Guldkompassen

Förra söndagen som var en riktig ap-dag med mycket övrigt att önska så gick jag på bio på kvällen. Guldkompassen och jag blev fullständigt betagen av denna vackra filmskapelse och helt plötsligt öppnades återigen porten till mitt inre barn.

När jag var i tio-elvaårsåldern läste jag C.S. Lewis med stor fascination och levde länge i en föreställning om att det skulle finnas alternativa världar och att jag när som helst skulle hitta den sprickan i vår värld som skulle leda mig dit. Till en annan paralell värld. Jag skrev till och med egna berättelser och uppsatser i skolan på temat.

Fast efter det har jag aldrig varit speciellt road av Fantasy genrén och den eventuella sprickan mellan världarna stängdes någongång under de tidigar tonåren. Jag har inte läst mycket fantasy sedan dess med några ett trevande undantag. Jag tyckte mycket om Liam Hearns tre böcker om Takeo i "Över näktergalens golv", "Under lysande måne" och "På en kudde av gräs".
Sagan om ringen - vår tids gigant i genrén förstod jag mig aldrig på, den berörde mig inte det minsta och lyckades aldrig ta mig igenom den första boken ens en gång. Filmerna vilka frestade med att erbjuda en lättsmält genväg visade sig vara en alldeles för slabbig historia för min smak.
Jag blundade mig igenom hälften på grund av frossandet i alla långa krigsscener som jag ser som utomordentligt tråkiga och alldeles för långrandiga.

Fantasy var inte intressant alls fram till nu. Sprickan mellan världarna står nu åter öppen och jag hoppas att den aldrig stängs igen.

31 år senare och nu bara älskar jag berättelsen om Lyra (väl gestaltad av Dakota Blue Richards) i Guldkompassen. I en värld så lik men ändå olik vår. Filmen är baserad på en annan triologi om "den mörka materien" av Bill Pullman. (Jag måste givetvis läsa böckerna).
Filmen är i viss mån och böckerna ska tydligen vara mycket stark kritiska mot den auktoritära religionen styrd av dogmatiska regler och översittare som anser sig ha svaren på vad som är bäst för människor. Därför är filmen bannlyst av många religiösa samfund och tydligen även Katolska kyrkan vilket får en att funderar både en och två gånger om man sett filmen. Det blir liksom att välja den andra "onda" sidan i filmen. Den sidan som vill utöva kontrollen och ha tolkningsföreträdet för Gud.
Bill Pullman ska visst vara ateist men som jag ser det har ifallafall den första filmen ett djupt liggande andligt tema i och med att vi alla består av något som man kallar för "stoft" och att det är detta stoft som binder oss samman med vår själ, våra medmänniskor och andra världar. Detta stoft vill inte Magisteriet kännas vid utan istället försöker man kapa av förbindelsen med stoftet eftersom kapande skulle innebära att vi förlorar förbindelsen med det eviga, med det som är och Magisteriet skulle få makten att styra över människors (vår) vilja (och tro?). Känns det igen?
Jag kan verkligen rekommendera denna saga!

www.guldkompassen.se

Sedan var det en sak till med den här filmen som är betydligt mer pragmatisk. Kläderna! Jag skulle kunna bli designer imorgon dag och det är precis sådana där kläder jag skulle vilja göra göra. Zyjenarna i filmen är underbart klädda enligt mitt sätt att se på kläder. Lyras fantastiska tröja ska jag definitivt återskapa men det ska det handla om en annan dag.