Jag har äntligen kommit igång med löpningen efter en sommar med o-löpning. Inte för att jag låg på sofflocket under sommaren precis men jag fick inte på mig löparskorna mer än ett par enstaka gånger.
Nu kommer skorna på men det går fruktansvärt trögt. Motionsturerna har de senaste veckorna varit som att springa i en mardröm - ni vet där allt går trögt, man tar i så mycket man orkar men kommer ingenstans.....
Efter en genomkörare igår på 1,4 mil konstaterade jag trots allt att det är inte kroppen och benen det är fel på... Pulsklockan visade inga extrema värden. En jämn fin puls hela tiden. En puls som dessutom snabbt gick ned när jag bestämde mig för att gå vissa sträckor.
Trögheten sitter med andra ord inte i benen utan i skallen. Just nu är det så jävla tråkigt att springa, men jag gör det ändå. För jag vill inte bli nån soffpotatis.
- Jag kan springa!
- Jag kan springa!
- Jag kan springa!
Jobba på!
1 kommentar:
Suck...du skriver det jag tänker på...brukar springa men just det där tröga i skallen är just nu ett hinder...Jag har ställt fram skorna men jag måste ju stoppa i fötterna o öppna dörren också...suck igen...Jag mår bra av träningen...men är just det där tröga som man först ska igenom som stoppar mig och inte blir det lättare ju längre jag väntar...men idag orkar jag inte...
men i morgon...
Kramen från Malin
Skicka en kommentar