Ice-age

Jag vacklade länge om jag skulle ta cykeln och åka fram till byn och titta på majbrasan eller inte. Men ärligt talat händer det inte så mycket på en majbrasa annat än att man står där och huttrar och ser in i lågorna. Varm på framsidan och iskall på baksidan och det stämmer mer än någonsin - för ikväll är det bara tre plusgrader ute och det hotar med värsta bakslaget hittills den här våren. Björkarna är starkt på gång och även andra blad och blommor är på god väg mot sommar och det kommer sannolikt blir rejält med minusgrader inatt.
Vad är det att fira om man tänker efter?

Nej i år får jag kontemplera över vårens ankomst på annat sätt. Som det känns nu är nog bön det enda som kan hjälpa mina späda plantor därute i rabatten och inte nån ris-eld framme i byn.

Asagudarna Freja och Frej kommer mer till pass eller varför inte det katolska skyddhelgonet Fiacre som vakar över trädgårdsmästare. Rosa av Lima kanske kan ge en hjälpande hand eller Urban av Langres skulle kanske kunna göra något åt vädret.
Med så många heligheter finns det kanske hopp både för hedningar och kristna.

The Brofallsmovie - Camp brofall 3

Glömskan - en välsignad förbannelse?

Ibland slår det mig med lättnad eller med fasa - beroende på dagsformen, att jag har glömt de flesta dagarna som hittills inträffat i mitt liv. Jag minns människor (inte alla dock), vilka platser jag bott på och har ganska mycket barndomsminnen men jag minns endast i stora drag. Faktum kvarstår att de allra flesta dagarna är helt blanka, ibland är de blanka bara efter någon vecka. Det är bara vissa speciella händelser som fastnat - inte nödvändigtvis de storslagna men ändå-
Jag misstänker att den här dagen är ännu en av de där dagarna jag kommer att glömma om det (Gud förbjude) inte inträffar något dramatiskt de sista fyra timmarna.
Jag åkte till jobbet på MC och frös som fan men det har jag gjort förr så det utmärker sig inte direkt, deklarerat en förening, jobbat på med löpande lönearbete, handlat, köpt färg, ätit en medelmåttig lunch förvisso tillsammans med ett trevligt gäng från skolan och så har jag gjort de vanliga sysslorna härhemma. Eldat, diskat, matat hästarna...

Jag kan inte bestämma mig för om denna glömska är en välsignelse eller en förbannelse? På ett vis är det ju ganska skönt att inte minnas allt men samtidigt känns det som ett slöseri och lite oroväckande att inte kunna återkalla stora delar av mitt liv.
Hur många procent minns vi av våra levnads dagar? Tänk så många "vanliga" dagar vi haft som vi inte kan återkalla fast de säkert har varit jättetrevliga med lite fika, goda vänner och svamplockning kanske. Inte ens när jag läser mina egna gamla dagboksnoteringar i gamla almanackor kan jag minnas att jag faktiskt deltagit. Vissa saker är små och obetydliga som vad jag åt till middag men ibland kan det handla om till exempel en hel skolresa som jag har raderat ur minnet.
Handlar det verkligen om mig? Om jag läser den här bloggen om tjugo år? Känner jag då igen att det är jag som har skrivit den? Och den här torsdagen, kommer den att gå att återkalla?

Brofallsvals i april

Vilken strålande vacker påskhelg men ack så mycket att göra. Det är vedklyvning och arbetsdagar och fan och hans moster. Men en natt i det fria får man inte missa så
- av det bar -
till "hemmaberget" Gårdvika och Brofallet.
Väl där sov vi i fårhagen bland alla vitsipporna men innan dess kollade vi att en fyrhjuling kunde klättra uppför de branta passagerna på berget (det kunde den), vilka vårlökar som kommit upp (en väldig massa) och hur mycket förödelse mössen ställt till inne i torpet (en hel del - de är förvånansvärt företagssamma de små liven).
Vi konstaterade också att flugsnapparen hade anlänt cirka två veckor för tidigt och så åt vi förstås pappas goda biffar. Grillade på den finska storgrillen.
För att få lite kvalitets tid och friluftsliv krävs inte alltid några tiomilavandringar utan precis som i förra inlägget kan vi konstatera att äventyret är precis runt hörnet.

Kamelkärlek

Äventyret är ibland mycket närmare än vad man kan ana. Direkt efter en stressad dag på jobbet bar det av på en resa i det blå med Södra Hyttans Idéförening. Årsmöte är egentligen ganska trista historier så vi brukar piffa upp dom lite. Just det här året var det lilla systern och sambon som arrangerade och resan tog sin början vid det gula tegelhuset och slutade i Gamla Viker några mil hemifrån. Vi hade då hamnat hos

"Kalle Kamel med familj - en orientalisk karavanfärd till 1700-talet"

Inger tog emot oss med värme vid ankomsten och vi blev väl omhändertagna från första stund. Hon berättade om kameler i allmänhet och om sina kameler i synnerhet och så presenterade hon Ali - Kameltränare från Somalia som via Örebro fått det för honom perfekta jobbet.
Ali och Inger ropade på kamelerna som genast kom för att träffa oss och jag fick snabbt ett nytt favoritdjur att foga till listan. JAG VILL HA EN KAMEL! Helst flera stycken förresten. Undrar om de kan gå tillsammans med hästar?
Inte vet jag om alla kameler är så trevliga som de här tre kamelerna var Kalle, Anna och Karlsson men jag blev faktiskt helt såld och det tror jag vi blev allihop som deltog...

Med Alis och Ingers hjälp fick vi alla en ridtur runt gården. En perfekt sysselsättning efter en stressig dag på jobbet att sitta där- barbacka på en stor lurvig kamel och gungas runt bland blåsippor och vitsippor i den för dagen härliga vårsolen.
Kamelerna var också utmärkta att kela och gosas med - lugna, snälla och sociala.

Och inte nog med det - Ali visade sig inte bara kunna dressera kameler han var dessutom en utmärkt kock, så efter kamelritten fick vi en fantastisk somalisk lammrätt med diverse tillbehör och avslutade med kamelkaka och kaffe från Afrikas horn. Årsmötet? Ja visst ja, det repade vi av efter kaffet som en parentes.

Hjälm kändes väl lite överkurs
för en rutinerad Westernryttare
på snälla kamelen Karlsson

men nu är vi i Sverige, så då det fick bli

både "hängslen och livrem" .

Om heliga ting

Thich Nhat Hanh (skumt namn) heter en vietnames som skrivit boken "Mindfulness" ögonblickens under. Den ska ni läsa. Speciellt ni som gnäller och klagar över att tiden går så fort och kanske rentav fortare och fortare med åren.

- "Det det finns två sätt att diska. Det är ena är att diska för att få ren disk och det andra är att diska för att diska" skriver Thich i sin bok. Om man diskar för att bli färdig, för att kunna sätta sig i soffan med en kopp kaffe kommer man inte heller kunna njuta av kaffekoppen om sinnet hela tiden är någon annanstans. Var närvarande. Om man diskar ska man diska som om det är det viktigaste i ens liv, om man bär vatten till hästarna skall man bära det som om det är det viktigaste i ens liv och om man dricker kaffe.. ja ni fattar. För det är precis så det är. Ingenting har någonsin hänt imorgon.
Det händer nu eller inte alls.

Diska därför varje sak om om det är ett heligt ting. Underbart!

Kronisk vårförkylning

Jag har drabbats av en vårtrötthet som heter duga. Jag känner mig som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta när han träffades av draken Katlas eld:
- Att jag kan knappt inte röra benen längre och snart kan jag inte röra armarna heller.

Jag släpar mig fram, dricker Chisan i dubbla doser, försöker promenera med tunga steg, dricker kaffe, likör, äter ordenligt och lägger mig tidigt men inget tycks hjälpa.
Till saken hör kanske att jag fick en envis förkylning som nu är inne på tredje snart fjärde veckan. Hostfasen. Jag som gärna när den föreställningen att jag är immun mot precis allting åkte på ett löjligt virus här på vårkanten. Symtomen har varit TRÖTT, sen huvudvärk, sen blödande tandkött (det var nog det värsta) sen snorfas, rinnande ögon fas, en sväng med diarré(!), mera snor, slemhosta, rethosta, fortfarande hosta, huvudvärk och nu TRÖTT igen. Kan detta vara slutet månntro? På förkylningen alltså...man får väl ändå tro att jag överlever?

Urtrist är vad det är. Att se sig omkring, se massor som smälter fram under snön och se massor som behöver göras och sedan knappt orka lyfta armarna.