Jag har aldrig skrivit om skolan i min blogg men nu är det dags. Inspiration eller borde man säga adrenalin kan komma helt oväntat.
Så här skriver en av mina högt respekterade arbetskamrater på ett Facebook-inlägg idag:
"När jag hör bonusbarnen berätta om sina dagar i skolan känner jag att jag har en rätt ok arbetsmiljö. Mina kollegor brukar aldrig låsa in mig i ett litet rum, inte heller säger de att nån av mina föräldrar är ful eller gömmer min mössa. Aldrig kastar nån grus på mig, kallar mig för gris eller sliter sönder mina kläder."
Jag blir alldeles matt i knäna och känner ett obehag krypa över mig som ett klibbigt täcke. Har det verkligen inte hänt ett nånting på 43 år? Var är alla vuxna? Producerar de dokument (skriftliga omdömen), dricker kaffe eller tittar åt ett annat håll?
Jag har en väninna som tillbringade nästan hela lågstadiets raster inlåst på toaletten. Eftersom vi var TVUNGA att gå ut på rasten föredrog hon att sitta där och låtsas kissa i 20 minuter för att få vara i fred. Jag var också liten och rädd och satt också inlåst på toaletten i perioder eller alternativt försökte träna på att vara osynlig.
Det bästa jag visste var om det fanns en vuxen praktikant som gick rastvakt. Fröknarna som det hette på min tid syntes sällan till, eftersom det inte fanns några skriftliga omdömen på den tiden kvarstår kaffet eller synfel. De få gånger det fanns rastvakt gick jag och några med mig och höll den vuxna i handen HELA rasten. Någon enstaka gång om det var så jävla dåligt väder att det knappt gick att få upp ytterdörren jag fick vara inne och rita. Jag älskade att rita och måla. Jag undrar fortfarande efter 43 år varför jag inte fick sitta inne och rita på rasten när det var det bästa jag visste?
Hur svårt kan det vara.....
