Jag och Betsy

Jag kan mjölka en ko och kan lägga detta till handlingarna i min skrytlista. Sista veckan i oktober blev det nämligen ett eldprov för andelsägarna i Koprojektet då Rudy och Ellen åkte till Luleå för att hälsa på sin dotter som går på Luleås tekniska universitet. Vi var endast två som övat att mjölka med den bärbara maskinen helt på egen hand veckorna innan. Den ena var jag och den andra var min syster som väldigt opassande skulle på en annan utbildning i Umeå från söndagkväll till sen fredagnatt så hon kunde endast ta helgen och lämnade dessutom fina Chikoro i min vård(!).
Det blev alltså jag som kunde sköta själva mjölkningsproceduren den resterande veckan kombinerat med ett lönearbete på heltid. Ibland skulle jag verkligen vilja skjuta den duktiga flickan som bor i mig! Eftersom jag till min läggning är en orolig själ oroade jag mig dessutom nåt alldeles förfärligt både innan och under veckan - för att grejerna inte skulle hålla, att fortum inte skulle kunna leverera elen (Stormen Simone härjade som mest över Brittiska öarna ) - bara för att nämna något. Den som också är "the worrying kind" vet vad jag talar om.

Jag hade dock inte behövt oroa mig, grejerna höll, Betsy var nöjd och verkade tillfreds med den nya ordningen och stormen Simone missade Hjulsjöbygden med en hårsmån. Jag är en fena på att mjölka  och Betsy och jag blev riktiga kompisar allteftersom veckan gick. Men det var stenhårt och det var med militärisk disciplin det var uppstigning varje morgon  klockan 6:15  för att hinna med egna hästar, hundprommis (en kort),  mjölkningen (som tur var ställde några av de andra andelsägarna upp med assistans samtliga mornar och kvällar), hem, byta om, pendla till jobbet, hem, lammen (också systerns), hunden, byta om  och mjölkning med tillhörande sysslor klockan 17:15 varje kväll. Jag orkade tack vare fina, fina kossan Betsy som med lugn och tålamod betraktar sin ibland lite oroliga men välmenta andelsägare!

Alla helgona Alla redan?

Äntligen november. Denna höst har vanligt ovanligt hektisk och mycket blev inte som planerat. Människan spår men Gud rår, vissa saker har dock varit helt självförvållat. Som det här ko-projektet... Förra veckan var familjen som bor Mitt i byn bortresta och jag fick lära mig att mjölka en andels-kon på allvar då endast jag och min syster lärt oss detta fullt ut. Jag kan därmed lägga till ännu en punkt på min skrytlista. Med militärisk disciplin har det varit uppstigning kl 5:30, hästmatning, hundpromenad (med systerns hund som lägligt var på kurs precis denna vecka och inte kunde bistå) , mjölkning, lönearbete på heltid, hemkomst, fårkontroll, hästmatning (också systerns), mjölkning med tillhörande sysslor, hundpromenad för att ramla i säng inför nästa dag.  Vansinnigt skojigt med en ko fast efter  12 pass i ladugården förutom heltidsjobb och allt annat som hör till ett hyggligt normalt liv som att borsta tänderna gör att jag idag är ganska mör men även nöjd. Det är nyttigt att testa lite gränser emellanåt.

Fast så värst mycket planering och firande av mina döda bundsförvanter blev det  inte detta år. Ikväll blir det ändå lammstek för oss levande och döda. Gravljus i trädgården, marschaller och en extra plats vid bordet.

Jag bugar inför all hjälp jag fått av levande (tack Gunvor och Per), Gud samt döda bundsförvanter, tomtar och änglar för att allt flöt på hela veckan utan en endaste incident. Till och med vädret var exceptionellt bra här i Bergslagen för att vara i slutet av oktober. Frid!