Ett Gott Slut!

På årets sista dag blev det ett motionspass vilket gör morgonens uppföljning av nyårslöften enklare. Ett är iallafall i hamn!
Tre kilometer på Hjulsjö elljusspår med nya skidorna (att jag skulle uppleva den dan!?) Det var hur svettigt som helst och det var vingligt och stappligt men (det här tar emot -vilket det gör om man stretat emot i åratal ;-)) KUL! Jag tänkte klämma ett varv till trots att jag var alldeles darrig i benen men hejdade mig i sista stund. Jag har lärt av mina misstag. Det är korkat att gå ur för hårt och få en massa träningsvärk så jag avslutade på topp.

Väl hemma laddade jag för 80-årskalas hos grannen istället. Med sång, smörgåstårta och några skålar i Mackmyra blev grannen 80 år och dagens konditionspass förmodligen plus minus noll?
Det var det värt! Ett gott slut!

Nyår är verkligen en märklig helg. Den är varken religiös eller hednisk utan en matematisk konstruktion. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag firar egentligen. Att åren går? Ett år närmare döden? Time flies?

Varje dag är ju den första på resten av vårt liv!?

Gott Nytt År!

(Kokos)Olles skidfärd

Efter en del prassel med tejp och glidvalla och med hjälp av Googles översättningsprogram från finska till svenska fick jag iallafall dit fästet och Speed Gel -det lät ju både skrämmande och lovande beroende på hur man ser det.
Hur jävla petnoga kunde det vara?
Jag var iallafall redo för en premiärtur med en försiktig början i trädgården. Jag förstår förresten varför första lektionen i Magnus Härenstams gamla sketch var "Bära Skidor". 8-/

Sen kom nästa grej som dock visade sig vara lite lättare men ändå:
- Hur få dit dom röda Oz-pjäxorna???? Jag glömde be affären visa mig.

Eftersom grannen och hans son plöjt upp ett garanterat opreparerat spår på gamla banvallen som passerar Hyttan i förrgår och jag inte stått på längdåkningsskidor på nästan trettio år insåg jag det kloka i att börja där istället för i nåt preparerat racerspår i byn. Gamla banan var dessutom garanterat PLATT! Inte en endaste liten kulle att forcera när jag väl tråcklat mig över plogvallskanten.

Sedan konstaterade jag med barnslig förtjusning att kroppen minns det huvudet för länge sedan glömt bort. Det var samma känsla som att spela Evert Taubes Nocturne på pianot tjugofem år efteråt. Koppla ned hjärnan fullständigt så sköter kroppen spelandet. Likadant var det med längdskidåkningen. Tänk inte! Dä är bare å åk!
Det gick förvånansvärt snabbt att komma på hur det var att ha skidor på fötterna. Det enda kruxet var att min kropp hade ett gammalt rostigt minne av att ha fullt glid både framåt OCH bakåt, vilket gjorde att det slog absolut tvärstopp emellanåt när jag lade vikten fel. Då fick jag koppla på hjärnan bitvis för att skapa nya nervbanor.

Jag trillade inte omkull, det var inte bakhalt och jag blev inte kissnödig ( fan annars - jag var ute i max tjugo minuter ) däremot blev jag väldigt snorig,en detalj jag glömt och som inte förändrats. Jag åkte en knapp kilometer och gjorde en 180 graders vändning utan att trassla till det (men då var jag faktiskt tvungen att tänka till ett tag) .
Eftersom det var -22 C vid avfärd var jag ordentligt klädd! När jag var nästan hemma igen började jag frysa lite, lite lätt om tårna längst ut vänster fot men då var å andra sidan resten av kroppen säkert uppe i 100 grader så det jämnade väl ut sig. En dryg kilometer i tjugograders kyla och svetten fullständigt forsade under yllemössan! Intressant upplevelse måste jag säga...

Köldhål

Ingen, jag upprepar ingen av alla vädersajter klarar av att ange rätt antal grader nu när det blev riktig nordpolsvinter. De klarar inte ens av det i realtid. De ligger konstant ca 8-10 grader snett. Om http://www.yr.no/ visar att det ska vara -18 C här visar termometern utanför väggen på -27 C.
Varför klarar de inte av det nu när de gör det hyggligt annars?

Om SVT visar att det ska bli -15 C och lokalt bli ända ned mot -20 C får vi ladda för åtminstone -25 C. Det stör mitt perfektionistiska sinne för detaljer.
Att de inte kan förutse det framåt i tiden kan jag ha ett visst överseende med (dock ej med 10 graders felmarginal) men inte när det händer just nu. Har de ingen koll på sina instrument? Har de nån termometer som mäter överhuvudtaget? Den temperaturmätaren sitter i så fall fullständigt galet till.

Nu tycker kanske någon att några grader hit eller dit spelar väl inte så stor roll men faktum är att vid såna här temperaturer kan tio grader åt fel håll vara direkt farligt om man till exempel skulle ge sig ut för en övernattning. Att sova ute i -15 C kan väl gå an men om det kryper nedåt - 25 C är det gränsfall för vad åtminstone mina grejer håller för.

Kung Bore och jag

Efter två månaders ihärdigt regnande och lervälling till midjan kan jag fortfarande förlika mig med snön som vräker ned. En bidragande orsak heter Bertil och han har en kanonfin traktor.
I år kom jag dessutom ihåg att skrapa snön av växthustaket efter förra vinterns haveri vilket ytterligare förbättrar oddsen för en hygglig inställning till en vit vinter.

En andra orsak är att jag trettio år senare efter vissa påtryckningar och trots grundskolans fullständiga slakt på allt vad lust till skidåkning heter, bestämt mig för att ge det här med skidåkning en andra chans.
Det jag minns av skidåkning sedan skolan är förutom en obehaglig känsla av tvång, att det alltid var bakhalt, att jag för det mesta var kissnödig långt innan mål och att jag frös om fötterna precis hela tiden men man vet ju aldrig. Trettio år har förhoppningsvis finslipat både mig och utrustningen?
NÅT har väl hänt på trettio år även på skidfronten får man förmoda....?

Jag fick dessutom ett par pjäxor av den ena "påtryckningen" och jag lovar - de ser INTE ut som pjäxorna som jag hade i sexan.
Det var faktiskt lite av en "Trollkarlen från Oz"-känsla över dem... Och får jag nu tag i ett par magiska skidor också vet man aldrig var det slutar.

Om jag får nån Vasaloppspsykos - lovar jag att publicera startnumret.

Klockan i granen

Jag tar alltid in en julgran. Egentligen vet väl ingen helt säkert varför vi släpar in ett träd och ställer på vardagsrumsgolvet vid juletid.
Det kan ha med det så kallade världsträdet att göra som för länge sedan en viktig symbol för bland annat lapparna i Finland, schamanerna i Sibirien, samt för druiderna i gamla hedniska kulturer. Men jag föredrar berättelsen om att vi tar in ett träd i midvintertid för att skogens andar ska ha någonstans att bo. Sedan dekorerar vi med glitter och kulor. Men glöm för all del inte att hänga dit en liten klocka för när det pinglar i den vet du att det är någon där!

Ett tema som för övrigt kommer igen i filmen "Livet är underbart" från 1946 med James Stewart. I filmen får en ängel sina vingar när klockan pinglar...

Yule - nu vänder det

Håll i Er och lyssna noga i vintermörkret.
Om Wakan Tanka, The Great Spirit, Shiva, Jahve, Gud, Allah vill - så klockan 18:47 svensk tid slår jordens axel i sitt yttersta läge. Det går emot mot ljusare tider igen.
För att vara riktigt säker på att det inte spårar ur nu heller rekommenderar jag att ni offrar något om så "bara" en tanke åt detta återkommande mirakel.
Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Solbarnet föds efter att ha vilat i i underjorden sedan All Hallow´s Eve.

Bäverdammen

När den stora aspen som stod i trädgården for i backen var min första instinkt att skälla ut sambon för egenmäktigt förfarande. Men sedan såg jag den märkliga stubben och den var inte gjord med motorsåg. Det var tydliga märken av tänder, det var en bäver som varit långt uppe på gården och fällt trädet. Just då var jag ganska sur även om jag inser att bävrar gör som bävrar gör och att det därför måste vara helt rätt. De är förmodligen närmare Gud än jag?

Jag har TV-kväll denna söndag och såg alldeles nyss en fantastiskt fin och intressant naturfilm från Wyoming i Klippiga Bergen på National Geographic. Bäverdammen.

Jag ska aldrig mer gnälla när stigen ner till sjön ser ut som plockepinn. Jag är numera mycket nöjd med att ha en bäverhydda som närmaste granne.

Julkorts-avgiftning

Jag slutade skicka julkort för 10 år sedan. PANG! Rakt av bara.

Jag tvärslutade efter år av upptrappning och gick utan avvänjning från säkert 50 julkort till absolut 0 vilket i början var lätt ångestframkallande.

Hur skulle det nu bli?

Ett år efteråt trillade det ned julkort i brevlådan iallafall men sedan inträffar det märkliga eller borde man skriva förväntade? Det kom nästan inga julkort till Kokospelle.

Rätta mig om jag har fel men de allra flesta skickar uppenbarligen julkort för att andra skickar till dom. Man sätter sig helt enkelt med förra årets bunt och så skickar man till dom man fick av förra året. Är någon inte med i dragningen blir den utan. Undantag finns dock för jag har några trogna som förser mig med en liten behändig hög varje år som får plats i julkortshållaren.

Nuförtiden kan även jag göra lite sporadiska utskick utan att få totalt återfall.

Gick och gick och gick

Nu är det färdigsprunget för säsongen misstänker jag. Frostigt och lite småsnö idag frestar inte för löpning. Istället gick jag, jag gick och gick och gick och tog lite bilder här och där. Först 7,2 km runt sjön, sedan red jag ett antal kilometer på Kokopellihästen. Det räckte egentligen mer än väl och något mer var inte planerat. Fast efter maten kom sambon(!) på att han vill ut och gå och då tänkte jag att visst. Varför inte. Jag gillar att gå. Så då blev det ytterligare ca 5 kilometer med rejäla vandringskängor även denna gång.

Nu är jag riktigt trött i mina ben.

http://www.facebook.com/album.php?aid=130884&id=526696249&l=3b26732097

Det var bättre förr

Jag har en elektrisk adventsljusstake. Ja, egentligen har jag två men en är så ful så den räknar jag inte.
Den där som jag räknar har jag ärvt av en farbror som hette Kalle Wester. Exakt hur den hamnade i min ägo minns jag inte riktigt men den är helt säkert en av de första elljusstakar som producerades. En gissning är att den är från 60-talet någon gång.
I den staken sitter det sju stycken el-ljus. När den hamnade i min ägo någon gång på 80-talet satt det samma ljus i den som det gjorde då den köptes. De ljusen höll till för ca fem år sedan. Då gick faktiskt ett ljus sönder och eftersom det nya ljuset brann med ett mycket skarpare sken blev det obalans och jag var tvungen att köpa och byta alla sju.

De första ljusen höll med andra ord i 40 år!

De nuvarande håller i ungefär ett år eller rättare sagt de håller tills jag ställer in ljusstaken i skrubben för sommarförvaring. Eller har jag möjligen tomtar på loftet?
För jag får köpa nya ljus varje år nuförtiden.

Är det inte bra märkligt? Uppfattningen är annars att utveckligen borde gå framåt....tillåt mig tvivla.

Murstensdal blev månskensdal i december

Fullmåne och vackert väder. YES!
Perfekta förutsättningar - förutom på en punkt. Massor att göra på jobbet och inte riktigt läge att be om ledigt igen på så kort varsel.
Men det är väl inte svårare att ställa klockan i en sovsäck än att ställa den på sängbordet?

Sagt och gjort. Mot nya äventyr och det blev Murstensdalen ännu en gång fast på en annan lägerplats. Efter en dryg kilometers vandring i en bitvis vattenfylld stig var vi på plats. Månen var redan långt uppe och vädret slog om till minusgrader. Vi kunde se isen lägga sig på den lilla gruvtjärnen.

Vindskyddet och platsen är rar men veden var sur och rök mest. Det blev ett omfattande projekt att få fart på brasan. Det enda som brann ett tag var pappa(!), när han kom för nära värmeljusen i vindskyddet med syntethuvan på jackan. Jag som i vanliga fall inte ens vågar nypa ut en låga på stearinljuset med fingrarna lyckades helt mirakulöst släcka eldsvådan med händerna, men det blev ett rejält ventilationshål i ryggen på jackan, en mystiskt formad brännskada på min vänstra tumme och endast en halv huva kvar på jackan. Veden låg dock lika obrunnen och rykande. Efter att irriterat övervägt om vi skulle sparka ned en flerhundraårig torrtall i naturreservatet eller äta kalla tortillas så hittade vi, längst ned i det sura vedförrådet några grova bitar kådgran. Efter viss möda och ett antal svordomar fick vi fram kådgranen och DÅ tog det sig äntligen - att elda med kådgran är som att elda med bensin.

När brasan brann som om vi hade laddat den med dynamit så fick vi hör och häpna en kaffegäst på kvällkvisten. En vandringsman(!?) dök upp efter att troligtvis fått lite koordinat-tips? Fram med kaffepannan och blåbärspajen.

Sex minusgrader på natten och god sömn även om lilla systern som låg utanför vindskyddet på marken frös framåt småtimmarna. Min klocka behövde aldrig ringa för vid 5:30 vaknade jag och ville inte ens somna om när månen sken in i sovsäcken.

Sagolikt vackert. Frostnupet och månen sken fortfarande som en stor rund lampa. Aningen segt dock att direkt efter frukost vandra iväg ensam tillbaka för att åka till jobbet vid sjutiden. Behöver jag säga att mitt kontorsrum luktade som en kolmila hela dagen idag? Men det var det värt!

Mer bilder på Picasa webalbum