

Min pappa har en fin GPS - den låg hemma i skrivbordslådan(!?) Min syster har också en fin GPS som faktiskt fanns med i packningen men hade så oladdade batterier att de lade av strax ovanför lilla Havsjön.
Så nu när vi för första gången verkligen behövde en bra GPS var vi utelämnade åt lokalsinnet för att ta oss till en plats dit endast systern varit en gång tidigare, i november med pannlampa... Jag antar att det är det som kallas "ödets ironi"?
Efter någon felkörning på knaggliga vägar trodde syster i alla fall att vi var på någorlunda rätt spår. Till sist blev vägen så dålig att vi fick parkera

Och så gick vi över stock och sten rakt in i granskogen och så helt plötsligt, bakom en gran, dök det upp - vindskyddet - mitt i skogen på Djupdalshöjden. Helt nybyggt utan klotter och skavanker och med en i princip oeldad eldstad.
Det fanns massor av torr ved och sopigaste yxan hittills (vilket inte är ett dåligt rekord med tanke på alla dåliga yxor vi träffat på under våra utflykter).
Det var ett väldigt fint ställe att tillbringa en majnatt på - djupt inne i granarnas ro - dit vindarna inte nådde.

Visa större karta
1 kommentar:
Vilket äventyr - hu säger jag som är aningens rädd för att komma vilse...vilket har hänt...slutade lyckligt men inget jag vill uppleva igen.
Ni är otroliga med era äventyr och det är en fantastisk årstid att vara utomhus...natten är kort nu och ljuset fantastiskt!
Kram från Malin
Skicka en kommentar