Det är inte bara i rymden det finns svarta hål. Försommardagarna och -kvällarna är fulla av dom och ser man inte upp kan man trilla ned i ett sånt där svart hål rätt som det är när man vandrar omkring i den skira, skira grönskan bland doftande liljekonvaljer och syrener.
Det är så fantastiskt vackert att det gör ont och det kan bli så förfärligt vemodigt. Den som bara är aningen melankoliskt lagd upplever ibland en förfärlig smärta i allt detta vackra.
Enda boten är att ta på sig springskorna och springa och springa till man inte orkar mer.
2 kommentarer:
Jag tror det har att göra med att man inte törs erkänna att man är lycklig för att man är rädd för döden. Eller nå´t, kanske...
typ nåt sånt...kanske :-)
Skicka en kommentar