måndag 21 november 2011

Underbara november


Jag har ju en stark förkärlek för denna svarta månad som de flesta bara avskyr. I år är den bättre än någonsin för till helgen är det första advent och har det varit 10 nätter med minusgrader så är det inte fler. Det var en sagolikt lång höst och varje dag är bonus. Milt, varmt och fint och ute blommar violerna. Jag njuter i stora drag och funderar om alla inhandlade snöslungor haft effekt. Det blir kanske ingen vinter i år?

torsdag 10 november 2011

The Full Beaver Moon


Infödda amerikaner gillrade Bäverfällor under den här månen, före att vattnet frös. Bäverskinn är ett bra skinn att använda de kalla månader som komma skall. För många av oss är The full Beaver Moon sista chansen att göra något som vi skjutit upp för att få det klart innan den långa kalla vintern kommer över oss. Så om något är ogjort ... sätt igång!

Märrjärvi i Kaljoxadalen - Novembernatt 2011


Efter arbetet med systemförvaltande bar det av mot Märrjärvi i Kaljoxadalen. Det låter nästan som att jag varit till Karelen men jag var bara några mil hemifrån. Det går att gå från Dansarbacken till Märrjärvi men det går också att fuska med att åka skogsväg och så att säga smita in 140 meter "bakvägen" till vindskyddet vid Märrjärvis strand. Men Gudarna ska veta att det är bara för den som inte är speciellt rädd bilen och i detta fall även benen för det var rätt svart när vi klev ut i något som såg ut som ingenmansland trots att det var månsken. Det finns ingenting som ens med ganska god vilja kan kallas stig.Men vi kom fram till lägerplatsen och tände vår brasa för att värma upp pirogerna.
- Nej, inte finska piroger mer syrianska fast med bortglömd paprikapasta. Goda var de iallafall .

Inga vargar hördes på denna tur och månen drev vid niotiden i dimman. En fuktig dimma som lade sig som ett fukttäcke över allt och alla som var med. Eftersom vindskydden i dessa naturreservat är så fjuttfjantigt små blev det till att sova under bar himmel. Vaknade mitt i natten av ett stilla regn i ansiktet. Det var blött som bara den utanför sovsäcken, fast det läckte inte igenom överdraget. Och - det var varmt. Så inihelvete varmt att jag ett tag övervägde att krångla mig ur de flossande kalsongerna inne i sovsäcken. Men jag orkade inte utan somnade om och sov som en stock ända till klockan halv åtta. Då var det nästan ljust.
Det är spännande att gå ut och lägga sig i mörker på en plats man aldrig varit på förut för att sedan vakna upp till ett landskap man inte sett tidigare.

lördag 5 november 2011

Ljuständardagen - Tocke Tok!


Idag är det den konstruerade Alla Helgons Dag som finns i den svenska almanackan. Ljuständarlördagen kallar jag den. För jag är inte bangen utan kan minsann fira de döda en gång till i samma vecka fast på lite olika sätt. Jag försöker alltid att denna lördag ta en promenad till kyrkogården här i sockna för att tända ljus på alla mina gravar.

Det blir ett ljus på mormor Jenny och morfars Mannes grav som jag faktiskt bara känner som döda då jag aldrig fick träffa dom levande. Mormor dog bara något år innan jag blev född. Det ljuset är också för morbror Lage, morbror Ture och morbror Pontus. Det är för moster Hjördis och Ville och för moster Siri. Ljuset brinner också för allra finaste Berit.
Precis bredvid den stenen ligger farmor Vera och farfar Erik. Vera fick jag tack och lov lära känna men farfar känner jag inte från livet. Ljuset brinner också för faster Svea och faster Signe och kusin Mary och hennes man Egon.

I minneslunden brinner ett ljus för mamma Gunilla.
Just denna kväll brinner också ett ljus för min arbetskamrat Rune som dog igår och med det ljuset tänker jag även på Kerstin som begravdes igår och på min sambos mormor Karla. Många ljus blir det!

Sedan tänder jag det sista ljuset för faster Anna och gammelfarmor Amanda och gammelfarfar Klas. Amanda fick jag förmånen att träffa men inte Klas. Om det går förstås det brukar alltid krångla det där sista ljuset för kära faster Anna var inte mycket för tåcke där trams.
- Tocke tok, säger ho varenda gång, va mycke kösta dä där ljuse?

Fast en sak fattar jag inte när jag går runt där på kyrkogården - det är varför i hela friden man sätter dit lampor som ser ut som ljus men som går på batteri? Man sätter dit ett ljus som lyser i veckor alldeles av sig själv utan att någon behöver titta till det... Varför gör man så? Det är som jag ser det själva handlingen att tända ljuset och skicka en tanke i mörkret som är det väsentliga och inte att det lyser i veckor på en grav som ingen ser.