Tävling, mätning och tidtagning har aldrig varit min grej under 45 år så jag måste erkänna att jag just nu är lite oroad över min mentala hälsa.
Mätte upp en strecka på tidningen Iforms hemsida i förra veckan som är prick en kilometer.
Just det är inget konstigt, kartor i alla formet har alltid fascinerat mig.
Från hörnet på grannens skrotbod och ut till stora vägen är det en kilometer. Det är helt platt möjligen med en aning medlut.
Nu kommer vi till störningen.
Benita Johnson som vann Lidingöloppet sprang en mil terräng på 34 minuter och 19 sekunder.
Jag fick idag för mig att jag skulle klocka mig på den utmätta kilometern och så satte jag fart(?)......eller fart och fart...jag sprang iväg iallafall så mycket som gick, dock med en viss beräkning att jag iallafall inte skulle svimma innan jag kom till de vita strecken på 63:an.
...........när jag nådde de vita strecken, kippande efter andan och blodsmak i munnen då hade det gått prick 5 minuter.
Det skulle innebära att jag -vilket naturligtvis inte finns på nån karta på denna sida av milleniumskiftet -om jag skulle kunna hålla den farten i en mil så skulle min tid på Lidingöloppet bli 50 minuter. Jag skulle då vara drygt en KVART efter fröken Johnson.
Hon skulle ha 3,42 minuter från skrotboa ut till vägen om hon sprang i Lidingöloppsfart märk väl. (Egentligen skulle hon ha ännu mindre på detta platta medlut i en sketen kilometer, men det föredrar jag att blunda för - det är nog illa ändå. )
Varför ägnar jag mig inte åt stavgång och bullbak som vanliga kärringar?
2 kommentarer:
För då vore livet jäkla förutsägbart och trist ;)
Är allt en himla tur att du inte ägnar dig åt bullbak o stavgång...för då hade jag inte känt en sådan skön känsla av att ha funnit en "galning till"...en sån som jag själv menar jag...anser att det är just denna oberäkneliga och lustprincipens livsstil som gör livet så mycket mera spännande...Ingen j:vel vet vad man tänker hitta på och ingen kan ana sig till vad nästa steg är...o självklart så pratas det om en i fikarummet...och tänk så bra det är för det innebär att man sätter spår i folk och "pratar man om en så finns man"...
Onekligen en spännande räkning av löptiden...läste idag att i vår stad ska de flytta "vårrusets" bana till centrum...hm...Jag brukar alltid vara med för att ha lite koll på konditionen...men efter 12 år på "samma rutt" blir det märkligt att dra runt i centrum...blir inte samma känsla...
Ha det nu gott...
Kramar från Malin
Skicka en kommentar