tisdag 30 december 2008

Prylar och saker

Alla dessa prylar som för närvarande och återigen håller på att svämma över alla bräddar. De glider runt i huset från stolar, till bord, ned i lådor och korgar i en salig röra. Jag vet snart inte var jag har någonting. Har jag nämnt det förut?
Om jag åtminstone kunde lägga saker som hör ihop på samma ställe så skulle det underlätta betydligt. Jag har förresten märkt att inhandlande av den ena förvaringsboxen efter den andra tenderar att inte lösa något på sikt.
Lyckliga människor som har ett enda intresse som de helhjärtat ägnar sig åt och blir expert på. Jag håller på och provar allt möjligt och kan lite grann om mycket undantaget hästar kanske som jag har rätt bra kläm på. Genom åren har jag och gör ännu med vissa undantag:

Utan inbördes ordning:

Målat i olja
Målat i akvarell
Målat i pastell
Tecknat
Spånat in på datorer
Fotograferat
Gjort tennbroderi
Stickat tröjor
Broderat dukar
Virkat dukar
Sytt gardiner och kläder
Ridit (say no more)
Skjutit med pilbåge (!) såld dock
Fiskat
Gjort smycken
Odlat
LÄST (här har också sålt och gett bort massor av böcker – men det kommer ju nya hela tiden)
Spelat Fiol
Spelat Flöjt
Spelat Djembetrumma
Spelat Darboka
Yogat
Löpning
Slalom (sålt)
Åkt skridskor
Snickrat
Gjort egna hudkrämer och tvålar
m.m.

(Jag har lite svårt för att specialisera mig). Det behövs utrustning till detta experimenterande av fritidsintressen och hobbys. Jag har dessutom ett löjligt intresse för hushållsmaskiner. Sedan tillkommer kläder, skor, smycken, gardiner, prydnadssaker, ljuslyktor, verktyg, dukar, husgeråd, muttrar, skruv och andra små och stora bra att ha grejor. GAH! Och vem vet när jag får lust att göra ett tennbroderi igen, det kan ju hända när som helst och då är det jättesnopet om man har kastat bort allt.

lördag 27 december 2008

Telling the truth

Jag har ett problem som vissa skulle säga är en skänk från ovan eller varför inte en välsignelse. ”Du ska inte bära falsk vittnesbörd till din nästa” är troligen det bud som vår herre inte tänkte igenom konsekvenserna av ordenligt.
Lögner kommer inte lätt till mig, det ska gudarna veta. Jag har fruktansvärt svårt för att ljuga ens lite grann. Jag säger sanningen oavsett priset jag måste betala och tro mig det inte alltid så bra, det är ibland som en förbannelse. Fler än en gång har jag hamnat i trubbel och onåd för min oförmåga att visa upp en låtsasfasad, höfta till det, dra till med en nödlögn eller för min inkompetens att säga nåt annat än det jag står för eller som motsvarar den jag är.

Jag skulle kunna tänka mig att någon som skulle beskriva mig skulle säga att jag är en uppriktig och ärlig människa som alltid säger vad jag tycker men i samma andetag antyda att jag är okänslig alternativt alldeles för naiv för den här världen. Och de har helt rätt på alla punkter. Om Jack the Ripper skulle fråga var jag bodde skulle jag antagligen svara ärligt på frågan (räcka fram en karta som bevis?) eftersom jag fått lära mig att ”ärlighet varar längst” och om jag ljög skulle det synas lång väg.
Jag håller som bäst på att fundera över mina gamla och nya nyårslöften och överväger att ge ett nytt där jag lovar att bli bättre på att slänga ur mig en lögn för att undvika konflikt eller för att skydda mig själv, att föreställa mig när det passar mig och säga det människor vill höra (istället för att alltid avslöja vad jag egentligen tänker och tycker).
Jag behöver en kurs i att krydda verkligheten, förvränga ett och annat samt att skarva lite här och där utan att darra på manschetten. Jag behöver lite dimmor kring mitt verkliga jag.

torsdag 25 december 2008

Vargar har alltid ett naturligt beteende

Det finns en del människor som på full allvar hävdar att det inte är ett naturligt beteende att vargar går in i byar och bland bebyggelse.
De flesta vilda djur som fåglar, rävar, rådjur och harar för att nämna några vid sidan av råttor och möss besöker bebyggelse mer eller mindre frekvent. Eftersom alla dessa djur tillsammans med vargar är vilda djur i vår natur så har de väl i allra högsta grad ett naturligt beteende.
Det är bebyggelsen med sina gator, torg och bilar som är att betrakta som onaturligt.
Det är vi människor som helt plötsligt separerat oss från naturen och blivit i högsta grad onaturliga. Det vargar gör är ALLTID ett naturligt beteende.

tisdag 16 december 2008

En kopp te


Om jag bortser från vanligt vatten är te min absoluta favoritdryck. Det har förvisso konkurrens av både vitt och rött vin men måste jag välja blir det te. Svart te! Jag hinkar i mig åtminstone en halvliter om dagen skulle jag tro. Som tur var är det nyttigt med alla antioxidanter och inte blir man full av det heller vilket kan vara en bieffekt som inte alltid är önskvärd av vinet. Även om vinet också är nyttigt i måttliga mängder. Men en kanna te och jag behöver inte försöka lista ut när jag kan ta bilen igen.

Jag handlar nuförtiden allt mitt te på http://www.teacenter.se/ som har ett stort bra sortiment. Det är enkelt att handla där om man har ett e-kort. Många sorter att välja på, bra kvalité och trots en del långa beställningar tillsammans med min granne har de inte packat fel en endaste gång. Just ikväll blev det en kopp från Himalayas höjder. Nepal Kanyam GFOP

söndag 14 december 2008

Inget för veklingar

Idag fick mitt vanligtvis lugna sto fullständigt spader och jag hade ännu en nära döden upplevelse till häst. Tänk ibland får jag den fåniga frågan om jag inte är rädd för varg och björn när jag är ute och rider eller går. Löjligt! Störtlöjligt, jag befinner mig sittande på ca 500 kg ibland ganska korkade muskler. Det är hästarna som är farligast för ryttare och det går åt en och annan ryttare varje år eller så kan man bli ett vårdpaket som Christoffer Reeve.

När Jasmine (stoet alltså) inte blir riden så ofta som jag skulle vilja och det dessutom är lite taskigt väder som det varit nu nån vecka då står hon still i hagen och såsar. Detta i sin tur gör att hon laddar upp sina muskler till bristningsgränsen. Hon får minimalt med kraftfoder men beter sig ändå som om jag hade gett henne dynamit. Ridturen började trots allt ganska stillsamt och invaggade mig i en förädisk känsla av säkerhet, hon hade knappt styrfart i lössnön i kanske två kilometer men sen....var det som om hin håle tagit hästen i besittning. Efter att ha småpipit (hon gör konstiga små skrin när hon är på det där skithumöret), bockat, galopperat på stället, kastat sig, knasgalopperat (jag får hålla i ordentligt) kom vi till sist ut på en plogad väg. Hon trippar och skuttar lite men tar det hyggligt lugnt. Strax därpå kommer det sedan upp en bil bakom oss och åker förbi lugnt och stilla (hon är normalt helt trafiksäker) DÅ händer det, då gör hon något hon inte brukar göra ens i sina värsta stunder. Hon reser sig på bakbenen på den halkiga vägen, inte nån liten fjuttresning utan satan i gatan, rakt upp stod hon, en stegring som platsat i Hollywood och jag känner ett svindlande ögonblick att SHIT! Nu slår vi över baklänges. Jag hade inte skuggan av en chans att parera och att ta tag i henne och vända ner henne på alla fyra. Fast i absolut sista sekunden kom tydligen även hästen på att det skulle gå käpprätt åt helvete för precis i balanspunkten satte hon sig som tur var på ändan (!) med mig fortfarande på ryggen (att sitta kvar hela vägen måste väl sägas vara en bedrift) och sedan lyckades hästen utifrån den sittande ställningen ta sig upp på alla fyra fötter igen på den ishala vägen. Det var nog en syn i backspegeln på den passerade bilen om det tog sig för med att titta på spektaklet. Läbbigt! säger jag.

OM hon slagit runt hade jag knappast suttit här nu eller OM det hade kommit en bil till efter den första eftersom övningen avslutades mitt på vägen.

Att ha häst är inget för veklingar.

måndag 8 december 2008

Min rätt som urbefolkning - första delen

Jag fick för ett par år sedan ett släktforskningsregister från en bekant. Det är hundratals namn i den men mitt eget träd rakt bakåt i visar med all tydlighet att min mormor och min morfar som var släkt med varandra härstammar båda från samma samesläkt. De levde dock som bönder och av skogsarbete i Lillberget mellan Skarvsjöby och Pauträsk. De förlorade tidigt sitt samiska ursprung och integrerades i det svenska samhället.
Om Christoffer Olofssons står det att läsa i Tyko Lundkvists bok ”Olåt och munbruk” 1977 på sid 181-182

"På Åseletinget 1669, som hörde till Ångermanlands lagmän vid denna tid, anmäldes att tvenne skolpojkar, vilka en tid varit och lärt att svenska språket läsa rent och förstå, nu lösgivits. Därför utvaldes de, Nils Hanssons och Christoffer Olofssons söner att få gå i Lycksele Lappskola. Nils son var frånvarande men Christoffers son Adam fick i stadgepenning till kläder 6 alnar vadmal, eftersom Christoffer är fattig och icke förmår honom kläda. Och ehuruväl Christoffer sade sig hellre mista sitt liv än sätta sin son till Lycksele skola. Likväl vore sonen pliktig dit till skolan föras (DB 1669 4/1 § 1 Åsele). Så bröts ynglingen Adam Christoffersson med våld ut ur sina fäders levnadssätt. Han blev ej lärare, catachet eller präst, som man kanske avsett utan han blev nybyggare i Noret i Åsele 1690, senare kallat Västra Noret, och hans efterkommande blev nybyggare och bönder genom många led fram till vår tid. Eftersom Adam gått i skola blev han också klockare vid Åsele kyrka och dessutom tolk åt finnar och lappar vid tingen."


Adam Christoffersson som med våld bröts ut från sina fäders levnadssätt är min morfars farmors morfars farmors far och tillika mormors farfars farfars morfars far. Min mor som inte längre lever tror jag inte visste om detta ursprung annat än intuitivt trots att det var bortträngt genom generationer.För genom generationerna har värderingarna aldrig försvunnit. Det som har inpräntats sedan barnsben är att vi har rätt att tro på vilket religion vi vill, att tycka vad vi vill och alla människors lika värde. Min mamma ville inte ha några blommor på sin grav utan ville att vi istället skulle tänka på Amnesty International och de mänskliga rättigheterna istället.

torsdag 4 december 2008

SLV vill att vi ska äta ungefär som sumobrottare

Följ tallriksmodellen och bli i form för Sumobrottning.
Lars-Erik Litzfeldt skriver i Aftonbladet om vilket diet som sumobrottare håller för att bli så tjocka som möjligt och de stora likheter denna diet har med livsmedelsverkets rekommendationer. Dessa gigantiska män skummar bort fettet från sin köttsoppa som tydligen i sin tur ska ha vissa likheter med vissa recept från viktväktarna(!) med stor noggrannhet så att inte en gnutta fett ska simma kvar på ytan.
Det skulle kanske kunna förklara varför svenskar och framförallt amerikaner blir tjockare och tjockare med åren fast vi totalt sett äter mindre och mindre fett med åren allt enligt statens och livsmedelsföretagen önskemål? Amerikanska snabbköp är fullproppade med varor som garanterar "free from fat" kaffebröd, glass, mjölk, creme fraiche och det krävs inget större IQ för att fatta att det är något som inte stämmer här. Men SLV framhärdar om beprövad erfarenhet.
Själv har jag med hjälp av ett dietist program i perioder knappat in allt som jag har ätit och mina proportioner är ungefär de omvända mot vad som rekommenderas av myndigheten som ca 50% fett mest mättat fett, 25% protein och 25% kolhydrater. Ikväll blir det nyrökt lammfiol, äggröra, en skiva hårt bröd och en klick cremefraiche med massor av TE!!!