Sommarparadoxen

Efter en hel del övning har jag nästan lärt mig att gilla vintern efter att ha trott att jag avskyr vinter. Men med fasa har jag just upptäckt att det är fanimej inte speciellt häftigt när det är sommar heller vilket minst sagt är ett bekymmer. För hur blir det då? 
På sommaren är det mycket som ska göras och som ska ske "bara det blir sommar", det är hagar som ska byggas, gräs som ska klippas och så är det åtminstone denna sommar mest en väntan på bättre väder. Det har regnat i ungefär 40 dagar och 40 nätter vilket man en gång i tiden kallade för syndaflod och häromnatten kröp temperaturen i mitten av juli ned mot tre plusgrader vilket inte är långt till frost. Det skulle kunna signalera att klimatförändring till trots så är det en ny istid på ingång. Jag borde kanske skola om mig till domedagsprofet? Omvänd Er nu! Slutet är nära....
Kanske är det bäst där i skarven mellan vinter och sommar egentligen. Precis där i skarven när förväntningarna fortfarande just är förväntningar om värme, sol och ljusare tider? Trädgården till exempel är alltid vackrast i mars - inne i mitt huvud - långt innan kvickroten sätter sina vippor och revsmörblommorna blommar. Eller den andra skarven när allt återigen lägger sig till ro för att vila. Jag upptäcker ibland när solen står som högst att jag kan längta efter en stilla, frostig dag i november.