Fyspass - Rödbergstjärn i februari

Man måste inte ha en mental störning för att häva på sig en tung ryggsäck, spänna på sig skidorna och ge sig iväg i djupsnön i mörkret rakt in i granskogen en fredagkväll i slutet av februari men det underlättar.....
Det blev ett rejält fyspass att ta sig till Rödbergstjärns stuga i Kindlareservatet 3 km i den meterhöga snön. Hade naturligtvis tagit fel stavar och när man satte mina mes-stavar gjorda för preparerat elljusspår i den här snön sjönk de så djupt att handtagen nådde någonstans i knähöjd.

Vi hade förvisso skidor på fötterna men det går inte med bästa vilja i världen hävda att vi "åkte skidor" utan det var mer som att "gå på skidor" och vi sjönk bara ca 30 cm istället för 80 cm vilket vi gjort om vi gått utan skidor....
Lilla systern verkade däremot hitta stilen på de gamla trälaggarna med kabelbindning så hon drog iväg förvånansvärt friskt och försvann bakom en snötyngd gran. Jag var onekligen och oåterkalleligt efter - långt efter och jag hade ändå någon form av dike att åka i.
Jag har haft lite ont i ryggen de sista veckorna men inte värre än att det gått att härda ut men nu däremot nådde värken nya höjder med packningen och skidor i djupsnön. Högerhöften värkte ett tag vid varje skidsteg så jag trodde benen skulle vika sig. Det värsta är att det gjorde de också- benen - vek sig alltså. Ibland fick nämligen skidorna för sig att de skulle glida till lite i snön vilket ju egentligen är deras uppgift och då blev det för svårt.
Helt plötsligt framstod själva "skidåkandet(!?)" som rena barnleken för det var ingenting emot att försöka resa sig upp i djupsnö med ryggsäck på ryggen och skidor på fötterna från liggande. Jag fick några flashbacks från skolans traumatiska skidåkningar där på näthinnan ett tag när stavar och skidor blev som plockepinn. Men eftersom alternativet var sämre (att ligga kvar) var det bara att kämpa på. Även pappan låg ett par gånger i den djupa snön och sprattlade men lyckades reda ut virrvarret av skidor och ryggsäcksremmar.
Även med myrsteg kommer en kvinna fram till sist. Det tog två timmar att åka tre kilometer och då var det ändå plogat på vägen den allra första kilometern.
Som tur är var kojan ovanligt fin, synd bara att det knappt fanns någon ved(!) Men det stod nån gammal krokig vrestall lutad mot väggen och den sågade pappan upp i bitar för att få veta av lilla systern att det skulle föreställa nån slags installation(?) som stått där sedan kojan byggdes. Men länsstyrelsen får vara glad att stegarna fortfarande är intakta och den lilla trästolen likaså.
Och så det blev iallafall brasa, hamburgare, Åbro original, kaffe, sockerkaka och god sömn även denna gång. En fredagkväll fjärran från chipsreklam och betydligt mer spännande än nåt OS i Vancouver. Curling? Hur spännande kan det va?
Hemvägen gick bättre, inte lika många rovor, inte lika ont i höften och dessutom var det ju faktiskt dagsljus och spårat kvällen innan av tre galningar.




Filmen av Clas Backius:

Komposterad, uppbrunnen och återvunnen

När jag dör undrar jag ödmjukt om jag skulle kunna få bli nergrävd i gödselstacken eller åtminstone bli komposterad? Eftersom gödsel "brinner" borde man väl kunna hävda att det är en kremering fast i "slow motion"? Det borde inte ta mer än ett år att bli till mull i en gödselstack av hygglig kvalité, i en kompost måste man nog räkna med ytterligare några månader...

När man sedan är säker på att maskarna gjort sitt vill jag bli spridd bland rosor och liljekonvaljer eller i nån syrenhäck. Fast blomsorten är jag inte så petnoga med. Till och med ett morotsland skulle duga.

En ordinär jordbegravning är iallafall det sista jag vill ha eftersom de gräver alldeles för djupt och långt förbi hummuslagret där nedbrytning till jord sker. Där nere i blåleran eller vad det nu är för hårt grus ruttnar man långsamt bort utan ett endaste litet kryp till sällskap. Usch!

Ekologisk frystorkning kommer tvåa efter kompostering och gödselvarianten, fast det verkar vara betydligt mer pyssel med det.

En arbetskamrat uttryckte att han kunde tänka sig att bli dumpad i en gruva men där ruttnar man väl aldrig bort efter ordning utan riskerar att hamna i nån glasmonter på museum om tusen år - som bockstensmannen.
Jag undrar förresten när gränsen går mellan gravskändning och utgrävning? Hur lång tid ska jag vara död för att det ska vara ok att placera mig till allmän beskådning under spotlights på museum?

Practical Magic

Det är en halo runt månen ikväll. I filmen "Practical Magic" fick jag fått lära mig att det betyder att trubbel inte kommer långt efter. Jag hoppas att det är fel och att det bara är ett ljusfenomen i meterologin.
Nu har jag ställt in tågresan imorgon iallafall eftersom undantagstillstånd tycks råda i järnvägsspåren eller snarare verkar det inte råda nånting där eftersom det mesta är inställt. Det känns efter kvällens astronomiska observation som ett korrekt och klokt beslut.

Fredagsstädning - en nygammal trend

Det har på den senaste tiden dykt upp ett nytt ord som jag bara hatar så jag ser rött och får lätt hjärtklappning (det är antagligen läge för psykoanalys här).

Fredagsmuuuus! Som är nån slags fittutalning på det sammansatta ordet fredag och mys som någon.... OLW var det visst gjort ett begrepp av.

Fredagsmys (jag kan nästan inte skriva det utan kallsvett)

Definitionen känns lite som - Köp chips, nåt att dricka, samlas i soffan med alla barnen (om man har några) och titta på Let´s dance eller nåt annat dravel och försök att inte somna före ungarna.
Eftersom jag av hävd avskyr det mesta som jag blir påprackad alltifrån prenumerationer på strumpor av telefonförsäljare till Alla Hjärtans Dag myser jag numera alla dagar i veckan - UTOM på fredagar. Det är nu min officiella städdag.

Tacka vet jag en hederlig söndagsmiddag.

Hårtecken

Mer snö är visst på väg och tittar man ut genom fönstret tycks det långt till sommaren. Fast upptäckte idag att min ena häst Kokopelli har börjat första hårfällningen vilket kan sägas vara ett säkert (h)vårtecken. Han fäller alltid i två omgångar. Måste vara nåt amerikansk?

Bolibompan i Vancouver

Jag skulle kanske kunna tänka mig att titta på OS om det inte vore för alla fjantiga och tramsiga sportjournalister som hade gjort sig bättre tillsammans med Drutten, Gena och Björne.
Sporten är väl sevärd för de som är intresserade av den. Duktiga, seriösa kvinnor och män som jobbat hårt och tränat för detta. Tävling, svett och tårar.

Men sen...... lekstugan omkring drar ned tillställningen till rena Bolibompan. GAH!

Nu vann Kalla Guld. Grattis! Bra! Självklart ska hon intervjuas och gratuleras men det är liksom ingen hejd på tramset och ältandet och vältrandet. Hon intervjuades i nån sportkanal nu ikväll och av alla tusentals mejl hon fått drar den intervjuande blondinen fram det förmodligen sämsta:
Ungefärligt citat: - Grattis nu har du Kalla förberett för ett kommande guldregn.
Men Herregud det är inte tillräckligt att hon vann, nu ska hon helst initiera ett guldregn också och sedan toppar de med att ringa upp hennes farfar.....

Det är analyser, spekulationer och trams. Måste det verkligen vara så här? Är detta verkligen vad folk vill ha?
Tillåt mig tvivla.

Bort med sandlådenivån från OS. Visa sport och seriös journalistik. Ta bort alla journalister med ett IQ och EQ som är mindre än en femårings och se om det blir nån kvar....

Vårtecken

Idag började skatorna pyssla och städa med sitt bo i rönnen. Detta trots att det ligger en halvmeter snö uppe på det. Det grejade med kvistarna och stoppade och donade och verkade inte tycka att den där snöhögen var så petnoga.

När man mockar skit inkluderande blött sågspån samt kör skvimpiga vattenhinkar dag ut och dag in i tjugogradig kyla byggs det långsamt och ihärdigt på ett islager i botten på skottkärran. Det hade hunnit bli ungefär en decimeter tjockt sedan mitten på december och satt som berget. Kärran blev tyngre och tyngre och rymde samtidigt mindre och mindre då jag drog runt på den fastfrusna gamla isen. Jag har den sista veckan försökt att ställa den i solen för att det förhoppningsvis skulle smälta lossna utan framgång. Men idag hände det äntligen. När jag kom ut vid 15 tiden och hackade spaden i kanten på isklumpen gled den ned på marken och skottkärran blev med ens ca 9 kilo lättare. DET är ett vårtecken som heter duga.