklagar att Packers inte lyckades med sitt vägprojekt för nu får vi vackert ta båten. Vi drar en suck av lättnad då vi en halvtimme efter sms:et sitter i båten och den 35 år gamla motorn troget knorrar i gång på tredje draget. Sedan börjar en otroligt vacker nästan magisk men samtidigt smått kuslig färd över sjön. Vattnet ligger svart och blankt som olja. En ensam trut följer båten mot den gråsvarta himlen, en himmel som med jämna mellanrum lyser upp av blixtar. Precis när vi är framme vid hyttan och vi får in grejerna under tak klyver en blixt himlen där vi står och så kommer störtregnet.
Nu är den förbannade sommaren här.

Tur och otur jämnar ut sig

Alla dagar blir inte som man tänkt. Nu har det varit sol i drygt en vecka från klar himmel och då tänkte jag att jag tar en semesterdag och åker ut på sjön för att få lite sol på min bleka lekamen. Men vips och det blev molnigt, åskmuller och regn efter ungefär en kvart på sjön. Var kom molnen ifrån? Nog för att jag längtar efter både moln och regn men det var väl då fan att det skulle komma PRECIS idag när jag slapp sitta på kontoret och hade planerat för en stekhet eftermiddag.
Sedan lade jag mig på gräsmattan en stund när jag kom tillbaka moln och åskmuller till trots och vips blev jag biten av en etterkaja (pytteliten illröd myra som bits värre än nåt annat).
Det går inte min väg idag - nu har jag bara veckans V64 kvar att hoppas på. En före detta arbetskamrat från mitt tidigare liv som tillika var rå-pessimist och en butterkvist sa alltid att tur och otur jämnar ut sig. Denna dag borde förbättra oddsen något inför kvällen?