Konstaterar att jag blivit lite besatt av den där yogan. Igår på
passet sade jag att jag strävar att varje asanas - från solhälsning till huvudstående - ska göras
så perfekt det bara går. Jag pressar
varenda rörelse till yttersta gränsen så svetten rinner. Att komma lite längre
fram, längre ned, upp, ut, in för varje gång. Jag går aldrig så långt att det gör ont för som någon guru sade:
- om man skadar sig har man för stort ego. Och det vill
verkligen ingen yogi ha. Prylar, halsband, senast modell på yogamattan och annat
pynt kan man ha men inte ett stort ego. Det är ett stort NO-NO.
När jag berättade detta högt häromdagen påpekade min fantastiska yogalärare att det inte är helt ovanligt att man tar
med sig sina egenskaper från det “ordinära” livet in på yogamattan.
Det kändes för mig det helt främmande- att jag skulle ta med
mig något från mitt ganska lata och tämligen röriga liv till Yogastunden?
Men var kom perfektionisten ifrån och varför tar jag ut mig
till max när jag inte gör det någon annanstans (förutom möjligen när jag lastar höbalar och är så illa tvungen).
Hur gör jag i vanliga livet? tänkte jag när jag kom hem. Och ja visst kämpar jag på med mycket och jag behöver verkligen all styrka jag kan få för att stå stadigt på den här plågade planeten. Jag konstaterade efter ett tämligen snabbt överslag att ingenting egentligen är perfekt utanför den där Manduka-mattan. En jävla röra är vad det är på alla håll och kanter. Huset har brister, mitt rum på jobbet ser ut som nån har sprängt en
handgranat i en pappersfabrik, jag är överbelastad på jobbet, hästarna är fina härliga kompisar men det blev liksom aldrig ”nåt” – vi tog
oss inte ens till en klubbtävling. Klimatförändring hotar och terrordåd avlöser varandra.
Och helt plötsligt stämde det ju ändå liksom men ”the other
way around”. På den där lilla mattan blir det en dryg timme i perfektion,
styrka och absolut ordning. Det som inte funkar någon annanstans får helt
plötsligt en liten plätt på den där mattan. Jag strävar mot att få ordning i kaos! Yogan är nyckeln Jag hoppas det blir tvärtom liksom. Att det som sker på mattan ska
manifesteras i mitt liv.
Och nej det är inte jag som är på den där bilden. Men när jag fyller 60 kanske jag är i perfekt balans...Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar