Vad som helst kan hända.

Jag har tittat tillbaka på mina egna nyårslöften och det sista skrevs 2015 med rubiken "Mot nytt ljus".

Ljuset i tunneln visade sig vara ett tåg.... Med facit i hand kan man åtminstone konstatera en del som slagit in med besked. Förutom att jag faktiskt gav upp det här med att medvetet rensa i röran så har sista raden "you ain´t seen nothing yet" fått en tydlig mening så här 5 år senare. En riktig röra rensades ut alldeles av sig själv efter en separation (som verkligen inte var en dag för tidigt), en inkompetent chef från helvetet har såväl kommit som gått med ett avgångsvederlag men resulterade i en utmattningsdepression som nog kom för att stanna(?) så kan man i alla fall säga att "nej det hade jag inte". Jag hade inte sett nånting.

 Även Yogan slutade jag med för att helt nyligen börja igen. Ännu en relation kom och försvann i omgångar. Eller eventuellt två om man tänker efter. Ingenting kan man räkna ut i förväg och mitt nya motto är att "Det är som det är, det blir som det blir och vad som helst kan hända". Till och med båda mina hästar har gått vidare till andra sidan och ersatts av en ny häst på underliga vägar. Det kommer och går liksom.

Nu är det nytt år och ett nytt decennium på ingång. En dag i taget och sätt den ena foten framför den andra.

Redan den 11 januari vänder Uranus tillbaka in rakt mot mitt stellium i oxen i fjärde huset. Den kommer rassla runt där långt in på kommande decennium. Temat för kommande år kommer inte att vara förutsägbarhet, det kan man åtminstone veta helt säkert. Uranus representerar inte direkt stabilitet utan förändring, frihet och kaos i värsta fall. Det fjärde huset symboliserar hemmet, den grund man vilar i såväl känslomässigt som fysiskt. Utan att precisera kan verkligen precis vad som helst hända!

Ska jag lova någonting inför kommande säsong är det nog att mycket oftare "skapa dålig stämning". Jag har liksom tränat på det under flera år. 

Jag ska också försöka vara lite mer hemlig vilket kan tyckas något kontraproduktivt när jag samtidigt börjar skriva i bloggen igen.

Jag ska yoga och studera Kabbala. Men jag ska inte försöka tänka ut hur det ska bli. No plans! No hope! 

Ja just ja. Jag ska dricka mer vatten under 2020. 

Time of change!

Jag gick aldrig in i nån vägg. Jag såg aldrig någon vägg. Men år 2016 ryckte någon bort mattan under mina fötter och jag kunde inte hitta någonstans att landa. Där befinner jag mig fortfarande. I världen mellan världarna. Without hope! Jag försöker fortfarande hitta någon form av trygghet och förutsägbarhet men konstaterar att det är stört omöjligt. Jag måste förhålla mig till denna nya verklighet utan fast mark under fötterna.

Att inte gripa efter något. Inte jaga något eller försöka hålla fast vid något.

Det betyder dock inte att jag är oengagerad. Tvärtom.  Jag är idag smärtsamt engagerad, berörd, sårbar och lever bokstavligt talat med hjärtat vidöppet! Känslorna går djupare än någonsin vilket är både en gåva och en förbannelse.

Jag som önskade att jag kunde flyga. Bli fri.  Jag -  som känt mig som en örn fastspikad med vingarna i marken får nu uppleva känslan av att inte hitta någonstans att landa.

Time of change!

"Be careful what you wish for. I know that for a fact. Wishes are brutal, unforgiving things. They burn your tongue the moment they're spoken and you can never take them back.”
~ Alice Hoffman

Kokopelli och jag – berättelsen om en häst och hans följeslagare

Kokopelli var med viss reservation för en del egenheter en fantastiskt fin häst. Hans bästa gren var att bli riden på. Han gick fram överallt, tryggt och stabilt över stock och över sten. Han hade gått genom eld om jag hade bett honom om det. Vi mötte turistbussar, traktorer, älgar, varg och en och annan fartdåre på våra ridturer. Kokopelli tappade aldrig fattningen. En gång rev han ner en halv veranda över oss båda på Rombohöjden men Kokopelli klippte inte ens med öronen när virket flög ut över nejden och verandan blev plockepinn.

Men det hade inte alltid varit lugnt och enkelt, det var verkligen inte nån ”a walk in a park” att hantera Kokopelli som unghäst. När jag fick hem honom vid sex månaders ålder och fram till att han blev inriden var han helt rabiat galen. Hans ena testikel envisades med att ligga kvar i bukhålan ganska länge vilket medförde att han blev sent kastrerad. Kokopelli gick som hingst till en bit över två års ålder och även om det förvisso finns sansade hingstar här i världen så hörde inte Kokopelli till dessa. Under en period gick han mer på två ben än på fyra, han försökte bita mig flera gånger varje dag samt att han var extremt explosiv och slet sig fler än en gång. Han var för att uttrycka sig kortfattat - ett jävla as att hantera! Jag tänkte mer än en gång att vad fan har jag gjort?! Jag har fått hästen från helvetet i mitt stall.
Jag bad följaktligen till såväl Gud som till Djävulen om vägledning, jag läste varenda bok som fanns om Horsemanship på den tiden, jag såg nästan varenda video på marknaden som gick att uppbringa där i slutet på 90-talet om hur man skulle komma tillrätta med diverse beteendeproblem som att bli undvika bli mosad, översprungen, förhindra stegring, undvika att bli nafsad på och diverse menlösa tips och trix om hur jag skulle göra för att få hästen att respektera mitt ”revir”.
Instruktionsböckerna och filmerna var förvisso bra och tydliga men det var bara ett problem. Kokopelli hade inte sett filmen, han följde inte manualen! Han gjorde på sitt sätt. Han var en riktigt hårding! Enligt böckerna skulle jag vifta med grimskaftet för att få hästen att vika undan. Jag hade behövt en stridsvagn.
Det var svett (min svett) och en hel del tårar (mina) men det var bara att inse att den fina teorin inte fungerade i praktiken - åtminstone inte i min praktik. Jag blev till sist tvungen att tänka ut en egen metod som var aningen (läs mycket) tuffare. Fast jag vet fortfarande inte om det var metoden eller om polletten helt enkelt trillade ned av sig själv i Kokopellis hjärna någonstans runt tre år som gjorde att det blev en ridbar fantastisk häst av Kokopelli trots allt. För lika lite som han brydde sig om nåt viftande spö eller fjantigt viftande grimskaft lika lite brydde han sig om att jag satte mig upp på på hans rygg en dag. Han klippte inte ens med öronen då heller. Inte en enda gång att han protesterade mot att en dag jag helt plötsligt satt där och dinglade med benen på var sida om honom. Den buffliga stilen behöll han dock livet ut. Om man kunde gå rakt över något istället för att gå runt det så gjorde han det.

I 22 år fanns Kokopelli vid min sida. Det är mer än hälften av mitt vuxna liv. Jag saknar honom något så fruktansvärt men jag är verkligen tillfreds med att jag hade styrkan att låta honom gå vidare med värdigheten kvar. Jag vet att det var rätt beslut. Jag ville verkligen inte se honom tyna bort sakta alternativt riskera ett akut trauma. Lederna hade varit knackiga länge men när sedan tänderna började ge upp och när jag märkte att han inte längre låg ned och sov mer än undantagsvis (han hade besvärligt att ta sig upp) då visste jag att det var dags att skiljas åt. 

Att ta det beslutet var det svåraste jag någonsin gjort...

Det var vidrigt tungt när dagen kom och bilen med den stora släpkärran svängde in på gården i Södra Hyttan. Mina ben ville knappt bära men Kokopelli var lugn och han gick med mig tryggt och tillitsfullt till platsen jag valt ut, platsen där hinken med godis fanns. Med hjälp av en hink med godsaker, med hjälp av min syster och den trygga, lugna mannen som var utsedd till bödel, föll så Kokopelli lugnt och smärtfritt ned på marken när bultpistolen avfyrades. Och Jag, som följt honom genom hela livet följde sedan med honom hela vägen ända in i döden. Jag låg på marken bredvid honom och strök honom över halsen medan hans blod och mina tårar sakta pumpade ut i gräset omkring oss. Hjärtslag för hjärtslag. Andetag för andetag.  Livet släppte så långsamt och stillsamt taget om min fina häst och allt blev stilla. 

Kokopelli var fri!  

Det var nog det starkaste jag någonsin gjort…