måndag 30 januari 2012

The loser - min rätt som urbefolkning del 3


När jag var barn tittade jag som många andra i min generation på Westernfilmer av ibland tvivelaktig kvalité - vissa var dock riktigt bra. Filmer som ibland sändes i någon av de två kanalerna TV1 eller TV2 - det fanns som bekant bara två kanaler på 70-talet. Jag gillade westernfilmer ganska mycket fast det var alltid två saker som störde mig.
Det ena var att jag tyckte att de ryckte och slet alldeles för mycket i sina hästar och ibland galopperade de i nedförsbackar vilket jag fått lära mig på ridskola att det var strängt förbjudet.
Det andra och kanske mest förbryllande var att jag hela tiden tycktes hålla på "fel" lag. Jag hejdade nämligen alltid på Indianerna trots att Hollywood på den tiden för det mesta ansträngde sig för att framställa dom som ohyfsade vildar. Redan vid 11 års ålder hade jag alltså koll på att det var indianerna som hade rätten på sin sida och inte de vita nybyggarna. Kruxet var att indianerna förlorade varenda gång! Jag misstänker starkt att jag var indoktrinerad av mina föräldrar som också gjorde det, även dom på den tiden utan att ha en aning om varför?

Men som vuxen och med ett helt släktregister till förfogande blev det lättare att inse varför. Därför att min släkt en gång upplevt samma sak. Att på mödernet ha blivit fråntagen rätten till sitt eget land och sitt språk som skogsamer i Lappland. Eller på fädernet där vi misstänker via släktforskningen på min farmors sida att de längre tillbaka inte hade nåt land överhuvudtaget ut. Därför talar jag nu svenska, skriver enbart på svenska och bor i en röd villa med vita knutar någonstans i mellansverige utan att aldrig någonsin egentligen ha känt mig som Svensk?!

Ugh!

söndag 22 januari 2012

Vindarna viskar mitt namn

Så här i första månaden på det nya året slog det mig att jag inte konstruerade något nytt nyårslöfte. Eftersom jag klarade meditationslöftet så galant (tycker jag själv) finns det utrymme att utveckla något och här tänkte jag vara lite listig och även omformulera det där "promenadlöftet". Jag ska inte längre gå på några promenader för själva gåendets skull istället ska "jag vara mer i skogen" detta år och med på min färd ska jag ha kameran och kikaren. Det blir ju dessutom ett absolut måste om jag nu ska titulera mig naturfotograf, inte sant?
Jag lovar att jag ska gå långsammare och längre. Jag ska prata mer med träden och mindre med folk skulle man också kunna uttrycka det och den där motionen blir liksom av alldeles av sig självt.
Jag började redan idag och även om jag inte såg ett endaste djur kan jag se spåren efter dom. Jag har kontaktat en tall och hört vinden tala.

En ås sen istiden. Det finns inte många sådana här skogar kvar i Bergslagen idag. Det mesta är tyvärr avverkat men det här äger en gammal farbror som vårdat sin skog.



En ingång till underjorden...

söndag 15 januari 2012

Kokospelle naturfotograf

Jag har köpt en Canon Powershot sx40 och det hörs ju redan på namnet att det här är grejer. Jag har precis lärt mig ladda batteriet, satt i ett minneskort och tagit ett par provbilder. Det här bådar gott. Nu ska jag ut och fotografera i naturen och skall hädanefter titulera mig "naturfotograf. Svårare är så är det inte för mig veterligen krävs det varken legitimation eller examensbevis.
Kokospelles naturfotografiska expedition har startat. Talltita (inte helt säker här) på baksidan av huset.

söndag 8 januari 2012

The Full Wolf Moon - Vargmåne


Så här så månen ut i fredagskväll vid Nitälven. Kortet är taget med pappas Canon Powershot sx40 hs och här är månen inte riktigt full utan bara en föraning om vad som komma skall.
Imorgon är den dock helt på topp och då är det enligt infödda Amerikaner "the Full Wolf Moon" och kanske berodde det på att hungriga vargar ylade runt indianlägren i vinternatten? Att vargar bara ylar mot fullmånen är en myt men även myter har säkert något litet uns av sanning?
Sant är i alla fall att när månen är full i januari har vi en tendens att äta alldeles för mycket, att dricka alldeles för mycket och att spela alldeles för mycket för att försöka fylla upp vinterns tomhet, kyla och mörker..... Eller?

lördag 7 januari 2012

Eskils koja i januari


Det var meningen att vi skulle tillbringa trettondagen i en lyxkoja med kamin och flera rum på Djupdalshöjden men tji fick vi. Här hemma är det precis så att snön täcker gräset på en hyggligt välklippt gräsmatt och nog för att vi begrep att det skulle vara mer snö uppåt höjderna. Men inte kunde vi tro att det skulle vara SÅ inihelvete mycket snö att inte ens Andreas fyrhjuling kunde ta sig fram. Det var helt omöjligt att ta sig fram på vettigt gångavstånd i den djupa snön.
Det var bara att vända mot dalen igen och så fick det bli en favorit i repris. Den betydligt mindre lyxiga men ack så mysiga Eskils koja. Det var bara minus tolv den är natten (förra gången var det minus 29) så det var en behaglig temperatur både utanför och innanför kojan.

En trerätters serverades under kvällen:

Till förrätt:
Svenska Lantchips med en halv "handgranat" ( = 1 st 33cl Carlsberg Gold)

Till varmrätt:
Gagnefröra med vilt-och renskav i Hattings Pitabröd med den andra halvan av "handgranaten"

Till dessert:
Vaniljpannacotta med Noraslättens skogshallonsylt till det serverades kokkaffe i kåsa.

Kan man ha det bättre en fredagkväll? Mellan den andra och den tredje rätten gick vi en månskenspromenad i den vackra tallskogen och på den turen tränade på att inte ramla ned i bäcken när vi balanserade på smala träspångar i mörkret. Vi kom fram torrskodda och kaffesugna.

Efter frukost som bestod av ganska stora hönökakssnittar med tonfiskröra (om man lagt dom i hög hade man också kunna kalla det för smörgåstårta) gick vi en riktigt fin promenad runt hela Nitälvsbrännans och halva kaljoxadalens naturreservat denna fina vinterdag.

torsdag 5 januari 2012

Riskokare från Tupperware - min bästa onödigaste pryl

Nu ska jag erkänna en sak vilket är lite pinsamt när man har en sån cool hatt. Jag brukar gå på plastpartyn. Jag tycker att Tupperware är häftigt. Andra shoppingpartyn kommer och går men Tupperware består - typ. Det har funnits jämt, jag har kvar en Tupperware hink min mamma köpte någon gång tidigt 70-tal. Locket är bortslarvat men hinken ser likadan ut 40 år senare och jag antar att det är därför de lovar livstidsgaranti på grejerna?

Men första gången jag såg en riskokare på ett Tupperware-party tänkte jag:
- Att gud vilken idiotisk, onödigt pryl. Vem fan köper sånt? Koka ris i micro?

Sedan gick jag hem och kokade över ännu en gryta med basmatiris och fick kladdig stärkelse över hela spisen. Om ni hör till dom som ibland kokar ris hemma på spisen vet exakt vad jag menar.

Efter ytterligare någon månad och ett annat party köpte jag den....Jag gick till och med dit extra för att köpa just en sån och jag undrar än idag hur det kom sig att jag ändrade mig?

Jag har inte ångrat mig trots att den gick på en släng över 200 kronor och att jag fick rigga om micron och göra en ny specialplatta att lägga på den lilla karusellen i botten (den gick inte in med glasskivan som var original i vår lilla micro).
Nu får jag "perfekt ris varje gång" och jag slipper torka ris-gegga på spishällen. Fattar faktiskt inte hur jag kunde vara utan en riskokare från Tupperware?

PS Det går förresten även att koka bulgur och andra gryn i den också.DS

söndag 1 januari 2012

Utelivet 2011

Förra vintern var stenhård och årets kallaste var utan minsta tveken Extremnatten i februari. Den var förresten kallast någonsin och innehar rekordet och det hoppas jag den fortsätter med att vara. Det är nästan lite läskigt när det blir så där satans kallt.

Årets närmaste var marsnatten på Packersö. Bara någon kilometer hemifrån.

Överhuvudtaget bjöd året på mycket vildmarkskänsla då de stora rovdjuren hela tiden finns i vår absoluta närhet. De stora björnspåren på Djupdalshöjden och så vargylet i Oktober som toppade den erfarenheten.

Årets mest fridfulla och vilsamma utflykt var utan tvekan novemberövernattningen vid Märrjärvi tjärn. Så vilsam och stärkande inför vinterns ankomst.

Här finns alla utflykter under 2011 och även bakåt i tiden och den uppmärksamme ser genast att vi inte var ute prick en gång i månaden år 2011. Det har inte heller varit vår avsikt efter det första året som vi påbörjade i april 2009 som var mycket strikt.

Ibland sticker vi emellan med en liten vargspanartur eller med nåt annat fuffens(!) men vi är idag inte lika nitiska att det MÅSTE bli en natt i månaden. Vi tar det som det kommer och som det passar. Väl mött 2012!