Ljuständardagen - Tocke Tok!

Idag är det den konstruerade Alla Helgons Dag som finns i den svenska almanackan. Ljuständarlördagen kallar jag den. För jag är inte bangen utan kan minsann fira de döda en gång till i samma vecka fast på lite olika sätt. Jag försöker alltid att denna lördag ta en promenad till kyrkogården här i sockna för att tända ljus på alla mina gravar.

Det blir ett ljus på mormor Jenny och morfars Mannes grav som jag faktiskt bara känner som döda då jag aldrig fick träffa dom levande. Mormor dog bara något år innan jag blev född. Det ljuset är också för morbror Lage, morbror Ture och morbror Pontus. Det är för moster Hjördis och Ville och för moster Siri. Ljuset brinner också för allra finaste Berit.
Precis bredvid den stenen ligger farmor Vera och farfar Erik. Vera fick jag tack och lov lära känna men farfar känner jag inte från livet. Ljuset brinner också för faster Svea och faster Signe och kusin Mary och hennes man Egon.

I minneslunden brinner ett ljus för mamma Gunilla.
Just denna kväll brinner också ett ljus för min arbetskamrat Rune som dog igår och med det ljuset tänker jag även på Kerstin som begravdes igår och på min sambos mormor Karla. Många ljus blir det!

Sedan tänder jag det sista ljuset för faster Anna och gammelfarmor Amanda och gammelfarfar Klas. Amanda fick jag förmånen att träffa men inte Klas. Om det går förstås det brukar alltid krångla det där sista ljuset för kära faster Anna var inte mycket för tåcke där trams.
- Tocke tok, säger ho varenda gång, va mycke kösta dä där ljuse?

Fast en sak fattar jag inte när jag går runt där på kyrkogården - det är varför i hela friden man sätter dit lampor som ser ut som ljus men som går på batteri? Man sätter dit ett ljus som lyser i veckor alldeles av sig själv utan att någon behöver titta till det... Varför gör man så? Det är som jag ser det själva handlingen att tända ljuset och skicka en tanke i mörkret som är det väsentliga och inte att det lyser i veckor på en grav som ingen ser.