Kvinnan som talar med andar och ylar med vargar

Ni har säkert också haft det . Tillfällen då ni har svåra tunga beslut att fatta, jobbiga val att göra eller dagar när livet bara gör ont ont ont och ni ser ingen ljusning. Då kan ni göra som jag, be andevärlden om hjälp. Alla har ni någon på andra sidan som ni förmodar eller vet vill er väl?
Jag har gjort det några gånger - men jag tror man ska akta sig för att bli tjatig. Man ska bara be om hjälp när det är tungt på riktigt, inte för vardagens trassel eller för att hitta vinnarna på travet. Men när det är nöd då ber man högt om hjälp. Antingen rent generellt till andevärlden eller så riktar man  det till någon på andra sidan som känns rätt. Det känns lite märkligt att tala ut i tomma intet(?) men man kan ställa sig framför en spegel så kan det gå lättare. När man väl bett om hjälpen är det lätt att tappa modet direkt - för det händer faktiskt ingenting. Nada. Då är det viktigt att komma ihåg att det slår inte ned någon blixt, det går inga skepnader genom rummet. Det knäpper inte ens i nån gammal trapp. Det funkar inte så har jag märkt, men det märkliga är att det faktiskt fungerar. Ibland kan det ta några dagar men ofta visar sig hjälpen betydligt  snabbare. Andevärlden har sina tricks och de tager vad de haver om man säger så. Vår uppgift är att vara uppmärksamma, öppna upp och ta emot.
Igår var det en sån dag när själen steg ned i det svarta hålet dit ljuset inte når och hjärtat värkte så det läckte ut genom ögonen. Då när jag kände att jag inte orkade längre bad jag högt om hjälp på vägen.  Den här gången behövde jag inte vänta länge förens det började klicka i.
Inom några timmar hade min allra bästa vän på eget bevåg(?) kommit hem till mig för att erbjuda en axel att gråta mot och för att hjälpa mig med rent praktiska saker som att bära ut en massa bråte ur huset - "för att få fart på energin" som hon uttryckte det. När jag sedan gråtit klart mot hennes axel och nästan samtidigt noterat duvhöken som gjorde ett varv precis ovanför oss i trädgården (signs) och vännen åkt hem till sitt for jag iväg uppåt skogarna för att hälsa på pappan och systern som campade vid en vändplan. På vägen dit såg jag två kronhjortar (och då ska vi här minnas att hjorten är mitt totem och Bergslagen kryllar inte precis av Kronhjort). Jag såg även älg och hare och så mitt i skogen innan jag ens var framme dit jag skulle mötte jag andra fina vänner mitt ute i Bergslagskogarna och  innan dagen var slut ylade jag tillsammans med nya och gamla vänner mot den djupblå himlen och mot fullmånen - "the full hunters moon"  .  Och nästan direkt svarade en vargfamilj på vårt rop och så tog vargarna över och ropade med naturens eget moll ut min sorg i den svarta natten så den släppte greppet om själen och hjärtat.
Kvar fanns bara en djup vördnad över livets storhet och magi - jag kunde återigen tryggt vila i den tillit som skapar världen.

Min farmors månadssmultron

För tre år sedan anlade jag ett helt nytt grönsaksland i en upphöjd bädd med rejäla träkanter. Redan första året upptäckte jag inom kort att det växte en ganska rejäl smultronplanta mitt i landet som jag inte ville riva bort men i övrigt tänkte jag inte mycket på den. Till saken hör att det finns inte ett smultron så långt ögat når från landet i övrigt. Bara denna ensamma planta som växte mitt i.  Andra året gav denna planta, som nu vuxit till sig, smultron från slutet av juni och långt in i september. Aldrig förr hade jag sett en smultronplanta som levererade i sån mängd över tid. Var kom denna fantastiska smultronplanta ifrån?
Då erinrade jag mig - tillsammans med min pappa - att min farmor Vera alltid talade om sina månadssmultron som växte vid hennes stugvägg. Jag mindes också att jag och min farmor varje sommar även gick till "sågbacken" när jag var liten för att plocka smultron. Det var liksom våran grej,
Helt plötsligt förstod jag intuitivt vem som planterat smultronen i grönsakslandet! I år ska jag flytta själva grönsakslandet men jag såg till att gräva upp smultronplantan som dessutom fått en massa rev-barnssmultron. Moderplantan sitter nu vid min stugvägg precis som månadssmultron ska. Tack farmor!

The best place to find God is in a garden. You can dig for him there.

George Bernard Shaw

Lovely bones - välkommen på te!

Ikväll är det All Hallows Eve. Jag önskar att jag hade lite mer ork att ställa till med en riktig fest för mina döda vänner och släktingar nåt år. Men jag orkar ju inte ens ha fest för dom levande så hur ska jag då orka hålla det för de döda kan man undra? Gäsp! En måndag? Förbannade staten som hittade på att det skulle vara helgdag helgen efter första november istället för på den riktiga dagen.

Jag har iallafall ställt ut några ljus i trädgården så att de hittar hit ifall de vill göra mig sällskap över en kopp te och TV-programmet Det Okända klockan 21 på sjuan. Jag längtar efter Er!

Svarta damen vid tjärnen

Att vandra runt här i Bergslagsskogarna kan ibland vara som att vandra omkring i en roman. Kanske var det i "Den hemliga trädgården" vi befann oss, pappa och jag när vi var ute i granskogen igår för att leta svamp? Eller så var det rent av "Lady of the Lake" vi träffade på?
Den svarta damen visade sig helt plötsligt bakom några granar och stod där så stilla och värdigt invid den svarta, svarta tjärnen. Jag känner ett starkt behov av att leta på henne igen - vem vet kanske får jag ett förtrollat svärd precis som Kung Artur fick?
Vips har jag bytt ut hatten mot en krona och blivit drottning istället för en Kokospelle.

Härliga Härjedalen Augusti 2011

Sommaren 2011 blir det lite nya grepp med uteliggandet. Eftersom lilla systern bärgade hö till alla fåren satte vi henne på häst- och kattvaktposten och sedan drog pappa, sambon och jag till Härjedalen med våra enmanstält. Sambon hade en lyxvariant som pappa och jag avundsjukt sneglade på under hela resan.

Det blev ett ypperligt tillfälle att testa vad de små enmanstälten tålde då åskan tornade upp sig andra kvällen. Det kom ett skyfall av sällan skådat slag men hård vind och det fullständigt piskade i marken. Sedan regnade det oavbrutet i två och en halv timme medan vi satt och tryckte i bilen under rungande blixtar och tänkte att det är nu vi får veta om tälten är vattentäta enligt beskrivningen? Det var dom! Med tanke på allt vatten som drösat ned är det mirakulöst att sovsäckarna fortfarande var torra. Kruxet var den kraftiga kondensen som sedan blev på natten i den fuktiga luften. Det mesta blev liksom blött ändå - inifrån - förutom i sambons lyxvariant av tält då förstås. Måste nog se över utrustningen....

Förutom åska och regn var det bland annat vandring till Mittåkläppen och rödningfiske på Frösjön (jag fick "bara"(?) en bamseabborre!)Jag är annars beredd att utse årets naturhöjdpunkt redan nu i augusti när en stor jorduggla kom fram och cirklade runt oss bara på några få meters avstånd, där vi stod på en liten kulle upplyst av den nedåtgående solen. Varv på varv på varv flög den guldskimrande ugglan runt och vred på huvudet och tittade ned på oss med sitt uttrycksfulla ansikte och vi förstod alla tre att det var en hälsning från andra sidan eftersom det var just vi som var där just då. En mycket märklig, nästan magisk och naturligtvis fantastisk upplevelse. Ugglan flög sedan iväg från samma håll som den kom.

Lite senare på kvällen dök alla hennes kompisar upp (5 stycken för att vara exakt) för då var de runt vår lägerplats än en gång och jagade fjällämmel men magin var då borta. Det var dock fortfarande en underbar naturupplevelse Det blev tyvärr inga egna foton på ugglan men här är ett som jag helt fräckt hämtat från Internet.

Jupiter och Venus i Lejonets tecken

Jag gillar Trettondagjul. Det är fortfarande tillåtet att grotta in sig i julens stämning men helgen är dock helt kravlös i Sverige eftersom de allra flesta Svenskar fokuserar allting till aftonen dagen innan den kristna julen egentligen börjar(!). Lite avigt kan tyckas....
Sedan vi slutade med julklappar har dock julen blivit längre här i Hyttan. Den varar i alla tjugo dagarna.
Den som är kristen firar idag att de visa männen kom fram till Betlehem och Jesusbarnet. Jag som är en andlig religiös vilde fascineras över den kristna kopplingen till astrologin (kristna fördömer märkligt nog astrologi idag i de allra flesta fall).

Legenden om stjärnan har förankring i verkligheten. Enligt australienska astrologer som studerar hur stjärnhimlen såg ut i mellanöstern för 2000 år sedan var det dock inte en stjärna de visa männen väntade på och gav sig av mot, utan en konjunktion mellan planeterna Venus och Jupiter samt den ljusstarka stjärnan Regulus i stjärnbilden Lejonet, som då lyste från samma punkt sett från jorden.
Solen härskar över lejonet, symboliken till en kung är kristallklar, jupiter som står för hopp och tro och venus som symboliserar den mänskliga kärleken. Kan stjärntecken bli tydligare?
En kung var född och de tre magikerna som uttolkade tecknet de väntat på, gav sig av för att finna Jesus i Betlehem och de gav honom sina gåvor.
Nu kom de inte fram den 6 januari egentligen utan mer troligt runt den 17 juni då konjunktionen syntes som starkast. Men man får inte vara petig det var trots allt 300 år efteråt som Romarna fastställde jesus födelse till den 25 december. Det var redan partaj då till solens och ljusets ära så det passade alldeles utmärkt att lägga den kristna högtiden där. Och jag hänger gärna på för vi behöver verkligen lite extra ledigt så här i den mörkaste och kallaste vintern.

Det stod alltså skrivet i stjärnorna att en kung var född. Det var kanske inte den krigarkung judarna väntat på men en härskare likafullt som satte sin prägel på de följande 2000 åren och sannolikt kommer att påverka världen i ytterligare några tusen år. Jag undrar fortfarande:

"Now why did you choose such a backward time
And such a strange land?
If you'd come today
You could have reached the whole nation
Israel in 4 BC had no mass communication"
from Jesus Christ Superstar

I only wanna know....

Vandraren som dansade med vargen i Novembernatten

November igen och fullmåne, bakom ett ganska jämntjockt dis men ändå. Månen höll naturen benvit och ljus hela novembernatten .

Vi valde än en gång Dansarbacken för november månads övernattning och det största skälet är att systern hörde vargarna yla där i förra veckan och såg spår så sent som dagen innan. Fast vi hörde varken yl eller såg några vargar. De här kommentarerna jag läser och hör ibland om att människor ska vara så rädda i glesbygd så att de inte vågar gå ut för att det finns varg ter sig alltmer patetisk.
Fast vi har en yster bordercollie som lockbete har vi aldrig hört en varg och än mindre sett någon och då väljer vi ändå många gånger område med hopp om det - så även gång.

Fast något var det som passerade framåt aftonen för hunden tittade helt plötsligt in bland granarna, upp mot stigen och skällde varningsskall:
- Det kommer någon!

Vi stirrade in bland skuggorna och när hunden sedan satte sig och viftade glatt på svansen så var vi helt säkra på att någon vandringsman skulle dyka upp bland granarna i det lätta snöfallet vilken sekund som helst för det har ju hänt förut.
Ingen kom, iallafall ingen som vi kunde se. Då blev hunden riktigt upprörd och ställer sig upp för att denna gång istället skälla aggressivt, dra i kopplet, resa ragg och hålla upp svansen i en varnande plym.
Vi gick iväg längs stigen med pannlamporna för att se efter vad det kunde vara, men såg ingenting. Inga spår i den vita snön mer än våra egna lätt översnöade och när vi kom fram till bilen och vägen fanns det varken bilspår eller andra spår i den vita snön.

Vad var det som kom eller passerade i novembermörkret? En vandrare från svunna tider som hittade lite sällskap på sin färd eller var det en varg som var på väg? En varg som vek undan av röklukt, människodoft och hundskall.
Det får vi aldrig veta. Men för första gången sedan vi började ligga ute var det fortfarande glöd av den sista stocken vi lade på elden på kvällen. Den brann nästan hela natten som om någon skött om brasan medan vi sov och det gick en lätt översnöad varglöpa lite längre upp längs vägen då vi for hem...

Det (o)öde - en annan dag

De vakande ögonen

Klicka på bilden för att göra den större

Det (o)öde torpet

Ett av mina favoritprogram på tv är "Det okända" (faktum är att det är nästan det enda jag tittar på förutom Cesar Millan) fast själv är jag inte speciellt medial och ser sällan spöken, men det finns vissa ställen där inte ens en jordnära segpropp som mig inte kan låta bli att känna av saker.
Den som vill veta vad de menar när de i TV-programmet säger att "de känner sig iaktagna" kan besöka ett torp i närheten av ett av mina kantarell ställen. Jag passerar ofta gamla ödetorp här i krokarna men de är precis som namnet antyder just öde och inget annat.
Det här lilla torpet är vid en första anblick också att betrakta som öde men skenet bedrar - det är garanterat övergivet av de levande men man behöver bara gå över den lilla bron över bäcken som för dagen var översvämmad med anledning av ett bäverbygge och beträda den av gräs övervuxna tomten för att "känna sig iaktagen".
När jag sedan passerar det gamla Volvo PV skalet nedanför stugan med de trasiga fönstren reser sig ofelbart håret i nacken och det går flera rysningar utefter ryggraden trots att solen fortfarande står ganska högt på himlen. Jag känner mig manad att förklara med hög röst att jag inte vill något illa utan bara ska passera för att ta reda på svamparna uppe i slänten och ber om hjälp för att hitta smidigaste vägen genom ormbunkar, gräs och snår. För att ytterligare förstärka den märkliga känslan tittar jag upp mot det lilla vindsfönstret. Där står det två små vita statyer på en hylla innanför det lite trasiga fönsterglaset - den ena nästan lika hög som själva fönstret och en lite mindre bredvid - de står där bredvid varandra och tittar ned.
Jag tänkte ett ögonblick att jag skulle ta fram mobilen och ta ett foto på de vita figurerna i fönstret men slog snabbt bort tanken. Jag ska villigt erkänna att jag vågade inte - för det kändes inte rätt. Jag kan inte påstå att jag är rädd när jag fortsätter förbi torpet och upp brevid dörrarna till några uthus men jag känner respekt och några foton blir det nog inte. Det här stället har en energi som det går att skära i med kniv och då är jag lika medial som en sågbock. Det vill säga knappt alls...

El-chocker

För några dagar sedan kom första blötsnön (som tack och lov smälte bort). Första blötsnön kommer senast i november månad varje år. Det vet alla utom Fortum som levererar elen hit till Hyttan. För detta elbolag kommer snön alltid som en oförutsedd UFO-landning från skyn. Surprize!
Det innebär följaktligen att strömmen alltid går när första snön kommer - även efter att man grävde ned kabeln i marken vilket gör det hela än mer anmärkningsvärt. Hur gör dom?

Just denna torsdagkväll var lite körig vilket innebar att i princip varenda sak i huset som gick på elektricitet stod med knappen på ON. Hade den gamla elmätaren med snurrskiva varit kvar hade jag kunnat slipa skridskor på den.... Det lyste, blinkade och surrade!
Jag hade precis satt på TV:n och sjunkit ned i TV-soffan lagom för att se Per Moberg kliva ut i en åker med kronärtsskockor...... och PLOPP!


När strömmen gick klockan 21:05 blev det på tusendelen av en sekund kolsvart och precis knäpptyst. Alla som bor på landet vet hur det känns...


Då händer det märkliga som jag fortfarande inte kommit över. När jag sitter där i soffan, helt ensam i kolmörkret hör jag röster utanför huset (obs Notera, jag hör rösterna UTANFÖR huset, inte inne i huvudet). En kvinna pratar och skrattar, inte så att jag hör vad som sägs men jag hör att något sägs. Jag sitter kvar en stund och lyssnar och tänker att vilka kommer nu? Är syrran här? Vem pratar hon med?

När ögonen vant sig aningen vid mörkret trevar jag mig fram för att tända en ficklampa, rösterna tystnar men inte en levande varelse finns utanför huset och inte ett spår i en blöta snön.


Kan världar krocka? Blev det kosmisk obalans när det gick från 20000 watt till 0 w på bråkdelen av en sekund? Fastnade nåt i det tillfälliga el-kaoset? För vart tog all elektricitet vägen? Vems samtal var det?


När håret såsmåningom lagt sig på armarna kom nästa utmaning. Att försöka komma ihåg att stänga av och rycka ur kontakten till varenda lampa, TV och dator i hela huset innan jag gick till sängs. För jag orkar bara en elchock per dygn - jag hade inte klarat av vakna några timmar senare mitt i natten till ett jävla tivoli när alla tusentals watten kom tillbaka också på en bråkdels sekund? DÅ hade jag nog fått röster inne i huvudet......

De dödas fest

Ikväll är det Halloween den 31 oktober vilket i år lämpligt sammanfaller med Alla helgons dag. Förr i tiden - före 1953 var Alla Helgons dag precis som Halloween en helg som alltid inträffade samma datum. Alla helgons afton (All Hallow´s eve) den 31 oktober och Alla helgons dag den 1 november men så var det väl nån politiker eller industripamp som kom på att "det passade bättre in i arbetsveckan" att alltid lägga den på en lördag. Jag bara undrar? Mot bakgrund av mitt förra inlägg - varför protesterade de inte hårdare mot denna helgdagsstöld eller gjorde man det?

Tack och lov är den amerikanska seden på väg tillbaka med lite mer glam, pumpor och dödskallar. Personligen skulle jag även önska lite mer mexikansk touch på det svenska Alla Helgon firandet.

Där firas de döda som tros komma tillbaka denna dag och besöka sina släktingar. Det dukas för extra platser då de kommer för att ta del av den mat och dryck de behöver och saknar från jordelivet och för att återse sina levande anhöriga igen. Den 1 november hedras döda barn och den 2 november de döda vuxna och även om jag egentligen inte är mycket för partaj är det något i detta som tilltalar mig. Döden är så tabu i detta land att vi gärna skuffar undan den och undviker att tala om den. I mexico och i delar av sydamerika är det också vanligt att man vakar på kyrkogårdarna under natten; hela familjer sitter runt gravarna, man småpratar och minns de döda. Lite mer party med tårblandat skratt skulle lätta upp ....

Jag köpte blommor och ställde på matbordet helgen till ära och ikväll har jag varit på en promenad till kyrkogården och tänt ljus på mina döda anhörigas gravar. Det var fullmåne och sagolikt vackert denna vindstilla och milda helgonnatt.

Power of Prayer

Masaru Emoto heter en japan som har utvecklat en speciell teknik för att fotografera vattenkristaller genom att snabbt frysa en droppe. Han har samlat vatten från olika hörn av världen alltifrån tappat ur kranarna i stora städer, skitiga floder och från källor och vattenfall. Resultatet är häpnadsväckande. Kristallerna skiljer sig åt avsevärt i struktur från de olika platserna. Det kanske inte förvånar att vattenkristaller från floden Seine i centrala Paris är fulare än en vattenkristall från en källa i bergen, men det som förvånar än mer är att när om vi sedan ber en bön och välsignar vattnet även från en ordinär vattenkran ändrar vattnet sina kristaller. Vatten som utsätts för olika ord eller musik antar olika former!
Och om en bön kan göra en sådan förändring för en droppe vatten vad kan det då inte göra för oss?

Läs mer här: Vattenkristaller och Power of Prayer

Det finns ett experiment du själv kan göra som några skolbarn fått pröva på i ett projekt för att funderar omkring hur ord påverkar. Placera kokt ris i två identiska glasburkar och skruva på locket. Tala sedan med riset varje dag till den ena burken säger du "Tack" och till den andra burken säger du "Idiot" och se på resultatet efter en månad. Själv har jag inte prövat men enligt de som gjort det blir riset man säger tack till i det närmaste fermenterat och som marschmallows medan det ruttar och blir svart i idiot-burken. Och om ord kan göra så med ris vad kan då ord göra med oss?

Läs mer här: Ordens makt

Be en bön för någon du känner som behöver extra kraft och säg några vänliga ord till någon. Vi består trots allt av 90% vatten förutom att vi dessutom har en själ. Och om ord kan påverka en droppe vatten så radikalt hur påverkar då ord och böner vår kropp och vår själ?

Vad vet vi egentligen?

I filmen "what the bleep do we know" belyses frågan om vad som är verkligt och inte. Vi ser genom ögats lins men bilden vi ser skapas i den bakre delen av hjärnan. Mätningar har gjorts vilket visar att om vi ser en viss bild med ögat så aktiveras vissa delar av hjärnan. Samma delar aktiveras dock om vi vid ett senare tillfälle sluter ögonen och föreställer oss samma bild.
vilken bild är då mest verklig?
Det finns också en teori att det vi inte kan tro på kan vi inte se eftersom hjärnan inte kan hantera det. När Columbus kom till Karibien kunde ursprungsbefolkningen först inte se några skepp, de kunde dock se de underliga formationerna på vattnet som skeppen skapade. Det vi inte kan föreställa oss, tro på det skulle vi alltså inte kunna se.
Vilket skulle kunna förklara varför vissa "ser" spöken där andra inte ser det minsta konstligt.
Det handlar enligt denna teori inte om att jag tror det när jag ser det utan jag kommer att se det när jag tror på det.
I kvantfysiken har man upptäckt partiklar som så att säga kommer och går. Enligt den grundläggande fysiska regeln kan inte energi försvinna utan endast omvandlas till någon annan energi. Men ändock finns det partiklar som tycks försvinna spårlöst för att sedan dyka upp igen. Kvantfysiker har därför en teori om ett paralellt universum där man undrar ungefär samma saker. Att var tar dessa partiklar vägen när de bara försvinner "i tomma intet"? Partiklar kan också befinna sig på två platser samtidigt trots att det är exakt samma partikel. Svårt att föreställa sig eller hur?
Det mesta vi betraktat som sanningar i historien har visat sig vara felaktigt vid senare tillfällen och varför skulle det vara på nåt annat sätt i vår tid?
http://www.whatthebleep.com/reviews/