Framtida drakbo?

Jag skulle egentligen vilja skriva något djupt och insiktsfullt men för närvarande känner jag mig ganska ytlig och jordnära eftersom dagarna mest tillbringas djupt i myllan samt vid vatten.
Juli - som en god vän träffande kallade för "spenatmånad"- är för övrigt tämligen slätstruken. Vid dammen är det dock inte slätstruket för där händer det grejer och sedan starten i våras har det onekligen skett en hel del. För eventuellt nytillkomna läsare är här en repris på en bild
Före :
Efter:
Och så måste jag bara visa den här gynnaren. Den upptäckte pappa och jag i båten på en fisketur. Den hade antagligen klättrat upp på vassen invid båten och trillat i. Det var ett pyssel att hålla reda på den i botten bland gäddor, stövlar och drag. Men det klarade sig helskinnad tillbaka till land och blev där utsläppt på stranden. Den vandrar nu förhoppningsvis de 500 meterna till min damm istället för att vara vid sjön- det måste vara mycket säkrare.

På vargspan bland kullersten och gamla trähus

Det blev ingen uteliggarnatt i juni. På sommaren är det så mycket natur ändå på något vis. Dessutom är hela naturen full av kryp. Det finns enligt min syster 80 olika sorters knott, bara så ni vet. Jag upprepar: 80 olika modeller av knott! så alltid är det någon som är i farten.

Istället gjorde min pappa och jag precis tvärtom i slutet av juni. Vi åkte en dag till Sveriges största stad för att promenera. Där är garanterat knottfritt och paradoxalt nog tycker jag om att anonym vandra på kullerstensbelagda gator mellan höga hus som kontrast någon gång ibland.
Fast en sak räknade vi listigt ut, nu skulle vi väl ändå kunna få se varg? I en inhägnad på Skansen ska de väl ändå inte gå att missa? Men helt stört omöjligt verkar det vara att få syn på en - för inte ens i hägnet på Skansen lyckades vi. Det enda som hände var att en skata lyckades bajsa på mig där jag stod och stirrade in över staketet.

En härlig dag i stora staden men det är ändå skönt när det börjar glesna mellan husen upp mot de mörka bergslagsskogarna.

The lake-spirit

Idag ville jag två abborrar till middag. Jag ville verkligen ha abborre till middag och för första gången på säkert två år tog jag kastspöt och några spinnare i en ask och gick den smala stigen ned till sjön. Väl där letade jag upp en bra plats på standkanten och började kasta.
Jag sände en tanke till sjöns ande, hon som bor i sjön och styr över liv och död och bad om två fina matfiskar. Och två fina matfiskar var också det jag gick hem med en dryg halvtimme senare. Förundrad och ödmjuk över naturens givmildhet och över att bli bönhörd.

Dammprojekt

Dammprojektet framskrider trots en del avbräck med en pajad elenhet till filteranläggningen. En flyttad Iris har fått sällskap av en vildkaprifol, jag har blivit med rosa näckros även om det för närvarande bara är ett enda blad som nått ytan och så har två vattenorkidéer flyttat in. De gled dock omkring lite vilt och hamnade i "vattenfallet" så de fick en lite inhägnad att vara i,

Den gröna myten

- Ja ja men det är ju lätt för dig som har "gröna fingrar"

Det är en kommentar jag får ibland när mina blommor växer och frodas medan andras växter ruttnar eller torkar till döds. Skitsnack och snicksnack!
Nu ska jag berätta något. Det finns inga "gröna fingrar"!
Det är en myt som vissa odlar omsorgsfullt istället för att ta hand om sina växter - antagligen för att rationalisera bort att alla växter som hamnar i deras ägo går en säker död till mötes förr eller senare.
Alla fingrar har samma hudfärg och det enda som krävs för att växter ska överleva är lite engagemang dvs att man vattnar dom måttligt, ger dom lite gödning emellanåt och bryr sig om dom. Mer magiskt än så är det inte.

The Cure for Death by Lightning

Jag har läst om en roman för tredje gången. Förvisso med några års mellanrum men ändå tycker nog vissa att det är lite vrickat? Jag kan bara inte låta bli eftersom den här boken fyller mig med hopp!

"Hur man botar den som dödats av blixten" av Gail Andersson-Dargatz kom för första gången ut 1996 och hamnade då på diverse bestsellers listor. Den är lika bra idag.
Den handlar om livet på en enslig farm i Kanada i början av fyrtiotalet och berättarjaget är 15-åriga Beth. Hon berättar i dåtid om sin mammas pärm (som hon egentligen inte får läsa i) , om gårdens sysslor t.ex. hur man flår en höna, mjölkar kor eller rör ihop en honungskaka. Om indianflickan Nora med bjällerhalsbandet som skär sig i armarna och om sin egen arm som blixten slog ned i, om Sarah Kemp som björnen tog eller om det var "Coyote". Coyote som kan komma och ta folk i besittning. Fast hon tror inte riktigt på det där om Coyote även om hon sett det med egna ögon - hur hennes pappa blivit galen och Billy som inte kan sluta svära och Coyote Jack i sin ensliga stuga som smyger runt på Blood Road.

Men mest av allt handlar boken om försoning och om att allt går att reda ut bara man får det ur sig. Genom samtal med en död mor, en egen plats i naturen eller i en pärm där man kan fästa sina upplevelser på ett hemgjort pappersark. Det går till och med att bota den som dödats av blixten. Man lägger

den som dödats av blixten i ett kar med kallt vatten i två timmar. Om han eller hon fortfarande är död efter den tiden, så tillsätt ättika och låt ligga i blöt i en timme till.

Om du missade den då och inte har läst den så kolla på biblioteken eller på antikvariaten. Rekommenderas!

Ge apan i dig en chans

Jag har köpt mig ett par nya skor eller vad man nu ska kalla det? De passar väl inte till finkjolen direkt men annars är de stencoola? Vibram Five Fingers och jag provade dom idag på den tidiga morgonpromenaden- ca 4 kilometer. VFF är hur sköna som helst och helt plötsligt fick jag lust att börja springa igen och då sprang jag och jäklars vad häftigt det var. Aldrig mer ett par Nike säger jag bara eller nåt annat dravel, det här var grejer det.
Jag kommer förmodligen få en grym träningsvärk för steget och nedslaget blir helt annorlunda än i ett par vanliga skor. Undrar helt plötsligt varför andra skor s.k. "vanliga" skor ser ut som de gör?