Kvinnan som talar med andar och ylar med vargar

Ni har säkert också haft det . Tillfällen då ni har svåra tunga beslut att fatta, jobbiga val att göra eller dagar när livet bara gör ont ont ont och ni ser ingen ljusning. Då kan ni göra som jag, be andevärlden om hjälp. Alla har ni någon på andra sidan som ni förmodar eller vet vill er väl?
Jag har gjort det några gånger - men jag tror man ska akta sig för att bli tjatig. Man ska bara be om hjälp när det är tungt på riktigt, inte för vardagens trassel eller för att hitta vinnarna på travet. Men när det är nöd då ber man högt om hjälp. Antingen rent generellt till andevärlden eller så riktar man  det till någon på andra sidan som känns rätt. Det känns lite märkligt att tala ut i tomma intet(?) men man kan ställa sig framför en spegel så kan det gå lättare. När man väl bett om hjälpen är det lätt att tappa modet direkt - för det händer faktiskt ingenting. Nada. Då är det viktigt att komma ihåg att det slår inte ned någon blixt, det går inga skepnader genom rummet. Det knäpper inte ens i nån gammal trapp. Det funkar inte så har jag märkt, men det märkliga är att det faktiskt fungerar. Ibland kan det ta några dagar men ofta visar sig hjälpen betydligt  snabbare. Andevärlden har sina tricks och de tager vad de haver om man säger så. Vår uppgift är att vara uppmärksamma, öppna upp och ta emot.
Igår var det en sån dag när själen steg ned i det svarta hålet dit ljuset inte når och hjärtat värkte så det läckte ut genom ögonen. Då när jag kände att jag inte orkade längre bad jag högt om hjälp på vägen.  Den här gången behövde jag inte vänta länge förens det började klicka i.
Inom några timmar hade min allra bästa vän på eget bevåg(?) kommit hem till mig för att erbjuda en axel att gråta mot och för att hjälpa mig med rent praktiska saker som att bära ut en massa bråte ur huset - "för att få fart på energin" som hon uttryckte det. När jag sedan gråtit klart mot hennes axel och nästan samtidigt noterat duvhöken som gjorde ett varv precis ovanför oss i trädgården (signs) och vännen åkt hem till sitt for jag iväg uppåt skogarna för att hälsa på pappan och systern som campade vid en vändplan. På vägen dit såg jag två kronhjortar (och då ska vi här minnas att hjorten är mitt totem och Bergslagen kryllar inte precis av Kronhjort). Jag såg även älg och hare och så mitt i skogen innan jag ens var framme dit jag skulle mötte jag andra fina vänner mitt ute i Bergslagskogarna och  innan dagen var slut ylade jag tillsammans med nya och gamla vänner mot den djupblå himlen och mot fullmånen - "the full hunters moon"  .  Och nästan direkt svarade en vargfamilj på vårt rop och så tog vargarna över och ropade med naturens eget moll ut min sorg i den svarta natten så den släppte greppet om själen och hjärtat.
Kvar fanns bara en djup vördnad över livets storhet och magi - jag kunde återigen tryggt vila i den tillit som skapar världen.

Den tilltufsade trädgården

Denna försommar har varit aningen svajig med följd att hela trädgården är försenad och förminskad men nu är jag ändå glad att jag har den kvar överhuvudtaget. Den är en aning tilltufsad precis som trädgårdsmästaren.  Livet vände rejält när saturnus hamnade i kvadratur med sig själv i opposition med solen från tolfte huset. Jag vet inte än om det är bra eller dåligt men det sägs att smärtsamma slut kan vara en förklädd början till något nytt även om det inte känns så idag direkt.  Tack och lov sköter många växter om sig själva i kristider utan att jag behöver nånting och nu i början av juli har den lilla dammen fått en uppryckning. Den lilla buddhan får dock bo inomhus i år och istället får en behornad dödskalle vaka över vittror och annat skrymt.

Min farmors månadssmultron

För tre år sedan anlade jag ett helt nytt grönsaksland i en upphöjd bädd med rejäla träkanter. Redan första året upptäckte jag inom kort att det växte en ganska rejäl smultronplanta mitt i landet som jag inte ville riva bort men i övrigt tänkte jag inte mycket på den. Till saken hör att det finns inte ett smultron så långt ögat når från landet i övrigt. Bara denna ensamma planta som växte mitt i.  Andra året gav denna planta, som nu vuxit till sig, smultron från slutet av juni och långt in i september. Aldrig förr hade jag sett en smultronplanta som levererade i sån mängd över tid. Var kom denna fantastiska smultronplanta ifrån?
Då erinrade jag mig - tillsammans med min pappa - att min farmor Vera alltid talade om sina månadssmultron som växte vid hennes stugvägg. Jag mindes också att jag och min farmor varje sommar även gick till "sågbacken" när jag var liten för att plocka smultron. Det var liksom våran grej,
Helt plötsligt förstod jag intuitivt vem som planterat smultronen i grönsakslandet! I år ska jag flytta själva grönsakslandet men jag såg till att gräva upp smultronplantan som dessutom fått en massa rev-barnssmultron. Moderplantan sitter nu vid min stugvägg precis som månadssmultron ska. Tack farmor!

The best place to find God is in a garden. You can dig for him there.

George Bernard Shaw

Perfektionist - jag?

Konstaterar att jag blivit lite besatt av den där yogan. Igår på passet sade jag att jag strävar att varje asanas -  från solhälsning till huvudstående - ska göras så perfekt det  bara går. Jag pressar varenda rörelse till yttersta gränsen så svetten rinner. Att komma lite längre fram, längre ned, upp, ut, in för varje gång.  Jag går aldrig så långt att det gör ont för som någon guru sade:

- om man skadar sig har man för stort ego. Och det vill verkligen ingen yogi ha. Prylar, halsband, senast modell på yogamattan och annat pynt kan man ha men inte ett stort ego. Det är ett stort NO-NO.

När jag berättade detta  högt häromdagen påpekade min fantastiska yogalärare att det inte är helt ovanligt att man tar med sig sina egenskaper från det “ordinära” livet in på yogamattan.

Det kändes för mig det helt främmande- att jag skulle ta med mig något från mitt ganska lata och tämligen röriga liv till Yogastunden?

Men var kom perfektionisten ifrån och varför tar jag ut mig till max när jag inte gör det någon annanstans (förutom möjligen när jag lastar höbalar och är så illa tvungen). Hur gör jag i vanliga livet? tänkte jag när jag kom hem.  Och ja visst kämpar jag på med mycket och jag behöver verkligen all styrka jag kan få för att stå stadigt på den här plågade planeten. Jag konstaterade efter ett tämligen snabbt överslag att ingenting egentligen är perfekt utanför den där Manduka-mattan. En jävla röra är vad det är på alla håll och kanter. Huset har  brister, mitt rum på jobbet ser ut som nån har sprängt en handgranat i en pappersfabrik, jag är överbelastad på jobbet, hästarna är fina härliga kompisar men det blev liksom aldrig ”nåt” – vi tog oss inte ens till en klubbtävling. Klimatförändring hotar och  terrordåd avlöser varandra.

Och helt plötsligt stämde det ju ändå liksom men ”the other way around”. På den där lilla mattan blir det en dryg timme i perfektion, styrka och absolut ordning. Det som inte funkar någon annanstans får helt plötsligt en liten plätt på den där mattan. Jag strävar mot att få ordning i kaos! Yogan är nyckeln Jag hoppas det blir tvärtom liksom. Att det som sker på mattan ska manifesteras i mitt liv. 

Och nej det är inte jag som är på den där bilden. Men när jag fyller 60 kanske jag är i perfekt balans...Namaste!