Extremnatt i februari

Fredag kväll och dags att väcka upp livsandarna från vardagsbestyren. Att det skulle kunna bli kallt en fullmånenatt i februari kunde vi ana. Tack och lov hade vi sinnesnärvaro tillräcklig för att välja Eskils Koja på denna uteliggarnatt. När yttertempereraturen på kvällen visade minus - 15 grader var jag fortfarande inne på tanken att jag skulle testa vad det där med komforttemperatur egentligen betyder för en sovsäck - för att inte tala om vad det här med extremtemperatur betyder och tälta utanför kojan i enmanstältet.
Så här i efterhand är jag extremglad att jag ändrade mig då temperaturen fortsatte att sjunka hela kvällen och när vi vaknade på morgonen inne i kojan var det minus -29 grader utanför väggen (vilket är en bra bit under "extremtemperatur" på min sovsäck) men mer komfortabla minus -12 inne i kojan.
När jag varit ute och morgonkissat klockan 4 och gick in i kojan var det kavens som att "värmen" från de minus -12 slog emot i dörren.
Den här natten sov Andreas över i kojan med oss - samme man som hälsade på i Murstensdalen i december 2009. Det här var hans första uteliggarnatt och man får säga att vissa fegar inte - det här var utan konkurrens kallast hittills så snacka om att gå ut stenhårt. Lite expedition på Tundran-varning denna natt.
Fast när brasan brann som värst kom vi faktiskt upp i +5 vid ett tillfälle under kvällen och god mat och gott sällskap värmer gott i februarinatten.

Ljusskygg och folkskygg

Här i Hyttan är plogvallarna manshöga vilket innebär att jag inte törs rida ut. Hästarna gillar att pulsa i snö så länge det går till knäna men inte när det går till magen. På vägen törs jag heller inte rida för det är som att rida i ett jävla krondike. Skulle det komma en timmerbil eller en bildåre har jag ingenstans att ta vägen då vi inte tar oss över plogvallen.

Faktum är att det är lite otrevligt när jag själv är ute och går i mörkret. Jag är inte rädd för mörker, jag är inte rädd för spöken och jag är inte rädd för vilda djur.
Däremot är det väldigt obehagligt att vara ute alldeles själv i skogen på en väg med meterhöga snövallar och det kommer en bil eller en människa. Min vilda instinkt säger mig då att jag ska hoppa in i skogen och gömma mig men hur lätt är det i den meterhöga snön?

Jag avskyr att bli articifiellt upplyst när jag vandrar i mörkret. Jag avskyr höga plogvallar!

Ett speciellt tillfälle

Kom idag att tänka på den gången jag fick en flaska fin champagne i födelsedagspresent av mina arbetskamrater.
- Att drickas vid "ett speciellt tillfälle" som någon sade.
En vacker vacker strålande söndagsförmiddag i juni (ett par veckor efter födelsedagen) tvinnade jag upp ståltråden och tryckte ur champagnekorken med ett behagligt PLOPP och hällde upp de friska bubblorna strax efter frukost i det vackraste glaset jag har.

På måndagen tackade jag för den goda champagnen och vissa såg då lite besvikna ut.

- Men.....den skulle du ju dricka "vid ett speciellt tillfälle"

... och sannerligen säger jag eder att om jag öppnar en flaska fin champagne en helt vanlig söndagsförmiddag.
- DÅ (hokus pokus) BLIR det ett speciellt tillfälle!

Vänta inte till den där "speciella dagen" som kanske aldrig dyker upp.
Nej, drick upp de godaste vinerna först, klä dig i dina vackraste kläder och duka alltid med bästa porslinet. För varje dag är ett speciellt tillfälle - om vi gör det till det.

Dödsätare undanbedes

Om jag skulle råka (Gud förbjude) bli överkörd av en buss, köra in i en lyktstolpe med motorcykeln, bli avkastad från hästen och bryta nacken, få nåt hårt i huvudet på torget eller för att uttrycka mig mer exakt DÖ någon annanstans än hemma meddelas härmed vänligt men bestämt. - Jag vill INTE ha några blomsterarrangemang, rosor, gravljus, lyktor, nallebjörnar eller annan bråte av vilket slag det vara må, på den plats där jag vandrat över till andra sidan.

Skicka blommorna till de som bättre behöver dom och om någon nu absolut vill göra en gest så tänd ljusen hemma på trappen där jag bor så att jag hittar hem!

Jag har absolut ingenting till övers för dessa märkliga minnesmanifestationer på dödsplatsen.

I lägereldens sken vid Uvbergsbron

I januari i år fick vi inte till det med någon övernattning, ibland vill det sig liksom inte riktigt - det blev en månad med förhinder. Det är för oss heltidsarbetare inte så mycket dagar att välja på när oxveckorna hopar sig. Först blev det för mycket värk här och där (lederna kan minsann knaka och knarra denna kalla årstid) och sedan blev det för mycket rallybilar.
Men ut och elda det ska vi så vi valde en lightvariant. Vi åkte iväg på vargspanartur på plogade och väl uppkörda vägar i skogslandet. Det fanns nästan inte en oplogad väg i hela Nitälvsområdet vilket är ovanligt för årstiden och bitvis var det som att köra på räls fast tvärtom typ i de djupa hjulspåren.
Inga vargar såg vi men väl var de hade varit. Det känns många gånger som att vi bara är minuter ifrån en svanstipp.
Världens godaste köttfärsbiffar vid Uvbergsbron blev det. Kryddade med citronskal(!) men det blir den vanliga sängen då bloggskrivaren ska upp och jobba imorgon.

Undan för Hjärter Drottning!

Här händer det inte mycket märker den som eventuellt tittar in här emellanåt.
Jag har fullt upp med att lära mig att gilla vinter kan jag säga.
Idag skulle jag gå en promenad med hästen men insåg redan på bron här i Hyttan att det var helt fel dag. Jag mötte en liten blågul dundrande sak nästan direkt och den närmade oss när jag befann mig mitt på bron i hög fart.
Eftersom jag åtminstone helt säkert inte befann mig på någon specialsträcka och jag har en häst med mig i grimma finns det i dessa lägen bara en sak att göra.
Samla mod och gå MITT I VÄGEN och mitt på bron! Det kräver bra skor och en beredskap i klass med James Bond för säker kan man aldrig vara men det är det absolut bästa sättet att få bilförare att använda den lilla pedalen de faktiskt har i mitten. Rallyföraren insåg till sist och slutligen att jag inte hade för avsikt att flytta mig så han fick lov att sänka farten och jag klev då åt sidan med värdighet. Jasmine tyckte ändå inte om den även i låg fart bullrande bilen och steppade loss ganska ordentligt så jag bestämde att det var lika bra att gå hem igen. En transportsträcka är inte heller rolig att befinna sig på med en häst i släptåg. Tog då vår lilla träbro längre ned efter älven på tillbakavägen och till min stora glädje fanns där färska spår av ett lodjur som troligen passerat bron inatt. De hade jag inte upptäckt om inte rallybilen kommit. Kan det verkligen finnas en mening med allt?

Den här tekniken att gå mitt i vägen är minst lika effektiv om man sitter på hästen och tycker en bil närmar sig i hög fart. Då kan man dessutom i slutfasen vända ut rumpan på hästen mot mitten av vägen och själv se ut som om man satt på häst för första gången i sitt liv. För även de som inte har den minsta kolla på hästar vet åtminstone en sak, de kan sparkas där bak och de allra flesta är rädd om lacken.....

I got the Power!

Varje dag sedan nyår startar jag upp med en stunds meditation och mindfulness. De dagar jag eventuellt missar gör jag det senare under dagen.
Det kan i och för sig också bero på att jag överdoserar D-vitaminkapslar men det kvittar vilket. Jag konstaterar ändå att jag är ovanligt pigg för denna årstiden.
Ikväll är det fullmåne dessutom vilket gör att det blir extra fart på energin.

Full wolf moon (eng medieval), moon of the terrible (sioux), cold moon (cherokee), ice moon(neo pagan), quite moon(celtic), Rainbow Fish moon(New Guinea), januarimåne, me moon-walking :-)