Telling the truth

Jag har ett problem som vissa skulle säga är en skänk från ovan eller varför inte en välsignelse. ”Du ska inte bära falsk vittnesbörd till din nästa” är troligen det bud som vår herre inte tänkte igenom konsekvenserna av ordenligt.
Lögner kommer inte lätt till mig, det ska gudarna veta. Jag har fruktansvärt svårt för att ljuga ens lite grann. Jag säger sanningen oavsett priset jag måste betala och tro mig det inte alltid så bra, det är ibland som en förbannelse. Fler än en gång har jag hamnat i trubbel och onåd för min oförmåga att visa upp en låtsasfasad, höfta till det, dra till med en nödlögn eller för min inkompetens att säga nåt annat än det jag står för eller som motsvarar den jag är.

Jag skulle kunna tänka mig att någon som skulle beskriva mig skulle säga att jag är en uppriktig och ärlig människa som alltid säger vad jag tycker men i samma andetag antyda att jag är okänslig alternativt alldeles för naiv för den här världen. Och de har helt rätt på alla punkter. Om Jack the Ripper skulle fråga var jag bodde skulle jag antagligen svara ärligt på frågan (räcka fram en karta som bevis?) eftersom jag fått lära mig att ”ärlighet varar längst” och om jag ljög skulle det synas lång väg.
Jag håller som bäst på att fundera över mina gamla och nya nyårslöften och överväger att ge ett nytt där jag lovar att bli bättre på att slänga ur mig en lögn för att undvika konflikt eller för att skydda mig själv, att föreställa mig när det passar mig och säga det människor vill höra (istället för att alltid avslöja vad jag egentligen tänker och tycker).
Jag behöver en kurs i att krydda verkligheten, förvränga ett och annat samt att skarva lite här och där utan att darra på manschetten. Jag behöver lite dimmor kring mitt verkliga jag.