Intervaller ska man enligt expertis springa om man vill bli snabbare. Kan det vara möjligt?
Efter två års envetet malande i spåren har jag alltså bitvis bytt taktik skulle man kunna säga.
Jag upptäckte att det passar mig som hand i handske. Jag hör till dom som kan ta i och stå ut med nästan vad som helst bara jag ser någon ände på det. Med detta nya sätt blir det en massa ändar.
Jag tog idag sikte på dom vita snöstolparna alternativt röda snöstörarna beroende på vilken väg jag befann mig.
Jag springer alltså som om jag skulle fånga bytet mellan två stolpar och sedan går(!) jag alternativt småjoggar mellan nästa. Fort långsamt fort långsamt. Jag får pusta ut mellan rycken och till och med gå, vilket är helt perfekt då jag i grunden är ganska lat.
Det tog faktiskt inte mycket längre tid än att småspringa hela streckan och då var jag ändå med och grejade med en fårstängselgrind på vägen.
Men jag tror på det där med snabbare när jag ser det.... (fast å andra sidan långsammare kan jag knappast bli)
2 kommentarer:
Förra sommaren, körde jag lite intervallträning i slingan runt torpet. Inte ett hekto gick jag ner. MEN. Jag fick bättre kondis, märkbart. Upptäckte att backig terräng är bäst för mig. Annars är det bara att tänka på björnen var tredje minut. Då går det snabbare av bara farten.
Nu ska jag bara läka efter kejsarsnittet. Har fått något så tjusigt som piriformis syndrom. Men sedan ska jag ge mig ut över Sollentunas rullstensåsar.
Har du något mål som hägrar? Hur mycket springer du din runda på nu?
Jag ska springa Lidingöloppet under timmen hade jag tänkt mig. Förra året dvs 2008 tog det 1,06.
Jag ska även klara Hjulsjöjoggen utan ansiktsförlamning och frossbrytning.
Jag hatar att springa i backar men befarar att det är precis det jag behöver göra för att dä ska bli nå...
Piriformis syndrom? Minsann, ja det lät ju fint men jag antar att det inte är det.
Skicka en kommentar