Signs - on the wind

Efter mitt inlägg om fjädrarna har de nästan som väntat lyst med sin frånvaro - jag hade ju trots allt fattat till slut. Trodde jag åtminstone...

För idag kom tecknen tillbaka med besked då jag helt oväntat och otippat får ett litet fint paket av en arbetskamrat - ett svart med rosa snören. Jag blev mycket glatt överraskad av att få en present för en tjänst (som jag själv inte tänkt så mycket på) en i övrigt bedrövligt stressig onsdag och när jag öppnade paketet så var där ett par jättefina örhängen med vita fjädrar. Amazing!
Till saken hör att den här kära arbetskamraten aldrig läst min blogg, inte hade någon direkt aning om min passion för fjädrar och inte följt mig på FB men aldrig tvekade när hon hittade dessa örhängen med fjädrar - de var till mig.

Tack snälla finaste Birgitta! Jag är så fantastiskt glad för dessa örhängen som skall bäras vid speciella tillfällen. De betyder mer än du kan ana eftersom de förutom att de var jättefina som smycken betraktade också har en djupare innebörd för mig...

Jag har ingen aning om vart detta ska leda och vart jag är på väg men:

"..open your eyes to their possible meaning, to their soulcharging poetry, and you may suddenly find yourself on the wind as we call it...."

Jag ser ljuset! - Akvarell i Pershyttan

Första gången jag såg Erik Marcussons målningar på galleriet Svanen vid Tysslingen stod det helt klart för mig. - SÅ DÄR ville jag kunna måla!
Men aldrig kunde jag väl drömma om att jag bara ett halvår senare vågat att både anmäla mig och vara med på en helgkurs. Särskilt tack till snälla pappa som sponsrade och hejade på.
För nu har det alltså hänt och inte målar jag väl som Marcusson precis men jag ansträngde mig verkligen för att härma honom så gott det gick.

- Vad vill ni göra frågade han vänligt efter några inledande övningar.

 - Jag vill måla SKOG! sa jag....

Och det gjorde jag.  Jag lärde mig massor av tips, tänk och trix som jag förhoppningsvis kan utveckla vidare på mitt eget sätt framöver.

Jag ville verkligen lära mig att måla den skog jag lever och verkar i. Havsbilderna blev bonus - för aldrig i livet hade jag kunnat föreställa mig att någon, oavsett vad duktiga de är - kunnat få mig att måla segelbåtar....!

Som vanligt vill jag dock påminna om att alla eventuella brister här nedan enbart är mina egna. 

 

 Den som vill se förebilden och inspirationskällan till mina alster kan klicka in sig HÄR 

De ovanliga - "Det är inte i medvind, utan i motvind, som vingarna stärks".

Vissa skulle påstå att vi inte har alla pingviner i poolen, andra att vi är fullständigt galna men jag föredrar att säga att vi hör till "De ovanliga" som Åke Moberg skrev om.- Människor som går mot strömmen. 

"Det är inte i medvind, utan i motvind, som vingarna stärks".

Att vi inte regelbundet ligger ute varje månad i år har väl inte undgått någon som följer denna blogg - det är liksom en massa annat. Det är mycket nu typ.. T.ex. såna andra ovanliga saker som att fåren helt plötsligt börjar få lamm i september vilket är helt emot naturlagarna, vilket i sin tur innebär att kära systern inte bara kan fara hemifrån.

Vi bestämde oss efter en strålande väderleksrapport på onsdagen för att ligga ute natten fredag till lördag då det skulle bli klart väder med varning för frost. Eftersom fåren är höggravida - årstiden till trots - bestämde vi oss för Gårdvikaberget ännu en gång.

Det började bra..... efter en fin klättring upp till toppen på berget kom vi lagom till solnedgången och fick gott kokkaffe superkokat på pappas nyinköpta Primus Eta Power. Powerkaffe skulle det visa sig att vi behövde inför vad som komma skulle. Nedfärden från berget gick dock över förväntan och vi tränade på mörkerseende och att hitta stigen i snåren. Vi ramlade faktiskt inte en enda gång.

Sedan blev det som traditionen bjuder renskav i Pitabröd på Brofallsaltanen där planen var att sova ut under stjärnorna. Kvällen var ännu tämligen vacker men mörka moln började torna upp sig.
Sen började det regna och SMHI kan kyssa sig i röven och dra en säck över sig för det regnar fortfarande och nu i skrivandets stund är det lördag kväll.
Eftersom vi gett oss fan på att vi skulle sova ute satte vi med viss möda upp ett grönt partytält "för säkerhets skull" och riggade med presenning på sidorna.

Jag tyckte nog att det var lite överdrivet där och då med en presenning men insåg när jag vaknade tio över två av att det vräkte ned och vinden tilltagit att det kanske inte var så tokigt tänkt trots allt. Efter att ha trasslat av mig en fleecejacka i sovsäcken (det var helvetesvarmt regnet till trots) funderade jag ett tag över hur mycket vatten som kunde samlas på taket på ett partytält innan jag somnade om. Klockan fem vaknade vi alla tre av strilandet och smattrandet av regnet som ihärdigt vräkt ned sedan kvällen innan.. Regnet fullständigt vräkte ned, det blåste dessutom så att det gröna partytältet skakade, pappa var blöt om fötterna  och jag var ovanpå det grymt kissnödig. Då gav vi upp  - för andra gången på våra utenätter - och gick in torpet och gjorde frukost.

Feathers - walk with me

Utan att gå in på en endaste detalj har sommaren som gått varit aningen motig. Det har hänt fler än en gång att jag mitt upp i någonting verkligen tänkt att:
- Är det verkligen det här jag ska hålla på med?
- Ska jag göra det här?
- Varför gör jag det här?

 Eller att jag  helt plötsligt mitt i någonting har tappat fokus och kraft, när det bara har känts tungt och meningslöst. DÅ - varenda gång som jag har vacklat har den legat där rakt nedanför mig. En fjäder! Gud vet från vilken fågel det är minst sagt varierande storlekar och utseenden. Fjädern har inte varit en bit bort utan den har alltid varit precis rakt nedanför mina fötter. En av de senaste låg rakt nedanför mig  på stenplattorna precis utanför skjutdörrarna på ICA Supermarket - vilket väl inte känns som en naturlig plats för fjädrar. Det är den minsta längst ned i bilden.
När fjädern ligger där vet jag att jag trots att det känns lite motigt trots allt är på rätt väg, gör rätt saker och inte behöver fundera så mycket

Enligt infödda amerikaner är fåglar andarnas budbärare då de befinner sig närmare skaparen än vi.
- "Always pay attention to them" säger Buffalo Jim, Seminole medicinman.
Jag måste tillstå att andarna verkar uppfatta mig som aningen trög och jag är benägen att hålla med, för det har under denna korta sommar blivit åtskilligt med fjädrar.

Här är samtliga - utom en - som var mer än lovligt tilltufsad - precis som jag kände mig när jag hittade den. Den fjädern hittar jag dock inte igen och det är kanske inte meningen heller?

Following the path :
"You either see and acknowledge such signs , or you don´t. They´re not true unless you make them so. Like everything else on the path of the Wisdomkeepers, they assume for you the meaning you choose to give them. Disregard them, negate them, and they give back to you exactly what you have given to them - nothing. We create our own meanings."
 ur "Travels in a stone Canoe - the return to the wisdomkeepers" av Harvey Arden och Steve Wall

Kan man spela trolltrumma i en minaret?

."Sverige är trots allt ett kristet land" var det någon som sade på en fikarast på mitt arbete när skolavslutningens vara eller icke vara i kyrkan diskuterades . Jag minns inte vem som sa det och det spelar egentligen ingen roll. På mitt jobb finns det som jag antar att det finns på de flesta jobb(?) ett antal personer som:
 - Inte är rasister MEN.... blabla blabla...

Inom detta blablaande kommer det ofta fram att det är islam man hakar upp sig på fast man själv endast sätter sin fot i kyrkan på dop, bröllop och begravningar.

Jag sade inget vid det tillfället men tänkte desto mer att -Nja, vaddå Sverige ett kristet land, det är det väl ändå en viss överdrift. 
Redan i slutet av 1600-talet rycktes mina förfäder ut ur sin tro och sitt levnadssätt. De var skogssamer - ett naturfolk med trolltrummor och nåjder och de trodde på en besjälad natur men tvingades mer eller mindre brutalt in i den kristna tron. De tog barnen ifrån oss och satte dom i kristna skolor. Kristendomen är mig alltså påprackad en gång i tiden!

Kanske är det därför jag kan tänka mig en moské (gärna med minaret) vid sidan av Folkets Hus i det lilla samhället där jag bor. Även en liten stupa på andra sidan det lilla torget med rökelse och klockor skulle piffa upp en vanlig arbetsvecka och varför inte ett litet hindutempel tillägnat Shiva eller Kali någonstans i närheten av gamla konsum. Oavsett om det är helgmålsringning i den röda kyrkan av träspån, en imam som ropar ut : "Allahu Akbar" (ung Gud är större) från toppen av en minaret, lite klockor från stupan som sänder ut tusen mantran över världen välkomnar jag trots eller kanske just på grund av mitt ursprung alla försök till en stunds eftertanke, stillhet och bön.


Det är nämligen vår enda chans till frid och fred. Att hitta det som förenar och inte det som skiljer.
Jag är nämligen inte det minsta religiös men jag är en djupt andlig människa.

By the way - Jag tycker förresten att man kan gå till kyrkan på skolavslutningen och sjunga "den blomstertid nu kommer" fast psalmen innehåller ordet Gud och jag tycker också att prästen kan få välsigna alla barnen oavsett om de är samer, somalier eller Stockholmare.

För Gud ÄR större - Allahu Akbar! och jag kan lova att trolltrumman har inte tystnat i Bergslagsskogarna trots den ihärdiga kristna missionen som pågått i över trehundra år.

Bom bom bom

Augustitorka på bloggen

Så där ja. Hela augusti har gått och jag har inte skrivit ett enda inlägg. Det är liksom baklänges rekord. Den som följer mig på Facebook vet att jag inte är död. Fast det har varit ganska tunt på det forumet också.

Intet nytt under månen skulle man kunna säga. Sammanfattningsvis var augustimånadens höjdpunkt resan till Härjedalen. Lite av en repris från förra året. Med den skillnaden ett i år fick vi fisk och det regnade mer. Jag fick mitt livs första harr på spinnare och det var ett evigt väntande på bättre väder.

I trädgården växer endast palmkålen och våtarven om man ska raljera för det har ta mej fan regnat hela sommaren och torkan avser endast bloggen. Skönt att hösten är här. Åter till ordningen på något vis - jag är ju en höstmänniska. Det mesta av sommarens att göra lista är avbockad, rummet är rustat, höet är nästan inne och hästen är frisk efter en eländig Anaplasmos infektion.

Mot nya djärva mål.

Sommarparadoxen

Efter en hel del övning har jag nästan lärt mig att gilla vintern efter att ha trott att jag avskyr vinter. Men med fasa har jag just upptäckt att det är fanimej inte speciellt häftigt när det är sommar heller vilket minst sagt är ett bekymmer. För hur blir det då? 
På sommaren är det mycket som ska göras och som ska ske "bara det blir sommar", det är hagar som ska byggas, gräs som ska klippas och så är det åtminstone denna sommar mest en väntan på bättre väder. Det har regnat i ungefär 40 dagar och 40 nätter vilket man en gång i tiden kallade för syndaflod och häromnatten kröp temperaturen i mitten av juli ned mot tre plusgrader vilket inte är långt till frost. Det skulle kunna signalera att klimatförändring till trots så är det en ny istid på ingång. Jag borde kanske skola om mig till domedagsprofet? Omvänd Er nu! Slutet är nära....
Kanske är det bäst där i skarven mellan vinter och sommar egentligen. Precis där i skarven när förväntningarna fortfarande just är förväntningar om värme, sol och ljusare tider? Trädgården till exempel är alltid vackrast i mars - inne i mitt huvud - långt innan kvickroten sätter sina vippor och revsmörblommorna blommar. Eller den andra skarven när allt återigen lägger sig till ro för att vila. Jag upptäcker ibland när solen står som högst att jag kan längta efter en stilla, frostig dag i november.