Idag fick mitt vanligtvis lugna sto fullständigt spader och jag hade ännu en nära döden upplevelse till häst. Tänk ibland får jag den fåniga frågan om jag inte är rädd för varg och björn när jag är ute och rider eller går. Löjligt! Störtlöjligt, jag befinner mig sittande på ca 500 kg ibland ganska korkade muskler. Det är hästarna som är farligast för ryttare och det går åt en och annan ryttare varje år eller så kan man bli ett vårdpaket som Christoffer Reeve.
När Jasmine (stoet alltså) inte blir riden så ofta som jag skulle vilja och det dessutom är lite taskigt väder som det varit nu nån vecka då står hon still i hagen och såsar. Detta i sin tur gör att hon laddar upp sina muskler till bristningsgränsen. Hon får minimalt med kraftfoder men beter sig ändå som om jag hade gett henne dynamit. Ridturen började trots allt ganska stillsamt och invaggade mig i en förädisk känsla av säkerhet, hon hade knappt styrfart i lössnön i kanske två kilometer men sen....var det som om hin håle tagit hästen i besittning. Efter att ha småpipit (hon gör konstiga små skrin när hon är på det där skithumöret), bockat, galopperat på stället, kastat sig, knasgalopperat (jag får hålla i ordentligt) kom vi till sist ut på en plogad väg. Hon trippar och skuttar lite men tar det hyggligt lugnt. Strax därpå kommer det sedan upp en bil bakom oss och åker förbi lugnt och stilla (hon är normalt helt trafiksäker) DÅ händer det, då gör hon något hon inte brukar göra ens i sina värsta stunder. Hon reser sig på bakbenen på den halkiga vägen, inte nån liten fjuttresning utan satan i gatan, rakt upp stod hon, en stegring som platsat i Hollywood och jag känner ett svindlande ögonblick att SHIT! Nu slår vi över baklänges. Jag hade inte skuggan av en chans att parera och att ta tag i henne och vända ner henne på alla fyra. Fast i absolut sista sekunden kom tydligen även hästen på att det skulle gå käpprätt åt helvete för precis i balanspunkten satte hon sig som tur var på ändan (!) med mig fortfarande på ryggen (att sitta kvar hela vägen måste väl sägas vara en bedrift) och sedan lyckades hästen utifrån den sittande ställningen ta sig upp på alla fyra fötter igen på den ishala vägen. Det var nog en syn i backspegeln på den passerade bilen om det tog sig för med att titta på spektaklet. Läbbigt! säger jag.
OM hon slagit runt hade jag knappast suttit här nu eller OM det hade kommit en bil till efter den första eftersom övningen avslutades mitt på vägen.
Att ha häst är inget för veklingar.
2 kommentarer:
Men fy fan vad olustigt. Vilken tur att hon är klok nog att sätta sig så ni inte slog över. Det är nog som du säger att det inte är för veklingar. Min stora fasa är att vi ska möta vildsvin, vi har ju sådana här tyvärr. Inte för att de kan göra mig nått men Galant är skiträdd. Vi har varit nära några gånger och han beter sig som om han tappat sans och förnuft helt och hållet. Han är inte kontaktbar vilket inte känns bra. 670 kg häst som drar i 180 i blindo det kan inte gå bra. Som tur var hade vi en äng innan skogen tog vid så huvudet hann komma på plats innan matte låg som ett kolli på marken avsopad av grenar eller annat skit.
Ta hand om dig och säg till märren att sköta sig annars kommer jag och pratar allvar med henne ;)
Det var verkligen läbbigt. En kollega på jobbet tror att hon kanske blev rädd för bilen trots allt och det låter onekligen annorlunda i snö än i grus? Det är väl i o f s en klen tröst men förklarar lite. Vi har också vildsvin sporadiskt men de är extremt skygga i våra trakter. Undrar varför hästar är så rädda just för vildsvin? för det är inte helt ovanligt har jag förstått
Skicka en kommentar