Vad som helst kan hända.

Jag har tittat tillbaka på mina egna nyårslöften och det sista skrevs 2015 med rubiken "Mot nytt ljus".

Ljuset i tunneln visade sig vara ett tåg.... Med facit i hand kan man åtminstone konstatera en del som slagit in med besked. Förutom att jag faktiskt gav upp det här med att medvetet rensa i röran så har sista raden "you ain´t seen nothing yet" fått en tydlig mening så här 5 år senare. En riktig röra rensades ut alldeles av sig själv efter en separation (som verkligen inte var en dag för tidigt), en inkompetent chef från helvetet har såväl kommit som gått med ett avgångsvederlag men resulterade i en utmattningsdepression som nog kom för att stanna(?) så kan man i alla fall säga att "nej det hade jag inte". Jag hade inte sett nånting.

 Även Yogan slutade jag med för att helt nyligen börja igen. Ännu en relation kom och försvann i omgångar. Eller eventuellt två om man tänker efter. Ingenting kan man räkna ut i förväg och mitt nya motto är att "Det är som det är, det blir som det blir och vad som helst kan hända". Till och med båda mina hästar har gått vidare till andra sidan och ersatts av en ny häst på underliga vägar. Det kommer och går liksom.

Nu är det nytt år och ett nytt decennium på ingång. En dag i taget och sätt den ena foten framför den andra.

Redan den 11 januari vänder Uranus tillbaka in rakt mot mitt stellium i oxen i fjärde huset. Den kommer rassla runt där långt in på kommande decennium. Temat för kommande år kommer inte att vara förutsägbarhet, det kan man åtminstone veta helt säkert. Uranus representerar inte direkt stabilitet utan förändring, frihet och kaos i värsta fall. Det fjärde huset symboliserar hemmet, den grund man vilar i såväl känslomässigt som fysiskt. Utan att precisera kan verkligen precis vad som helst hända!

Ska jag lova någonting inför kommande säsong är det nog att mycket oftare "skapa dålig stämning". Jag har liksom tränat på det under flera år. 

Jag ska också försöka vara lite mer hemlig vilket kan tyckas något kontraproduktivt när jag samtidigt börjar skriva i bloggen igen.

Jag ska yoga och studera Kabbala. Men jag ska inte försöka tänka ut hur det ska bli. No plans! No hope! 

Ja just ja. Jag ska dricka mer vatten under 2020. 

Time of change!

Jag gick aldrig in i nån vägg. Jag såg aldrig någon vägg. Men år 2016 ryckte någon bort mattan under mina fötter och jag kunde inte hitta någonstans att landa. Där befinner jag mig fortfarande. I världen mellan världarna. Without hope! Jag försöker fortfarande hitta någon form av trygghet och förutsägbarhet men konstaterar att det är stört omöjligt. Jag måste förhålla mig till denna nya verklighet utan fast mark under fötterna.

Att inte gripa efter något. Inte jaga något eller försöka hålla fast vid något.

Det betyder dock inte att jag är oengagerad. Tvärtom.  Jag är idag smärtsamt engagerad, berörd, sårbar och lever bokstavligt talat med hjärtat vidöppet! Känslorna går djupare än någonsin vilket är både en gåva och en förbannelse.

Jag som önskade att jag kunde flyga. Bli fri.  Jag -  som känt mig som en örn fastspikad med vingarna i marken får nu uppleva känslan av att inte hitta någonstans att landa.

Time of change!

"Be careful what you wish for. I know that for a fact. Wishes are brutal, unforgiving things. They burn your tongue the moment they're spoken and you can never take them back.”
~ Alice Hoffman

Kokopelli och jag – berättelsen om en häst och hans följeslagare

Kokopelli var med viss reservation för en del egenheter en fantastiskt fin häst. Hans bästa gren var att bli riden på. Han gick fram överallt, tryggt och stabilt över stock och över sten. Han hade gått genom eld om jag hade bett honom om det. Vi mötte turistbussar, traktorer, älgar, varg och en och annan fartdåre på våra ridturer. Kokopelli tappade aldrig fattningen. En gång rev han ner en halv veranda över oss båda på Rombohöjden men Kokopelli klippte inte ens med öronen när virket flög ut över nejden och verandan blev plockepinn.

Men det hade inte alltid varit lugnt och enkelt, det var verkligen inte nån ”a walk in a park” att hantera Kokopelli som unghäst. När jag fick hem honom vid sex månaders ålder och fram till att han blev inriden var han helt rabiat galen. Hans ena testikel envisades med att ligga kvar i bukhålan ganska länge vilket medförde att han blev sent kastrerad. Kokopelli gick som hingst till en bit över två års ålder och även om det förvisso finns sansade hingstar här i världen så hörde inte Kokopelli till dessa. Under en period gick han mer på två ben än på fyra, han försökte bita mig flera gånger varje dag samt att han var extremt explosiv och slet sig fler än en gång. Han var för att uttrycka sig kortfattat - ett jävla as att hantera! Jag tänkte mer än en gång att vad fan har jag gjort?! Jag har fått hästen från helvetet i mitt stall.
Jag bad följaktligen till såväl Gud som till Djävulen om vägledning, jag läste varenda bok som fanns om Horsemanship på den tiden, jag såg nästan varenda video på marknaden som gick att uppbringa där i slutet på 90-talet om hur man skulle komma tillrätta med diverse beteendeproblem som att bli undvika bli mosad, översprungen, förhindra stegring, undvika att bli nafsad på och diverse menlösa tips och trix om hur jag skulle göra för att få hästen att respektera mitt ”revir”.
Instruktionsböckerna och filmerna var förvisso bra och tydliga men det var bara ett problem. Kokopelli hade inte sett filmen, han följde inte manualen! Han gjorde på sitt sätt. Han var en riktigt hårding! Enligt böckerna skulle jag vifta med grimskaftet för att få hästen att vika undan. Jag hade behövt en stridsvagn.
Det var svett (min svett) och en hel del tårar (mina) men det var bara att inse att den fina teorin inte fungerade i praktiken - åtminstone inte i min praktik. Jag blev till sist tvungen att tänka ut en egen metod som var aningen (läs mycket) tuffare. Fast jag vet fortfarande inte om det var metoden eller om polletten helt enkelt trillade ned av sig själv i Kokopellis hjärna någonstans runt tre år som gjorde att det blev en ridbar fantastisk häst av Kokopelli trots allt. För lika lite som han brydde sig om nåt viftande spö eller fjantigt viftande grimskaft lika lite brydde han sig om att jag satte mig upp på på hans rygg en dag. Han klippte inte ens med öronen då heller. Inte en enda gång att han protesterade mot att en dag jag helt plötsligt satt där och dinglade med benen på var sida om honom. Den buffliga stilen behöll han dock livet ut. Om man kunde gå rakt över något istället för att gå runt det så gjorde han det.

I 22 år fanns Kokopelli vid min sida. Det är mer än hälften av mitt vuxna liv. Jag saknar honom något så fruktansvärt men jag är verkligen tillfreds med att jag hade styrkan att låta honom gå vidare med värdigheten kvar. Jag vet att det var rätt beslut. Jag ville verkligen inte se honom tyna bort sakta alternativt riskera ett akut trauma. Lederna hade varit knackiga länge men när sedan tänderna började ge upp och när jag märkte att han inte längre låg ned och sov mer än undantagsvis (han hade besvärligt att ta sig upp) då visste jag att det var dags att skiljas åt. 

Att ta det beslutet var det svåraste jag någonsin gjort...

Det var vidrigt tungt när dagen kom och bilen med den stora släpkärran svängde in på gården i Södra Hyttan. Mina ben ville knappt bära men Kokopelli var lugn och han gick med mig tryggt och tillitsfullt till platsen jag valt ut, platsen där hinken med godis fanns. Med hjälp av en hink med godsaker, med hjälp av min syster och den trygga, lugna mannen som var utsedd till bödel, föll så Kokopelli lugnt och smärtfritt ned på marken när bultpistolen avfyrades. Och Jag, som följt honom genom hela livet följde sedan med honom hela vägen ända in i döden. Jag låg på marken bredvid honom och strök honom över halsen medan hans blod och mina tårar sakta pumpade ut i gräset omkring oss. Hjärtslag för hjärtslag. Andetag för andetag.  Livet släppte så långsamt och stillsamt taget om min fina häst och allt blev stilla. 

Kokopelli var fri!  

Det var nog det starkaste jag någonsin gjort…   

Kvinnan som talar med andar och ylar med vargar

Ni har säkert också haft det . Tillfällen då ni har svåra tunga beslut att fatta, jobbiga val att göra eller dagar när livet bara gör ont ont ont och ni ser ingen ljusning. Då kan ni göra som jag, be andevärlden om hjälp. Alla har ni någon på andra sidan som ni förmodar eller vet vill er väl?
Jag har gjort det några gånger - men jag tror man ska akta sig för att bli tjatig. Man ska bara be om hjälp när det är tungt på riktigt, inte för vardagens trassel eller för att hitta vinnarna på travet. Men när det är nöd då ber man högt om hjälp. Antingen rent generellt till andevärlden eller så riktar man  det till någon på andra sidan som känns rätt. Det känns lite märkligt att tala ut i tomma intet(?) men man kan ställa sig framför en spegel så kan det gå lättare. När man väl bett om hjälpen är det lätt att tappa modet direkt - för det händer faktiskt ingenting. Nada. Då är det viktigt att komma ihåg att det slår inte ned någon blixt, det går inga skepnader genom rummet. Det knäpper inte ens i nån gammal trapp. Det funkar inte så har jag märkt, men det märkliga är att det faktiskt fungerar. Ibland kan det ta några dagar men ofta visar sig hjälpen betydligt  snabbare. Andevärlden har sina tricks och de tager vad de haver om man säger så. Vår uppgift är att vara uppmärksamma, öppna upp och ta emot.
Igår var det en sån dag när själen steg ned i det svarta hålet dit ljuset inte når och hjärtat värkte så det läckte ut genom ögonen. Då när jag kände att jag inte orkade längre bad jag högt om hjälp på vägen.  Den här gången behövde jag inte vänta länge förens det började klicka i.
Inom några timmar hade min allra bästa vän på eget bevåg(?) kommit hem till mig för att erbjuda en axel att gråta mot och för att hjälpa mig med rent praktiska saker som att bära ut en massa bråte ur huset - "för att få fart på energin" som hon uttryckte det. När jag sedan gråtit klart mot hennes axel och nästan samtidigt noterat duvhöken som gjorde ett varv precis ovanför oss i trädgården (signs) och vännen åkt hem till sitt for jag iväg uppåt skogarna för att hälsa på pappan och systern som campade vid en vändplan. På vägen dit såg jag två kronhjortar (och då ska vi här minnas att hjorten är mitt totem och Bergslagen kryllar inte precis av Kronhjort). Jag såg även älg och hare och så mitt i skogen innan jag ens var framme dit jag skulle mötte jag andra fina vänner mitt ute i Bergslagskogarna och  innan dagen var slut ylade jag tillsammans med nya och gamla vänner mot den djupblå himlen och mot fullmånen - "the full hunters moon"  .  Och nästan direkt svarade en vargfamilj på vårt rop och så tog vargarna över och ropade med naturens eget moll ut min sorg i den svarta natten så den släppte greppet om själen och hjärtat.
Kvar fanns bara en djup vördnad över livets storhet och magi - jag kunde återigen tryggt vila i den tillit som skapar världen.

Den tilltufsade trädgården

Denna försommar har varit aningen svajig med följd att hela trädgården är försenad och förminskad men nu är jag ändå glad att jag har den kvar överhuvudtaget. Den är en aning tilltufsad precis som trädgårdsmästaren.  Livet vände rejält när saturnus hamnade i kvadratur med sig själv i opposition med solen från tolfte huset. Jag vet inte än om det är bra eller dåligt men det sägs att smärtsamma slut kan vara en förklädd början till något nytt även om det inte känns så idag direkt.  Tack och lov sköter många växter om sig själva i kristider utan att jag behöver nånting och nu i början av juli har den lilla dammen fått en uppryckning. Den lilla buddhan får dock bo inomhus i år och istället får en behornad dödskalle vaka över vittror och annat skrymt.

Min farmors månadssmultron

För tre år sedan anlade jag ett helt nytt grönsaksland i en upphöjd bädd med rejäla träkanter. Redan första året upptäckte jag inom kort att det växte en ganska rejäl smultronplanta mitt i landet som jag inte ville riva bort men i övrigt tänkte jag inte mycket på den. Till saken hör att det finns inte ett smultron så långt ögat når från landet i övrigt. Bara denna ensamma planta som växte mitt i.  Andra året gav denna planta, som nu vuxit till sig, smultron från slutet av juni och långt in i september. Aldrig förr hade jag sett en smultronplanta som levererade i sån mängd över tid. Var kom denna fantastiska smultronplanta ifrån?
Då erinrade jag mig - tillsammans med min pappa - att min farmor Vera alltid talade om sina månadssmultron som växte vid hennes stugvägg. Jag mindes också att jag och min farmor varje sommar även gick till "sågbacken" när jag var liten för att plocka smultron. Det var liksom våran grej,
Helt plötsligt förstod jag intuitivt vem som planterat smultronen i grönsakslandet! I år ska jag flytta själva grönsakslandet men jag såg till att gräva upp smultronplantan som dessutom fått en massa rev-barnssmultron. Moderplantan sitter nu vid min stugvägg precis som månadssmultron ska. Tack farmor!

The best place to find God is in a garden. You can dig for him there.

George Bernard Shaw

Perfektionist - jag?

Konstaterar att jag blivit lite besatt av den där yogan. Igår på passet sade jag att jag strävar att varje asanas -  från solhälsning till huvudstående - ska göras så perfekt det  bara går. Jag pressar varenda rörelse till yttersta gränsen så svetten rinner. Att komma lite längre fram, längre ned, upp, ut, in för varje gång.  Jag går aldrig så långt att det gör ont för som någon guru sade:

- om man skadar sig har man för stort ego. Och det vill verkligen ingen yogi ha. Prylar, halsband, senast modell på yogamattan och annat pynt kan man ha men inte ett stort ego. Det är ett stort NO-NO.

När jag berättade detta  högt häromdagen påpekade min fantastiska yogalärare att det inte är helt ovanligt att man tar med sig sina egenskaper från det “ordinära” livet in på yogamattan.

Det kändes för mig det helt främmande- att jag skulle ta med mig något från mitt ganska lata och tämligen röriga liv till Yogastunden?

Men var kom perfektionisten ifrån och varför tar jag ut mig till max när jag inte gör det någon annanstans (förutom möjligen när jag lastar höbalar och är så illa tvungen). Hur gör jag i vanliga livet? tänkte jag när jag kom hem.  Och ja visst kämpar jag på med mycket och jag behöver verkligen all styrka jag kan få för att stå stadigt på den här plågade planeten. Jag konstaterade efter ett tämligen snabbt överslag att ingenting egentligen är perfekt utanför den där Manduka-mattan. En jävla röra är vad det är på alla håll och kanter. Huset har  brister, mitt rum på jobbet ser ut som nån har sprängt en handgranat i en pappersfabrik, jag är överbelastad på jobbet, hästarna är fina härliga kompisar men det blev liksom aldrig ”nåt” – vi tog oss inte ens till en klubbtävling. Klimatförändring hotar och  terrordåd avlöser varandra.

Och helt plötsligt stämde det ju ändå liksom men ”the other way around”. På den där lilla mattan blir det en dryg timme i perfektion, styrka och absolut ordning. Det som inte funkar någon annanstans får helt plötsligt en liten plätt på den där mattan. Jag strävar mot att få ordning i kaos! Yogan är nyckeln Jag hoppas det blir tvärtom liksom. Att det som sker på mattan ska manifesteras i mitt liv. 

Och nej det är inte jag som är på den där bilden. Men när jag fyller 60 kanske jag är i perfekt balans...Namaste!