Jag gick i mål 1 timma, 9 minuter och nåt mer efter starten. Stel och trött som aldrig förr, är verkligen långt från toppform.
Efter att först köra 25 mil sedan springa 1 mil för att ganska kort därefter sätta mig i bilen och köra 25 mil åt andra hållet var inte optimalt kan jag säga.
När jag klev ur bilen hemma fick jag hålla mig i bildörren för att inte ramla omkull. Jag hade och har fortfarande ont nästan överallt. Att det skulle bli ett jobbigare lopp än sist var jag beredd på men inte att jag skulle stappla fram efteråt.
måndag 27 september 2010
lördag 25 september 2010
Laddning pågår
Jag håller på att ladda upp för ett förhoppningsvis ytterligare ett varv på Lidingö Tjejlopp. Det går till så att jag den här sista dagen innan försökt hålla mig lugn och stilla.
Jag undrar alltid dagarna innan ett sånt där påhitt hur jag kunde komma på nåt så befängt som att anmäla mig till dylikt.
Inte nog med att det är ett bök att ta sig till Stora Staden för att springa en mil, Lidingöloppet är dessutom en mil upp och ned och upp och ned. Jag som föredrar och tycker det är tillräckligt jobbigt att springa på platta backen.
I år har jag inte tränat lika mycket som förra gången, men har försökt vila mig i form nu i veckan för att på så vis ta mig runt. Fast runt en mil kommer man väl alltid såvida man inte bryter benet på nån gammal trädrot men det lär inte bli några rekord i år.
Jag undrar alltid dagarna innan ett sånt där påhitt hur jag kunde komma på nåt så befängt som att anmäla mig till dylikt.
Inte nog med att det är ett bök att ta sig till Stora Staden för att springa en mil, Lidingöloppet är dessutom en mil upp och ned och upp och ned. Jag som föredrar och tycker det är tillräckligt jobbigt att springa på platta backen.
I år har jag inte tränat lika mycket som förra gången, men har försökt vila mig i form nu i veckan för att på så vis ta mig runt. Fast runt en mil kommer man väl alltid såvida man inte bryter benet på nån gammal trädrot men det lär inte bli några rekord i år.
lördag 11 september 2010
fredag 10 september 2010
Grinolle
Jag har gråtit i mina dar. Det finns nog nästan ingen som gråtit så mycket som jag? Jag har ett behov av att gråta ut ordenligt emellanåt och det har jag dragits med ända sedan jag var barn.
Nu finns det tack och lov eller tyvärr en hel del att gråta över och finns det inga nya sorger och bedrövelser kan man alltid dra fram nåt gammalt elände ur garderoben att grina över.
Fast för ca 5 år sig bestämde jag mig för att det var färdiggrinat, jag var helt enkelt jävligt trött på att gråta. Nu skulle det vara färdiggrinat. För även om behovet finns är det förstås inte så kul i längden. Jag bestämde mig helt enkelt för att tuffa till mig och istället ge mig ut att springa så fort jag kände för att grina. Det blev till att börja med ett jävla löpande men jag höll undan bra länge och nu får jag nåt återfall emellanåt men inte värre än att det är hanterbart. Ibland måste jag bara få falla ned till botten av förtvivlans förtvivlan för att sedan återigen resa mig ur askan (läs snorpappren) som nån egen variant av Fågel Fenix.
Efter att ha börjat läsa på mer om fenomenet Highly Sensitive Person upptäckte jag till min förtjusning och lättnad att det är så gott som standard för oss HSP att vi drar oss undan för att slicka våra sår och få grina ifred. Det finns det forskning på.
Om du är likadan har jag ett tips. Passa på genom att se sorgliga filmer - då är det mer legitimt än att bara tycka synd om sig.
Riktiga gråtfilmer som är aktuella nu är:
My sisters keeper (Allt för min syster)
Hachiko - en vän för livet.
En gammal gringoding är "Breaking the Waves"
Nu finns det tack och lov eller tyvärr en hel del att gråta över och finns det inga nya sorger och bedrövelser kan man alltid dra fram nåt gammalt elände ur garderoben att grina över.
Fast för ca 5 år sig bestämde jag mig för att det var färdiggrinat, jag var helt enkelt jävligt trött på att gråta. Nu skulle det vara färdiggrinat. För även om behovet finns är det förstås inte så kul i längden. Jag bestämde mig helt enkelt för att tuffa till mig och istället ge mig ut att springa så fort jag kände för att grina. Det blev till att börja med ett jävla löpande men jag höll undan bra länge och nu får jag nåt återfall emellanåt men inte värre än att det är hanterbart. Ibland måste jag bara få falla ned till botten av förtvivlans förtvivlan för att sedan återigen resa mig ur askan (läs snorpappren) som nån egen variant av Fågel Fenix.
Efter att ha börjat läsa på mer om fenomenet Highly Sensitive Person upptäckte jag till min förtjusning och lättnad att det är så gott som standard för oss HSP att vi drar oss undan för att slicka våra sår och få grina ifred. Det finns det forskning på.
Om du är likadan har jag ett tips. Passa på genom att se sorgliga filmer - då är det mer legitimt än att bara tycka synd om sig.
Riktiga gråtfilmer som är aktuella nu är:
My sisters keeper (Allt för min syster)
Hachiko - en vän för livet.
En gammal gringoding är "Breaking the Waves"
tisdag 7 september 2010
Vatten i dammen men nada i brunnen
Idag lade jag med pappas hjälp i fiberduken och dammduken och började fylla på vatten. Pumpen gick och gick och gick och rätt som det var tog det slut i trädgårdsbrunnen. Eller inte slut kanske för jag såg vattenytan långt där nere men sugslangen räckte inte ända ned till botten. Jag får fortsätta fylla på vatten en annan dag. Det är trots allt en tillräcklig vattenspegel för att träden skulle kunna spegla sig i den. Det här var roligt och det kommer att bli skitbra om man bortser från att det blev torrt i sugslangen. Men det rinner väl till igen....
Flosjönästet ungefär 30 grader varmare i september
Vi var naturligtvis tvungna att återvända även hit. Förra gången var det ungefär 16 grader kallt och nu var det nog minst 14 grader varmt och inte varmare? Fast ingen av våra utflykter tycks vara spikraka för naturligtvis höll vägverket på med oljegrusbeläggning på den extremt smala vägen vilket innebar att vi fick ta en låååång omväg på skraltiga skogsvägar och tro mig…en Avensis är ingen höjdare att köra på timmervägar med två hjulspår och en höjd hög som kebnekajse i mitten.
Jag brukar sova enormt bra ute i det fria, men inte vet jag om det var vaxskivlingarna och tofsskivlingarna vi hittade på vägen dit och stekte upp över elden eller om det var något annat för jag drömde ovanligt nog den ena mardrömmen efter den andra första hälften av natten och bestämde mig ungefär vid ett tiden att jag skulle ligga vaken ett tag. Jag orkade inte med en enda mara till. Jag slumrade dock till igen efter en tid och då gav sig tack och lov marorna av till nya platser och resten av natten blev lugn.
En vacker plats och fantastiskt vackert höstväder var det i alla fall. Längtar redan efter nästa tur men jag tror jag skippar svampmiddagen nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)