Nu är det tungt och riktigt svart. Februari har aldrig varit min månad men i år är det visst värre än vanligt. Dagens bästa stund är när jag får gå och lägga mig och dagens värsta är när jag måste kliva upp.
Men en dag till klarar jag alltid av och jag undviker helt att tänka på nåt så påfrestande som veckor och månader och år. Det är en förfärlig massa dagar det.
Fast en dag klarar jag av och tänker man efter är det egentligen det enda som behövs.
Ett krux är att min depressionsmedicin det vill säga löpningen ligger nere och skidor i all ära men det är mer prazzel och projekt att ta fram skidor och ta sig till spåret. Det kräver en energi redan i starten - en energi som jag inte har.
Detta innebär att motionen just nu står på absoluta nollstrecket, vilket i sin tur gör att signalsubstanserna i hjärnan tillsammans med hormonerna fullständigt flipprar ur vilket gör att jag inte orkar vilket gör att....... ja ni fattar?
Men snart får jag iallafall gå och lägga mig.
2 kommentarer:
Oj! Men det blir ljusare för varje dag och idag sken ju solen till och med.
Jag är helt med dig...så tungt som nu har det inte varit på många år...Jag orkade inte få på mig överdragsbyxorna tidigare i morse utan gick ut i kylan i bara jeansen...hutter, hutter...
Jag jobbar äter och sover...jobbar äter och sover...det måste bli en vändning snart och kommer det mera snö vet vi inte riktigt var den ska läggas...usch...
Snart, snart måste det bli bättre...
Kram från Malin
Skicka en kommentar