torsdag 16 februari 2012

När kartan inte stämmer med verkligheten

Kokopelli som min häst heter är 15 år idag och med viss reservation för vissa egenheter är han en härlig individ. Hans bästa gren är att bli riden på. Han går fram överallt, tryggt och stabilt över stock och över sten. En riktig hästkompis!

Men det har inte alltid varit så...

När jag fick hem honom vid sex månaders ålder och fram till ungefär fyra var han helt rabiat galen. Eftersom hans ena testikel envisades att ligga kvar i bukhålan ganska länge blev han dessutom sent kastrerad och gick som hingst till en bit över två års ålder. Under en period gick han mer på två ben än på fyra och var inte speciellt rolig att tas med. Han var för att uttrycka sig kortfattat - ett jävla as att hantera!
Jag läste varenda bok som fanns om horsemanship och såg nog varenda video som fanns om hur man skulle komma tillrätta med diverse beteendeproblem som att bli översprungen, förhindra stegring, bli nafsad på och få hästen att "respektera" mitt revir.
Instruktionsböckerna och filmerna var bra och tydliga men det var bara ett problem:
Kokopelli följde inte manualen!
Att till exempel snärta till med ett grimskaft på magen när hästen stegrade sig fungerade lika lite som att få honom att flytta sig genom att veva lite med samma grimskaft. Efter blod, svett och tårar bokstavligt talat var det bara att inse att teorin inte fungerade - jag var tvungen att uppfinna min egen metod. Så det gjorde jag, Jag tog det jag tyckte funkade någorlunda ur böckerna och lade sedan till egen erfarenhet. Det blev häst av Kokopelli också till sist. En fin häst!

Vad vill jag nu ha sagt med detta?

Jo! Om det inte fungerar utifrån teorin och om kartan inte stämmer överens med verkligheten får man gå efter verkligheten!

Den insikten kan förmodligen implementeras på allt ifrån till exempel ledarskap, organisationer, sjukhusvård och personalpolitik till odling av krukväxter, barnuppfostran och bergsbestigning för att nämna något. Läs böckerna och ta till dig teorierna men handla sedan efter vad hjärtat säger dig. Ingen individ är den andra lik...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kul att se kort på pålle! Kan du inte lägga ut lite mer o berätta om ditt skövilda monster som uppenbarligen inte bara blev häst utan en riktigt trevlig sådan. Jag har min "gamling" kvar men har köpt mig en unghäst. Tänker inte ge mig på att köra hela repan som du gjort utan köpt en 6åring som redan har en del hyfs och vett. Trots det är det så mycket som svichar runt i min skalle; hur tusan skall jag kunna utbilda honom så han blir bra i skallen men också ridbar i dressyren. Tur att han är förlåtande för enligt böckerna är jag inte säker på att jag gör det jag borde/Benita

Kokospelle sa...

Gud så roligt! Det är nog klokt att köpa en 6-åring vid vår ålder, unghästar är härliga på sitt sätt men jag blir i alla fall fegare med åren. Vid sex är de fortfarande formbara men inte rabiata ;-).

Jag har ju inte erfarenhet av så många hästar egentligen men har förstått jag har nån slags gåva. Jag lastade en gång tre araber och körde dom en och en tillsammans med ägaren från Rishöjden till Löa. En var fyra år och förhållandevis "normal" men ändå ung och oerfaren, en var i det närmaste helt ohanterad och skygg som en hjort(jag kom inte ens så nära att jag kunde klappa honom) och ballade ur rejält för minsta lilla och det äldre stoet var stabil men skräckslagen och hade en gång stressat så illa när en annan person hjälpt ägaren att lasta så att hon lagt sig ned på lastlämmen.

Ägarinnan grinade när vi hade alla hästar på plats utan en endaste incident. Jag måste erkänna att jag nästan inte trodde mina ögon själv men jag handlade som i trans den där lördagen.

Jag ska fundera på vad Kokopelli och jag gick igenom och se vad jag kan komma på för nycklar. Berätta gärna vad som funkar och vad som blir fel så ska jag fundera. Här eller på mejl: kokopelli@live.se Eller så får jag väl göra en resa :-)

Det första att fundera på är:
- Vad får han för mat?
Vi har en tendens att utfordra våra hobbyhästar som om de var raketer. Hästar ska ha hö och gräs! Jag kan rekommendera att se över foderstaten och gärna experimentera lite långsamt. Själv ger jag Alfa Groov som kraftfoder (mycket protein i förhållande till energi), aningen betfor och foderjäst för tarmbalansen samt hårrem och så mineraler. Special för Kokopelli som har dåliga hovar och så ett allround för Jasmine. Din behöver om jag fattat det rätt på detta lilla inlägg: "power" utan att bli "oppihejsan"

Anonym sa...

Ibland blir jag så förundrad över oss. Trots att vi inte umgås så tänker vi ganska lika. Såklart jag också är mycket fegare nu än för 20 år sen men att sluta med hästeriet är inte att tänka på. Dessutom så tror jag att vi klarar oss bra trots vår ålder , eller kanske just på grund av den. Jag har fortfarande bråttom med allt o svårt att vänta men det är bättre, jag har ett lugn idag som jag är väldigt glad för. Jag tror också på en bra foderstat. Ger mycket hösilage, mustang+ som har mycket protein i förhållande till energi och lite betfor. Sen blandar jag kli och stöpta linfrön med foderjäst för magen. Ungeför som den masch man gav förr till hästarna. Ska inte klaga på lillen alls för han är ett vettigt djur men han har grava koncentrationsproblem ;) Hör till hans ungdom hoppas jag för annar kommer det bli svårt. Han fungerar bra för att plötsligt tappa allt och ha huvudet i vädret stirrande på nått, gud vet vad, och hans långa ben är överallt och ingenstans, typ slår knut på sig själv. Han har levt sitt liv i ridhus så att vänja honom vid naturen är spännande ibland. Stenar är farliga, shettisar är fullständigt livsfarliga och förenat med döden, ja du kanske fattar bilden. Samtidigt är han cool och hetsar inte upp sig till den grad att han blir blockerad, förutom med shettisarna då, där har vi lite att jobba på. Vill inte tänka på vad han kommer att tycka om kor. Vi tränar en hel del från marken för jag vill ha honom följsam men skulle tro att du är bättre på det än vad jag är. Tips är välkommet!/Benita

Kokospelle sa...

Ja du vet åtminstone vart du ska börja utbildningen av den lille fegisen för att stärka hans bräckliga hjärta. Hos Shettisarna. Det är ju bra att du nåt handfast att använda. Är han rädd för både tama och vilda shettisar? För ett tips just med dom skulle ju att låna ett par stycken och be en kompis att leda dom vid sidan när du rider. Eller ägna en hel dag till att rida fram och tillbaka framför shettishagen tills han liksom inte orkar bry sig längre. (Det tar förmodligen mycket kortare tid.) Det är jobbigt att hetsa upp sig.

En del av det där "spettandet" när de ställer upp sig och stirrar växer säkert bort med åren om man inte kör fast i det nu. De blir som fastfrusna. Jag har ju ingen aning om vad du gör i det här skedet men tipset är ju att direkt det händer börja greja med annat och så långt det är möjligt - försök att fullständigt ignorera beteendet. "Snap him out of it" som Cesar säger om hundarna.
Lite öppna kanske, böja huvudet åt ena sidan (se nedan)och så kan man ju alltid backa förbi det farliga. Du själv ska titta på andra saker och inte låtsas se några shettisar.
Det värsta man kan se är personen som börjar klappa hästen, stryka den på halsen och tala lugnande med den. SUCK! Då förstärker man bara beteendet. Nej, LUGN skall man vara, tyst och bestämd.

Jag har backat mina hästar en hel del både från marken och från ryggen. När de hetsat upp sig, sysslat med olater, hängt sig på bettet - då stannar vi och backar. Inte som straff utan vi gör det bara. Vi gör det som träning också så där lite då och nu. Ingen dressyr-ryggning här utan backa, backa, backa ända tills hästen sänker sitt huvud. (som bonus lär de sig att sätta bakbenen under sig i själva backningen) Det kan ta tre steg eller om det tar sextio innan de "ger efter" - Det får ta den tid det tar. Men direkt de sänker huvudet och ger efter då är det livsviktigt. EFTERGIFT, och ingen liten fjant-eftergift som i själva dressyrridningen som bara lättar lite, Nej man släpper allt 100% man har i händerna, vila och låt hästen fundera ett tag på vad det var som hände. Det är en dominansövning och eftergiften är alltid nyckeln. En del sänker sitt huvud efter ett par steg en del kan ta ganska många meter på sig. Sedan fortsätter man med det man höll på med som om ingenting har hänt.

En annan bra övning att träna eftergift på, från både marken och ryggen är att böja hästens hals in mot det egna benet (om man sitter på) Det är nämligen det perfekta nödstoppet (man får se upp så de inte går omkull bara)
Träna stillastående börja gärna i ridhuset och gör en sida i taget. Släpp tygeln helt på ena sidan och ta tag på den andra och dra huvudet in mot ditt eget ben, de flesta hästar "stretar emot" eller spänner sig i allafall och håll i lugnt och stadigt ända tills hästen ger efter då är det viktigt med timingen. Eftergift! Helt. Målet är att hästen ska stå med löstygel med kraftig böjd hals mot ditt ben. Det lösgör och mjukar upp. Sedan kan man göra det i skritt rakt fram (i trav har jag aldrig provat)

Andra övningar är att jobba med från marken och ryggen är att få hästen att sänka sitt huvud (rejält). Det påverkar nämligen kemin i skallen på hästen. Hästar som har huvudet lågt kan inte hetsa upp sig rent biologiskt. Samma princip, gärna en repgrimma, dra huvudet nedåt eller tryck ovanpå nacken (fast är man kort kan det ju bli svårt att nå om hästen höjer sig mot). Träna mycket på att sänka hästens huvud och få honom att stå med sänkt huvud. Det var några tankar och tips att pröva så där i största allmänhet som man kan ha nytta av.

Oavsett om det hjälper mot grundproblemet (att han är lite feg) är det övningar du kommer att ha nytta av.