Jag har gråtit i mina dar. Det finns nog nästan ingen som gråtit så mycket som jag? Jag har ett behov av att gråta ut ordenligt emellanåt och det har jag dragits med ända sedan jag var barn.
Nu finns det tack och lov eller tyvärr en hel del att gråta över och finns det inga nya sorger och bedrövelser kan man alltid dra fram nåt gammalt elände ur garderoben att grina över.
Fast för ca 5 år sig bestämde jag mig för att det var färdiggrinat, jag var helt enkelt jävligt trött på att gråta. Nu skulle det vara färdiggrinat. För även om behovet finns är det förstås inte så kul i längden. Jag bestämde mig helt enkelt för att tuffa till mig och istället ge mig ut att springa så fort jag kände för att grina. Det blev till att börja med ett jävla löpande men jag höll undan bra länge och nu får jag nåt återfall emellanåt men inte värre än att det är hanterbart. Ibland måste jag bara få falla ned till botten av förtvivlans förtvivlan för att sedan återigen resa mig ur askan (läs snorpappren) som nån egen variant av Fågel Fenix.
Efter att ha börjat läsa på mer om fenomenet Highly Sensitive Person upptäckte jag till min förtjusning och lättnad att det är så gott som standard för oss HSP att vi drar oss undan för att slicka våra sår och få grina ifred. Det finns det forskning på.
Om du är likadan har jag ett tips. Passa på genom att se sorgliga filmer - då är det mer legitimt än att bara tycka synd om sig.
Riktiga gråtfilmer som är aktuella nu är:
My sisters keeper (Allt för min syster)
Hachiko - en vän för livet.
En gammal gringoding är "Breaking the Waves"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar