Fyspass - Rödbergstjärn i februari

Man måste inte ha en mental störning för att häva på sig en tung ryggsäck, spänna på sig skidorna och ge sig iväg i djupsnön i mörkret rakt in i granskogen en fredagkväll i slutet av februari men det underlättar.....
Det blev ett rejält fyspass att ta sig till Rödbergstjärns stuga i Kindlareservatet 3 km i den meterhöga snön. Hade naturligtvis tagit fel stavar och när man satte mina mes-stavar gjorda för preparerat elljusspår i den här snön sjönk de så djupt att handtagen nådde någonstans i knähöjd.

Vi hade förvisso skidor på fötterna men det går inte med bästa vilja i världen hävda att vi "åkte skidor" utan det var mer som att "gå på skidor" och vi sjönk bara ca 30 cm istället för 80 cm vilket vi gjort om vi gått utan skidor....
Lilla systern verkade däremot hitta stilen på de gamla trälaggarna med kabelbindning så hon drog iväg förvånansvärt friskt och försvann bakom en snötyngd gran. Jag var onekligen och oåterkalleligt efter - långt efter och jag hade ändå någon form av dike att åka i.
Jag har haft lite ont i ryggen de sista veckorna men inte värre än att det gått att härda ut men nu däremot nådde värken nya höjder med packningen och skidor i djupsnön. Högerhöften värkte ett tag vid varje skidsteg så jag trodde benen skulle vika sig. Det värsta är att det gjorde de också- benen - vek sig alltså. Ibland fick nämligen skidorna för sig att de skulle glida till lite i snön vilket ju egentligen är deras uppgift och då blev det för svårt.
Helt plötsligt framstod själva "skidåkandet(!?)" som rena barnleken för det var ingenting emot att försöka resa sig upp i djupsnö med ryggsäck på ryggen och skidor på fötterna från liggande. Jag fick några flashbacks från skolans traumatiska skidåkningar där på näthinnan ett tag när stavar och skidor blev som plockepinn. Men eftersom alternativet var sämre (att ligga kvar) var det bara att kämpa på. Även pappan låg ett par gånger i den djupa snön och sprattlade men lyckades reda ut virrvarret av skidor och ryggsäcksremmar.
Även med myrsteg kommer en kvinna fram till sist. Det tog två timmar att åka tre kilometer och då var det ändå plogat på vägen den allra första kilometern.
Som tur är var kojan ovanligt fin, synd bara att det knappt fanns någon ved(!) Men det stod nån gammal krokig vrestall lutad mot väggen och den sågade pappan upp i bitar för att få veta av lilla systern att det skulle föreställa nån slags installation(?) som stått där sedan kojan byggdes. Men länsstyrelsen får vara glad att stegarna fortfarande är intakta och den lilla trästolen likaså.
Och så det blev iallafall brasa, hamburgare, Åbro original, kaffe, sockerkaka och god sömn även denna gång. En fredagkväll fjärran från chipsreklam och betydligt mer spännande än nåt OS i Vancouver. Curling? Hur spännande kan det va?
Hemvägen gick bättre, inte lika många rovor, inte lika ont i höften och dessutom var det ju faktiskt dagsljus och spårat kvällen innan av tre galningar.




Filmen av Clas Backius: